Jaha, long time no see!
Men nu får la jag börja, det har varit många förändringar här det senaste.
Men framför allt har jag varit dödstrött på mitt JÄVLA jobb, nä faktiskt inte jobbet för jobbet e faktiskt jäkligt trivsamt o roligt, men CHEFEN!
O my good!
Hur orkar man vara så som människa överhuvud taget, men nu har han fått tillsägelse både här o därifrån så för tillfället är han nästan som en normal chef.
Men jag tänker inte ödsla tid på att skriva om han, han e inte värd det, inte ens när det bara är negatvit så e han inte värd den uppmärksamheten!
För det som jag är jäkligt trött på ÄR: FALSKA, OSNÄLLA, UTSTUDERAT ELAKA, OÄRLIGA OSV OSV MÄNNISKOR.......
När jag själv är SÅ jäkla schysst OFALSK, ibland tillgränsen FÖR ärlig....jag e faktiskt det...
Har alltid ställt upp o ordnat saker för gud o alla människor JÄMT, men NU är det min tid!
Ser ni på mitt skrivande att jag e trött eller...hehe, fast med gott mod i sinnet ändå, för är det nåt jag alltid gör så e det o tar nya tag, det beundrar jag mest hos mig själv, min starkhet.
Men jag har en hemlighet...som jag inte tänker skriva om här...utan bara ge lite ledtrådar så EN människa förhoppningsvis kommer att förstå vad det handlar om...
Jag har talat om denna hemlighet för mina hundar och jag ska tala om det för min häst som kommer hem på fredag.
Jo, nu har jag snart uppfyllt alla mina drömmar.
1) Underbara kids-det har jag!
2) Ta mc kort o köra mc-det har jag gjort!
3) Ha en cheva blazer-har jag haft
4) Köra folkrace- har jag INTE gjort, kanske börjar bli för gammal för det
5) Min flickdröm från ca 7 års ålder, ha en egen häst-det har jag snart!
6) Åka till Afrika på safari-har jag inte gjort än, men hoppas en dag att kunna göra det
Sen finns det säkert fler som jag har glömt bort, men det kommer väl.
Vi har sålt radhuset här!
Nu ska vi bo i en hyreslägenhet på tredje våningen, både billigt o litet.
Jag är SÅ trött på att ha det stort, så mycket att städa o h ålla ordning på.
Givetvis så e jag lite rädd för att bo i en liten vanlig lägenhet, det var ju många år sedan jag gjorde det sist, men det går säkert bra.
För nu kommer ALLA mina pengar att gå åt till mig o min häst.
Det är min tid nu!
Och det känner jag mig så lycklig för!
I lördags åkte jag till Timmersdala för att titta på ytterligare en häst.
Har ju vart runt hit o dit o kollat på en o annan kuse!
O blivit lika besviken varje gång.
MEN, jag säger MEN med stora bokstäver att i lördags träffade jag HENNE med stort H..
Jag kan säga så här det var länge sen jag kände äkta kärlek LÄNGE LÄNGE SEDAN!
True love!
Vilken passion!
Vilka pirriga känslor det fullkomligt svallade i mig när jag träffade henne.....WILMA..heter hon tills jag blir ägare till henne på fredag, då ska hon heta Saga af Andersson, kallas för SAGA!
Jag känner mig som ett litet flicke-barn...det e nästan så jag går omkring o ritar hjärtan o skriver hennes namn i...som jag gjorde förut när jag va liten o va kär i en o annan häst..
Det finns en till som jag hade liknande pirriga känslor för en gång....tror jag...inte så länge sen
herrå
söndag 8 november 2009
torsdag 21 maj 2009
Enda stället
Här är enda stället jag tänker berätta om hur jag mår IFALL nåt skulle hända.
För jag vill inte vara en gnäll kärring som har ont överallt osv osv, för ändå sen olyckan -98 har det varit mycket gnäll om sjukdomar, JAG som aldrig var sjuk eller gnällde innan det.
Så mycket sjukhus o sån skit har det varit sen dess. Nä förresten, det började dessvärre tidigare än så. I samband med min sista förlossning var det tydligen kört..hehe, om man kan uttrycka sig så.
Världens goaste unge kom till världen på ett brutalt sätt. Både han och jag är kämpar, vi skulle redan då ha varit hos änglarna men tack vare en barnmorskas snabba beslut och kunskap räddade hon livet på både mig o pojken.
Efter det blev det komplikationer som gjorde att jag blödde som ett såll, jag åkte in o ut på sjukan för att sy och bränna och allt vad dom gjorde.
Blodvärdet var nere vid ca 70 och dom övervägde att ge mig blod, men bestämde att avvakta.
Under denna tid hade jag även lovat att köra ut Hallands tidningen vilket jag gjorde. Var ute o joggade ALLT för att inte låtsas om att jag var ganska illa däran.
Så jag kan visst hålla med om att till den största del är mitt eget fel att ge den bild att TINA klarar sig själv i ALLA lägen.
Strax därefter då när jag hade börjat jobba, nästan ett år efter förlossningen kom nästa smäll då, trafikolyckan vilken jag var så lite orsak till som obefintlig. Det kom en direktör som pratade i telefon o körde rakt in i mig bakifrån i ca 70 km /h, själv stod jag nästan still.
Ni kan tänka er den smällen!
Toyota Hiace, den nya modellen med nos, som tur var, tror jag, ibland har jag önskat annorlunda...blev skrot. Dom på verkstaden undrade vad jag mer hade kört in i, men det hade jag ju inte. För hela bärande balken(tror jag det heter) hade förskjutits, så dom hade svårt att tro att "bara" en påkörning bakifrån hade orsakat denna skada.
MEN så var fallet iallafall, vet än idag om dom trodde på det eller ej. Ganska oväsentligt.
Strax efter det så blev min älskade mamma sjuk, jag bodde på tredje våningen i Partille vid tillfälle och försökte handskas med mitt förändrade liv.
När mamma som så ofta hongjorde efter sitt arbets-pass på Polisen i Kortedala(administrativ) kom och hälsade på mig och fikade med mig , när hon hade tagit sig upp för tre trappor var hon alldeles blå om läpparna.
Jag förstod att nånting var galet.
Jag tjatade på henne att uppsöka läkare, och med mycket motvilja gjorde hon det efter jag hade beställt tid osv.
Vi gick till en stor klåpare till läkare som sa att hon led av TBC, en utdöd sjukdom sedan miljoner år, nädå inte så länge men ni vet.
Hon blev inte bättre så jag beställde en tid hos en annan läkare en tid efter.
Vi gick dit och denna klåpare sa att hon var allergisk mot sin katt,mmmm ja säkert.
Utan mer kött på benen å gick tiden, hon kämpade på på sitt jobb och jag på mitt håll med Neuro-teamet på Mölndals sjukhus ett par gånger i veckan.
Mamma hade en tid hos sin hjärt läkare, en tid efter första läkarbesöket där det sas att hon hade TBC, och han konstaterade att mamma hade lung cancer.
Det var inledningen på en ganska lång väg i sjukhusmiljö med många svåra stunder.
Samtidigt som jag själv försökte få ett liv efter min trafikolycka skulle jag ta hand om min pappa som hade drabbats av stroke julen -97 och blev för livet sittande i rullstol med vänster sidas förlamning, skulle jag vara ett stöd för min älskade lilla mamma på hennes strålningar och andra hemska undersökningar. STACKARS stackars min lilla mamma. HON som också hatade allt va sjukhus hette.
Jag kan säga att det var en MYCKET hård och tuff period.
MEN TINA, klarade sig, eller hur?
Ensam är stark, jag vet inte egentligen på vilket sätt jag visar att jag klarar mig själv.
Men på nåt sätt gör jag nog det.
Men iallafall slutade det med att min lilla mamma dog skolavslutningen 2001.
Och jag tog pappa till Alingsås för att ha närmare att ta hand om han.
Så var det iallafall, och nu sitter jag här, liv-rädd att faktiskt åka på en hjärtinfarkt vilken sekund som helst.
Vill inte berätta för detta för någon i närmaste kretsen, eller vill inte berätta för någon förutom här.
Varför?
Vet inte!
klarar mig själv ju.
Jag har haft högt blodtryck i minst tre år nu och jag har gjort allt för att klara mig utan medicin.
Motionerat, joggat, fast jag har min jäkla värk, slutat röka periodvis men får alltid återfall.
Men förra året lyckades jag ganksa bra med allt, men det slutade med att jag inte kudne jogga pga fötterna och lederna gjorde så ont.
Inte lätt att stå emot cigen o tycka synd om sig själv i såna lägen.
Naturligtvis resulterade det i att det höga blodrycket blev högre.
Tröttheten blev så märkbar att jag var tvungen att söka läkare.
Är man yrkeschaufför så måste man ta sitt ansvar mycket mycket tidigare än vad jag gjorde.
Att utsätta mina medtrfikanter och kunder är idiotiskt.
För att försöka hålla sig vaken när man kör från Alingsås till Landvetter blev en strid för överlevnad.
Jag fick krypa till korset nu den sista tiden och börja med dessa jäkla tabletter. För då tyckte tom JAG att trycket var för högt för ignorera.
Jag blev sjukskriven några veckor heltid först, och jag sov o sov o sov o sov.....trodde att NU ska det väl iallafall kännas 100 bra o utvilad.
JA ELLER hur?
Förra onsdagen, fick jag kramp i vänsteranr o under armhålan, blev svimfärdig och kallsvettades.
Skulle jag ringa ambulans? Ola på jobbet? Eller?
Jag gick ut och tog lite luft tänkte att det är det jag behöver.
Men det blev inte bättre.
Vill inte störa ambulanspersonalen eller Ola på jobbet, så jag tar min bil ner till sjukan själv, VA FAN sysslar jag med?
ja ja,skit samma.
Nåväl, väl där sätter dom på mig EKG och tar en massa prover.
Vill behålla mig för observation, men förklarar att jag inte riktigt har tid.
Hm, då får du åka härifrån på eget ansvar.
Ja inga problem!
Torsdagen ringer jag till vårdcentralen istället när ja får samma ihärdiga kramp.
Jag får komma ner och ta EKG osv osv
Dom tar mig nog inte på allvar, jag kan förstå dom till en viss del, för jag tar mig inte själv på allvar.
Men proverna var inte 100 % bra, men vad gör det?
Igår Kristi Himmelfärdsdag, lediga, vaknar med samma kramp o värk, säger inget till Ola utan genomlider denna smärta o obehag själv. VARFÖR?
JAg vet inte ...jag vet fan inte, men jag vill verkligen inte störa med mitt gnäll jjag vill vara frisk o pigg...som jag alltid har varit?!
Så iallafall, idag är det fredag, klämdag.
Ola jobbar, ungarna e iofs lediga.
MEN, här sitter jag med kramp IGEN i arm-fan och mår riktigt uselt.
Ringde till vårdcentralen och jag ska vara där kvart över elva idag och prata med läkaren.
Ingen vet!
Förutom min blogg!
Jag kan inte förmå mig att säga nåt till någon!
Men jag känner ju själv hur dåligt jag mår och det ÄR INTE psykiskt, klart det blir det ju utav denna fysiska smärta.
Så nu först, efter en veckas dåligt mående, börjar jag faktiskt få dödsångest.
Jag vill nog inte dö, jag vill ju vara med då och då och då, på dom tillfällena, ungarna gör det och det....jag vill inte missa det.
Men jag vet också att dom skulle klara sig utan mig fast det skulle bli jäkligt tufft i början. Men jag har gett dom styrka hoppas jag, att det har nått fram, men jag hoppas även att dom inte är lika dumdristiga som jag och ska klara ALLT själva, NEJ för 17, nog fasen saknar jag NÅN helst Ola, som håller om mig o tröstar mig. Stöttar mig och ger mig styrka.
Men jag förstår att han inte tror att han räcker till för mig, för TINA är ju så stark.
Visar liksom inget...
Så jag får till den största delen skylla mig själv.
Men som igår när jag blev lessen, riktigt lessen, jag grät i två timmar, INGEN kom och tröstade mig. Jag satt helt öppet och grät från hjärtat.
Robert kom och la sin lilla arm o mmig iallafall...underbart, men jag kan inte begära mer, men det lilla betydde SÅ mycket.
Emelie kom o klappade mig på axeln och sa förlåt, det kändes väldigt bra.
OLA däremot satt och kollade på barnprogram i soffan.
Suck, jag vet inte....men skit samma, nu ska jag iallafall ner till VC IGEN, jag skäms för att vara där så ofta. Vill knappt säga mitt personnummer för då ser dom ju att jag har varit mer där än hemma, känns det som hihi..
För med den erfarenheten jag har av sjukvården så är ALLA hypokondriker tills dom dör.
Ok, men tack för mig för idag!
KANSKE jag skriver en annan dag, den som lever får se
För jag vill inte vara en gnäll kärring som har ont överallt osv osv, för ändå sen olyckan -98 har det varit mycket gnäll om sjukdomar, JAG som aldrig var sjuk eller gnällde innan det.
Så mycket sjukhus o sån skit har det varit sen dess. Nä förresten, det började dessvärre tidigare än så. I samband med min sista förlossning var det tydligen kört..hehe, om man kan uttrycka sig så.
Världens goaste unge kom till världen på ett brutalt sätt. Både han och jag är kämpar, vi skulle redan då ha varit hos änglarna men tack vare en barnmorskas snabba beslut och kunskap räddade hon livet på både mig o pojken.
Efter det blev det komplikationer som gjorde att jag blödde som ett såll, jag åkte in o ut på sjukan för att sy och bränna och allt vad dom gjorde.
Blodvärdet var nere vid ca 70 och dom övervägde att ge mig blod, men bestämde att avvakta.
Under denna tid hade jag även lovat att köra ut Hallands tidningen vilket jag gjorde. Var ute o joggade ALLT för att inte låtsas om att jag var ganska illa däran.
Så jag kan visst hålla med om att till den största del är mitt eget fel att ge den bild att TINA klarar sig själv i ALLA lägen.
Strax därefter då när jag hade börjat jobba, nästan ett år efter förlossningen kom nästa smäll då, trafikolyckan vilken jag var så lite orsak till som obefintlig. Det kom en direktör som pratade i telefon o körde rakt in i mig bakifrån i ca 70 km /h, själv stod jag nästan still.
Ni kan tänka er den smällen!
Toyota Hiace, den nya modellen med nos, som tur var, tror jag, ibland har jag önskat annorlunda...blev skrot. Dom på verkstaden undrade vad jag mer hade kört in i, men det hade jag ju inte. För hela bärande balken(tror jag det heter) hade förskjutits, så dom hade svårt att tro att "bara" en påkörning bakifrån hade orsakat denna skada.
MEN så var fallet iallafall, vet än idag om dom trodde på det eller ej. Ganska oväsentligt.
Strax efter det så blev min älskade mamma sjuk, jag bodde på tredje våningen i Partille vid tillfälle och försökte handskas med mitt förändrade liv.
När mamma som så ofta hongjorde efter sitt arbets-pass på Polisen i Kortedala(administrativ) kom och hälsade på mig och fikade med mig , när hon hade tagit sig upp för tre trappor var hon alldeles blå om läpparna.
Jag förstod att nånting var galet.
Jag tjatade på henne att uppsöka läkare, och med mycket motvilja gjorde hon det efter jag hade beställt tid osv.
Vi gick till en stor klåpare till läkare som sa att hon led av TBC, en utdöd sjukdom sedan miljoner år, nädå inte så länge men ni vet.
Hon blev inte bättre så jag beställde en tid hos en annan läkare en tid efter.
Vi gick dit och denna klåpare sa att hon var allergisk mot sin katt,mmmm ja säkert.
Utan mer kött på benen å gick tiden, hon kämpade på på sitt jobb och jag på mitt håll med Neuro-teamet på Mölndals sjukhus ett par gånger i veckan.
Mamma hade en tid hos sin hjärt läkare, en tid efter första läkarbesöket där det sas att hon hade TBC, och han konstaterade att mamma hade lung cancer.
Det var inledningen på en ganska lång väg i sjukhusmiljö med många svåra stunder.
Samtidigt som jag själv försökte få ett liv efter min trafikolycka skulle jag ta hand om min pappa som hade drabbats av stroke julen -97 och blev för livet sittande i rullstol med vänster sidas förlamning, skulle jag vara ett stöd för min älskade lilla mamma på hennes strålningar och andra hemska undersökningar. STACKARS stackars min lilla mamma. HON som också hatade allt va sjukhus hette.
Jag kan säga att det var en MYCKET hård och tuff period.
MEN TINA, klarade sig, eller hur?
Ensam är stark, jag vet inte egentligen på vilket sätt jag visar att jag klarar mig själv.
Men på nåt sätt gör jag nog det.
Men iallafall slutade det med att min lilla mamma dog skolavslutningen 2001.
Och jag tog pappa till Alingsås för att ha närmare att ta hand om han.
Så var det iallafall, och nu sitter jag här, liv-rädd att faktiskt åka på en hjärtinfarkt vilken sekund som helst.
Vill inte berätta för detta för någon i närmaste kretsen, eller vill inte berätta för någon förutom här.
Varför?
Vet inte!
klarar mig själv ju.
Jag har haft högt blodtryck i minst tre år nu och jag har gjort allt för att klara mig utan medicin.
Motionerat, joggat, fast jag har min jäkla värk, slutat röka periodvis men får alltid återfall.
Men förra året lyckades jag ganksa bra med allt, men det slutade med att jag inte kudne jogga pga fötterna och lederna gjorde så ont.
Inte lätt att stå emot cigen o tycka synd om sig själv i såna lägen.
Naturligtvis resulterade det i att det höga blodrycket blev högre.
Tröttheten blev så märkbar att jag var tvungen att söka läkare.
Är man yrkeschaufför så måste man ta sitt ansvar mycket mycket tidigare än vad jag gjorde.
Att utsätta mina medtrfikanter och kunder är idiotiskt.
För att försöka hålla sig vaken när man kör från Alingsås till Landvetter blev en strid för överlevnad.
Jag fick krypa till korset nu den sista tiden och börja med dessa jäkla tabletter. För då tyckte tom JAG att trycket var för högt för ignorera.
Jag blev sjukskriven några veckor heltid först, och jag sov o sov o sov o sov.....trodde att NU ska det väl iallafall kännas 100 bra o utvilad.
JA ELLER hur?
Förra onsdagen, fick jag kramp i vänsteranr o under armhålan, blev svimfärdig och kallsvettades.
Skulle jag ringa ambulans? Ola på jobbet? Eller?
Jag gick ut och tog lite luft tänkte att det är det jag behöver.
Men det blev inte bättre.
Vill inte störa ambulanspersonalen eller Ola på jobbet, så jag tar min bil ner till sjukan själv, VA FAN sysslar jag med?
ja ja,skit samma.
Nåväl, väl där sätter dom på mig EKG och tar en massa prover.
Vill behålla mig för observation, men förklarar att jag inte riktigt har tid.
Hm, då får du åka härifrån på eget ansvar.
Ja inga problem!
Torsdagen ringer jag till vårdcentralen istället när ja får samma ihärdiga kramp.
Jag får komma ner och ta EKG osv osv
Dom tar mig nog inte på allvar, jag kan förstå dom till en viss del, för jag tar mig inte själv på allvar.
Men proverna var inte 100 % bra, men vad gör det?
Igår Kristi Himmelfärdsdag, lediga, vaknar med samma kramp o värk, säger inget till Ola utan genomlider denna smärta o obehag själv. VARFÖR?
JAg vet inte ...jag vet fan inte, men jag vill verkligen inte störa med mitt gnäll jjag vill vara frisk o pigg...som jag alltid har varit?!
Så iallafall, idag är det fredag, klämdag.
Ola jobbar, ungarna e iofs lediga.
MEN, här sitter jag med kramp IGEN i arm-fan och mår riktigt uselt.
Ringde till vårdcentralen och jag ska vara där kvart över elva idag och prata med läkaren.
Ingen vet!
Förutom min blogg!
Jag kan inte förmå mig att säga nåt till någon!
Men jag känner ju själv hur dåligt jag mår och det ÄR INTE psykiskt, klart det blir det ju utav denna fysiska smärta.
Så nu först, efter en veckas dåligt mående, börjar jag faktiskt få dödsångest.
Jag vill nog inte dö, jag vill ju vara med då och då och då, på dom tillfällena, ungarna gör det och det....jag vill inte missa det.
Men jag vet också att dom skulle klara sig utan mig fast det skulle bli jäkligt tufft i början. Men jag har gett dom styrka hoppas jag, att det har nått fram, men jag hoppas även att dom inte är lika dumdristiga som jag och ska klara ALLT själva, NEJ för 17, nog fasen saknar jag NÅN helst Ola, som håller om mig o tröstar mig. Stöttar mig och ger mig styrka.
Men jag förstår att han inte tror att han räcker till för mig, för TINA är ju så stark.
Visar liksom inget...
Så jag får till den största delen skylla mig själv.
Men som igår när jag blev lessen, riktigt lessen, jag grät i två timmar, INGEN kom och tröstade mig. Jag satt helt öppet och grät från hjärtat.
Robert kom och la sin lilla arm o mmig iallafall...underbart, men jag kan inte begära mer, men det lilla betydde SÅ mycket.
Emelie kom o klappade mig på axeln och sa förlåt, det kändes väldigt bra.
OLA däremot satt och kollade på barnprogram i soffan.
Suck, jag vet inte....men skit samma, nu ska jag iallafall ner till VC IGEN, jag skäms för att vara där så ofta. Vill knappt säga mitt personnummer för då ser dom ju att jag har varit mer där än hemma, känns det som hihi..
För med den erfarenheten jag har av sjukvården så är ALLA hypokondriker tills dom dör.
Ok, men tack för mig för idag!
KANSKE jag skriver en annan dag, den som lever får se
söndag 3 maj 2009
tja
............tears..........tears...........men vem fan bryr sig? Ingen häromkring iallafall, fatta...liksom, här i detta huset kan jag sitta och gråta helt öppet, INGEN bryr sig!!
Det är sant!!!
Så har det alltid varit i mitt liv....naturligtvis händer det inte så ofta eftersom jag passar på att gråta av mig när jag är ensam, i bilen, hemma eller nån annanstans.
Det är enklast för alla!
Men denna gången handlar det om en älskad vän till mig..igen...faktiskt..helt otroligt!
Jag ska skriva om den sanna sanningen...här och ingen annanstans....
Jag köpte min älskade schäferflicka för 8 månader sen, vilken tjej, suveränt psyke o allt det där.
Ja ni vet, grannar som alltid ska bry sig o lägga sig i, oj då jaha har ni skaffat en hund TILL? Ja va fan ser det ut som hade jag god lust att säga, o bry dig liksom...jag har aldrig kommenterat nån annans livstil eller val av olika saker i livet. Alla får leva som dom vill ! Eller hur? Jag hade förstått om jag misskötte mina hundar o folk klagade, men inte då...jag sköter om dom som ingen annan sköter om sin hund som bara har en tex. O andra sidan hade jag misskött dom så hade ingen vågat säga något, eller hur?! Så funkar ju fega svenskar, då hade det snackats bakom ryggen istället o sen hade nån ringt till djurskyddet...
Men iallafall, jo grannar brydde sig, min familj talade omvarje dag hur jobbigt det är med min älskade KIRA, hon skäller o hon gör si o hon gör så, fast hon gjorde faktiskt inte ens nåt jobbigt för att vara unghund.
Inga olater för sig alls.......
Men nog skulle alla klaga, tills i går fick jag nog.....då va KIRA jobbig igen!!!!!
Halv nio samma morgon satte jag in en annons på blocket och sålde henne till en helt underbar tjej som är 17 år som bor i Kungsback på en hästgård.
Allt samman gick fort......men det är väl ödet det med...inte vet jag, jag bryr mig inte längre....
Hade jag nu sagt till dom att det var för att min familj tyckte det va jobbigt med alla hundar så hade dom trott kanske att KIRA var en problem hund, men det är hon långt ifrån, hon är verkligen världens lättaste unghunds schäfer att ha att göra med.
Men nu gjorde jag som jag gjorde och jag hoppas familjen o grannar o alla andra som har haft åsikt om ALLA mina hundar har det bättre nu utan KIRA!
Tack vare henne kom jag igång att jogga igen o ta mig ut i skogen o sluta röka osv osv.....
Nu har jag mina gamla hundar kvar, dom orkar iallafall gå en promenad på nån halvtimme, det är bra.
En papillon som är halvblind o förmodligen har hjärtfel för hon blir verkligen tagen av värme o orkar knappt gå....en papillon som orkar gå säkert en timme om så skulle vara, inga större fel på henne. Våran gamla golden han är 11 år och gammal, han orkar kanske 20 minuter sen får jag bära han resten, men han e go.....osså våran gamla whippet en fd kapplöpningshund som har nån skada i benet som hon får värk i när hon överanstränger sig.
Så e det...
Så här sitter jag, med alla mina tårar.......ingen bryr sig......fan , vad har jag gjort, jo men det var det enda rätta mot alla andra, orkade inte höra mer från alla...
Men jag borde vara van, för hela mitt liv har jag ju faktiskt hört hur kass jag är, o mina ideer hur dåliga dom är osv osv
HAR jag gjort NÅT bra?
NOPE!!!! inte vad jag vet o inte vad nån annan vet heller
O Tina vara lessen? För vad? Äsch, det går över bara vi inte ser henne o låtsas om henne så e det lugnt.
Det är verkligen så här.
sorgligt tycker jag själv
Gud vad jag saknar KIRA, dom ringde nyss o sa att allt går otroligt bra..inga konstigheter, men det visste jag ju, för hon är enkel att ha att göra med.
Men jag är glad för hennes nya mattes skull, dom kommer att bli världsbästisar många många år, det vet jag!
Det är sant!!!
Så har det alltid varit i mitt liv....naturligtvis händer det inte så ofta eftersom jag passar på att gråta av mig när jag är ensam, i bilen, hemma eller nån annanstans.
Det är enklast för alla!
Men denna gången handlar det om en älskad vän till mig..igen...faktiskt..helt otroligt!
Jag ska skriva om den sanna sanningen...här och ingen annanstans....
Jag köpte min älskade schäferflicka för 8 månader sen, vilken tjej, suveränt psyke o allt det där.
Ja ni vet, grannar som alltid ska bry sig o lägga sig i, oj då jaha har ni skaffat en hund TILL? Ja va fan ser det ut som hade jag god lust att säga, o bry dig liksom...jag har aldrig kommenterat nån annans livstil eller val av olika saker i livet. Alla får leva som dom vill ! Eller hur? Jag hade förstått om jag misskötte mina hundar o folk klagade, men inte då...jag sköter om dom som ingen annan sköter om sin hund som bara har en tex. O andra sidan hade jag misskött dom så hade ingen vågat säga något, eller hur?! Så funkar ju fega svenskar, då hade det snackats bakom ryggen istället o sen hade nån ringt till djurskyddet...
Men iallafall, jo grannar brydde sig, min familj talade omvarje dag hur jobbigt det är med min älskade KIRA, hon skäller o hon gör si o hon gör så, fast hon gjorde faktiskt inte ens nåt jobbigt för att vara unghund.
Inga olater för sig alls.......
Men nog skulle alla klaga, tills i går fick jag nog.....då va KIRA jobbig igen!!!!!
Halv nio samma morgon satte jag in en annons på blocket och sålde henne till en helt underbar tjej som är 17 år som bor i Kungsback på en hästgård.
Allt samman gick fort......men det är väl ödet det med...inte vet jag, jag bryr mig inte längre....
Hade jag nu sagt till dom att det var för att min familj tyckte det va jobbigt med alla hundar så hade dom trott kanske att KIRA var en problem hund, men det är hon långt ifrån, hon är verkligen världens lättaste unghunds schäfer att ha att göra med.
Men nu gjorde jag som jag gjorde och jag hoppas familjen o grannar o alla andra som har haft åsikt om ALLA mina hundar har det bättre nu utan KIRA!
Tack vare henne kom jag igång att jogga igen o ta mig ut i skogen o sluta röka osv osv.....
Nu har jag mina gamla hundar kvar, dom orkar iallafall gå en promenad på nån halvtimme, det är bra.
En papillon som är halvblind o förmodligen har hjärtfel för hon blir verkligen tagen av värme o orkar knappt gå....en papillon som orkar gå säkert en timme om så skulle vara, inga större fel på henne. Våran gamla golden han är 11 år och gammal, han orkar kanske 20 minuter sen får jag bära han resten, men han e go.....osså våran gamla whippet en fd kapplöpningshund som har nån skada i benet som hon får värk i när hon överanstränger sig.
Så e det...
Så här sitter jag, med alla mina tårar.......ingen bryr sig......fan , vad har jag gjort, jo men det var det enda rätta mot alla andra, orkade inte höra mer från alla...
Men jag borde vara van, för hela mitt liv har jag ju faktiskt hört hur kass jag är, o mina ideer hur dåliga dom är osv osv
HAR jag gjort NÅT bra?
NOPE!!!! inte vad jag vet o inte vad nån annan vet heller
O Tina vara lessen? För vad? Äsch, det går över bara vi inte ser henne o låtsas om henne så e det lugnt.
Det är verkligen så här.
sorgligt tycker jag själv
Gud vad jag saknar KIRA, dom ringde nyss o sa att allt går otroligt bra..inga konstigheter, men det visste jag ju, för hon är enkel att ha att göra med.
Men jag är glad för hennes nya mattes skull, dom kommer att bli världsbästisar många många år, det vet jag!
onsdag 15 april 2009
JISSES
Det var änna länge sen jag skrev i min lilla blogg!
Nu ska jag snart i väg till jobbet...pust stön stånk
JAG vill hitta på nåt roligt o spännande i mit tliv nu, jag är nog en orolig själ, som aldrig kan få ro.....det e jobbigt...
Jag gillar inte slentrian hela tiden, det måste hända nåt ROLIGT...liksom
Men vad? IDessa bistra tider vågar man ju inte göra nåt, man måste liksom hålla fast vid det man har så länge man har det...
Hmmm, ja ja, annars är allt lugnt eller njae, lite så där faktiskt...
Jag skriver mer en annan dag!
Nu ska jag snart i väg till jobbet...pust stön stånk
JAG vill hitta på nåt roligt o spännande i mit tliv nu, jag är nog en orolig själ, som aldrig kan få ro.....det e jobbigt...
Jag gillar inte slentrian hela tiden, det måste hända nåt ROLIGT...liksom
Men vad? IDessa bistra tider vågar man ju inte göra nåt, man måste liksom hålla fast vid det man har så länge man har det...
Hmmm, ja ja, annars är allt lugnt eller njae, lite så där faktiskt...
Jag skriver mer en annan dag!
torsdag 26 mars 2009
Frölunda?
JA JAG skriver frågetecken, för man kan ju verkligen börja undra!
Va f....n sysslar dom med? 1-6 till HV71 HERREJÄ.....R
Jaha jag ska till matchen ikväll igen, känns inte Så inspirerande men man får väl gå dit och försöka stödja dom, dom har ju gjort en hel del bra genom tiderna trots allt.
Det var det om det!
Jag sitter och funderar, på hur hönsig jag är som mamma, förut "skämdes" jag för det för ungarna tyckte jag var pest och pina med mitt kontrollbehov över dom.
Men idag står jag för mitt hönseri!
Och ungarna verkar acceptera det mer nu, hahahahha, dom har iofs inget val.
Men jag har försökt förklara för dom att det grundar sig i allt jag har varit tvungen att vara med om, man kan ju aldrig föreställa sig ändå en förlust av olika slag förrän man själv blir drabbad.
Så e det ju!
Jaha, annars är det hyfsat bra må jag säga, livet går framåt, oalldeles för fort faktiskt.
Jag går och väntar på att isen ska släppa helt o hållet på Ömmern så jag kan börja fiska igen.
Nu är jag sugen!!!!!
Båten är fixad, fräsch och fin, nu är det bara motorn som ska få sig en genomgång, lite nytt blod osv osv SEN JÄKLARNS, passa er ÖRINGAR för i år ska jag ha tag i minst en av er.
Och ni hamnar på grillen, gäddor ni får en kyss o plums tillbaka, en abborre av storlek hamnar i stekpannan.
Nu ska jag ut i skogen o vandra!
Ha det
Va f....n sysslar dom med? 1-6 till HV71 HERREJÄ.....R
Jaha jag ska till matchen ikväll igen, känns inte Så inspirerande men man får väl gå dit och försöka stödja dom, dom har ju gjort en hel del bra genom tiderna trots allt.
Det var det om det!
Jag sitter och funderar, på hur hönsig jag är som mamma, förut "skämdes" jag för det för ungarna tyckte jag var pest och pina med mitt kontrollbehov över dom.
Men idag står jag för mitt hönseri!
Och ungarna verkar acceptera det mer nu, hahahahha, dom har iofs inget val.
Men jag har försökt förklara för dom att det grundar sig i allt jag har varit tvungen att vara med om, man kan ju aldrig föreställa sig ändå en förlust av olika slag förrän man själv blir drabbad.
Så e det ju!
Jaha, annars är det hyfsat bra må jag säga, livet går framåt, oalldeles för fort faktiskt.
Jag går och väntar på att isen ska släppa helt o hållet på Ömmern så jag kan börja fiska igen.
Nu är jag sugen!!!!!
Båten är fixad, fräsch och fin, nu är det bara motorn som ska få sig en genomgång, lite nytt blod osv osv SEN JÄKLARNS, passa er ÖRINGAR för i år ska jag ha tag i minst en av er.
Och ni hamnar på grillen, gäddor ni får en kyss o plums tillbaka, en abborre av storlek hamnar i stekpannan.
Nu ska jag ut i skogen o vandra!
Ha det
söndag 22 mars 2009
Söndag
Jättegod mat fick vi i går på firmafesen, chefen är generös.
Trevligt, MEN, detta återkommande ordet MEN, ett sånt litet ord kan ha ån stor betydelse?!
Helt otroligt....
Men men det var som det var, jag känner mig fortfarande alldeles tom.
Svårt att koppla av och vara den roliga Tina.....som en del förväntar sig, som jag själv har skapat under hela mitt liv.
Eftersom det är sån jag är och har varit flamsig och sprallig.
Det gäller att hitta tillbaka dit.
MEN det kanske jag gör snart.
Men jag tänker på en annan sak oftare, det är detta falska spel människor spelar.
Jag har varit duktig på att prata om andra, både goda och dåliga saker, MEN har slutat med det dom sista åren om inte den personen är med som man pratar om givetis, men det är ju en annan historia.
Där finns en hel del människor som jag pratar med som gärna pratar om andra människor, för det mesta som alla känner till begreppet "snacka skit".
Jag lyssnar säger oftas inget. Sekunden, dagen, veckan efter, eller ja när som helst, så umgås dessa människor som om ingenting hade hänt.
Varför umgås dom , om dom inte tycker omvarandra!
JAG VET JAG VET, det är så här över allt HELA tiden, men visst är det lustigt?
Ja ja bara en tanke, jag kan säga att jag va ganska djup innan, men detta med min vän har nog fått mig att bli djupare, för livet är så kort och helt plötsligt kan även DU även JAG ryckas från denna planet i denna sekund. Så varför slösar vi bort våran tid med lögner och falskhet?
Vem tjänar på det? Vem vinner nåt på det?
Svaret är SÅ enkelt: INGEN!
Trevligt, MEN, detta återkommande ordet MEN, ett sånt litet ord kan ha ån stor betydelse?!
Helt otroligt....
Men men det var som det var, jag känner mig fortfarande alldeles tom.
Svårt att koppla av och vara den roliga Tina.....som en del förväntar sig, som jag själv har skapat under hela mitt liv.
Eftersom det är sån jag är och har varit flamsig och sprallig.
Det gäller att hitta tillbaka dit.
MEN det kanske jag gör snart.
Men jag tänker på en annan sak oftare, det är detta falska spel människor spelar.
Jag har varit duktig på att prata om andra, både goda och dåliga saker, MEN har slutat med det dom sista åren om inte den personen är med som man pratar om givetis, men det är ju en annan historia.
Där finns en hel del människor som jag pratar med som gärna pratar om andra människor, för det mesta som alla känner till begreppet "snacka skit".
Jag lyssnar säger oftas inget. Sekunden, dagen, veckan efter, eller ja när som helst, så umgås dessa människor som om ingenting hade hänt.
Varför umgås dom , om dom inte tycker omvarandra!
JAG VET JAG VET, det är så här över allt HELA tiden, men visst är det lustigt?
Ja ja bara en tanke, jag kan säga att jag va ganska djup innan, men detta med min vän har nog fått mig att bli djupare, för livet är så kort och helt plötsligt kan även DU även JAG ryckas från denna planet i denna sekund. Så varför slösar vi bort våran tid med lögner och falskhet?
Vem tjänar på det? Vem vinner nåt på det?
Svaret är SÅ enkelt: INGEN!
lördag 21 mars 2009
HM
Jaha, lördag idag.....vad göra..........jo det är visst firmafest, det blir säkert roligt.
Hoppas att tankarna på min vän kan ta lite semester, bara för en kväll.
Annars, varje vaken minut kan jag inte sluta att tänka på min vän.
Och livet!
Det är t o m svårt att blogga för jag känner mig totalt tom!
Men jag gör ett försök senare!
Hoppas att tankarna på min vän kan ta lite semester, bara för en kväll.
Annars, varje vaken minut kan jag inte sluta att tänka på min vän.
Och livet!
Det är t o m svårt att blogga för jag känner mig totalt tom!
Men jag gör ett försök senare!
måndag 16 mars 2009
Livet går vidare
......tiden läker alla sår!
Och det är ju sant, förvånansvärt hur man tar sig igenom kriser i livet.
Var i väg och träffade barnen till min omkomna vän i går, kändes konstigt att träffa dom utan mamma.........men allt gick bra, dom verkar vara starka stundtals.
När något sånt här inträffar kommer man själv närmare LIVET, jag funderar tex på en sån här grej:
Som ni vet kör jag taxi, jag körde i söndags, en kvinna jag ska hämta på morgonen för att köra till flyget. Jag ska även hämta en person till eftersom vårat företag försöker att samköra så ofta det går för att hjälpa till med miljön osv....
Allt skulle ta högst 10 minuter extra.
Men kvinnan var ändå tvungen att "gnälla", nu är det ju inte JAG som bestämmer samåkningar och körningar över huvud taget, utan beställningscentralen.
Fruktansvärt besvärligt var det att kvinnan skulle komma 10 minuter senare till flyget, jag sa, du får ringa till min chef och säga detta då, och då visade det sig att det inte var så farligt ändå.
Jag funderar då på VARFÖR? VARFÖR måste människor jaga upp sig för 10 minuter i livet?
Varför måste människor visa sin överlägsenhet och TRO att dom är förmer än en annan människa bara för att dom förmodligen tjänar mer pengar och har en högre status?
Det gick ju bra att gnälla på mig men att ringa till den ansvarige blev för mycket.
Med en sån här situation skapar det direkt en obalans mellan förare och kund.
HUR trevlig blir DEN resan, tur att den som skulle samåka var 1000 gånger trevligare och såg just mig som en medmänniska och inte räknade värdet i antal kronor.
Visst är det tråkigt?
Och vad är det värt?
Vi är alla människor av kött och blod, lika värda.........
Vi måste ta vara på den korta tid vi har på jorden, inte sväva i det blå och tro att vi är något!
Komma ner på jorden och SE!
Se vad som hände med min vän, helt plötsligt är hon borta, och allt man borde ha gjort och sagt till henne, chanserna är puts väck!
Än en gång ANITA, vila i frid, jag saknar dig!
Och det är ju sant, förvånansvärt hur man tar sig igenom kriser i livet.
Var i väg och träffade barnen till min omkomna vän i går, kändes konstigt att träffa dom utan mamma.........men allt gick bra, dom verkar vara starka stundtals.
När något sånt här inträffar kommer man själv närmare LIVET, jag funderar tex på en sån här grej:
Som ni vet kör jag taxi, jag körde i söndags, en kvinna jag ska hämta på morgonen för att köra till flyget. Jag ska även hämta en person till eftersom vårat företag försöker att samköra så ofta det går för att hjälpa till med miljön osv....
Allt skulle ta högst 10 minuter extra.
Men kvinnan var ändå tvungen att "gnälla", nu är det ju inte JAG som bestämmer samåkningar och körningar över huvud taget, utan beställningscentralen.
Fruktansvärt besvärligt var det att kvinnan skulle komma 10 minuter senare till flyget, jag sa, du får ringa till min chef och säga detta då, och då visade det sig att det inte var så farligt ändå.
Jag funderar då på VARFÖR? VARFÖR måste människor jaga upp sig för 10 minuter i livet?
Varför måste människor visa sin överlägsenhet och TRO att dom är förmer än en annan människa bara för att dom förmodligen tjänar mer pengar och har en högre status?
Det gick ju bra att gnälla på mig men att ringa till den ansvarige blev för mycket.
Med en sån här situation skapar det direkt en obalans mellan förare och kund.
HUR trevlig blir DEN resan, tur att den som skulle samåka var 1000 gånger trevligare och såg just mig som en medmänniska och inte räknade värdet i antal kronor.
Visst är det tråkigt?
Och vad är det värt?
Vi är alla människor av kött och blod, lika värda.........
Vi måste ta vara på den korta tid vi har på jorden, inte sväva i det blå och tro att vi är något!
Komma ner på jorden och SE!
Se vad som hände med min vän, helt plötsligt är hon borta, och allt man borde ha gjort och sagt till henne, chanserna är puts väck!
Än en gång ANITA, vila i frid, jag saknar dig!
lördag 14 mars 2009
Tyngre
Nu när chocken av dödsbeskedet av min gamla kamrat sedan 33 år tillbaka i tiden har lagt sig känns det riktigt tungt!
Känns så jäkla onödigt!
Vi har gått igenom SÅ mycket av livet, vi hade bara varandra då våra föräldrar skildes SAMTIDIGT och vi blev bosatta i Bergsjön samtidigt.
Vi tydde oss till varandra.
Två 15 åringar.......Jag och Anita! Jag vet massa om henne som ingen annan vet, och givetvis tar hon med sig i graven en massa om mig som inte ens NI som läser min blogg vet.
Det känns tungt det här, fruktansvärt, som en del av mig är borta......FAN
Från tidningen: Tisdag den 10 mars 2009
Dödsolycka i Stamnared
STAMNARED. UPPDATERAD Vid sjutiden på tisdagsmorgonen körde en 50-årig man av vägen med sin bil. Medpassageraren, en kvinna i 40-årsåldern, avled i olyckan.
Trafikolyckan inträffade 06.50 i går på morgonen i Bro, några kilometer öster om Stamnared. De två personerna som färdades i bilen klämdes fast. Kvinnan omkom i olyckan och mannen ådrog sig allvarliga men inte livshotande skador. Han hade skador i bakhuvudet och även en arm var skadad. Mannen kommer från en mindre ort och vårdas på Sjukhuset i Varberg.
Känns så jäkla onödigt!
Vi har gått igenom SÅ mycket av livet, vi hade bara varandra då våra föräldrar skildes SAMTIDIGT och vi blev bosatta i Bergsjön samtidigt.
Vi tydde oss till varandra.
Två 15 åringar.......Jag och Anita! Jag vet massa om henne som ingen annan vet, och givetvis tar hon med sig i graven en massa om mig som inte ens NI som läser min blogg vet.
Det känns tungt det här, fruktansvärt, som en del av mig är borta......FAN
Från tidningen: Tisdag den 10 mars 2009
Dödsolycka i Stamnared
STAMNARED. UPPDATERAD Vid sjutiden på tisdagsmorgonen körde en 50-årig man av vägen med sin bil. Medpassageraren, en kvinna i 40-årsåldern, avled i olyckan.
Trafikolyckan inträffade 06.50 i går på morgonen i Bro, några kilometer öster om Stamnared. De två personerna som färdades i bilen klämdes fast. Kvinnan omkom i olyckan och mannen ådrog sig allvarliga men inte livshotande skador. Han hade skador i bakhuvudet och även en arm var skadad. Mannen kommer från en mindre ort och vårdas på Sjukhuset i Varberg.
fredag 13 mars 2009
Så mycket
FAN, vi hade så mycket att gå igenom ju!!!
Anita var fenomenal på att komma ihåg saker från FÖRR, från våran tid FÖRR!
Vila i frid Anita, du har haft ett tufft liv
Anita var fenomenal på att komma ihåg saker från FÖRR, från våran tid FÖRR!
Vila i frid Anita, du har haft ett tufft liv
TUNG DAG
Fick ett dödsbesked idag, en av mina äldsta vänner har omkommit i en bilolycka!!
Ni som har läst bloggen från början o ALLT tjat vet vem det är, alltså den kompisen som jag träffade i Bergsjön som samtidigt flyttade från Lerum som jag och vi möttes när våra föräldrar hade skilt oss.
Anita började i våran klass redan i fyran i Aspenäs skolan.
Vi var kompisar från den dagen.
Mycket har vi gått igenom tillsammans.
Jag kan säga att vi har hållt kontakten i alla år, dessvärre dom senaste två åren hade vi hamnat lite i luven på varann, hon gjorde en sak, som jag vill behålla för mig själv, som sårade mig väldigt mycket och en del personer till.
Men det är en annan historia.
Det här var ju en fruktansvärt onödig och tragisk olycka!
FAN, jag blir så förbannad, hade hon lyssnat på mig för redan ett par år sedan hade det här aldrig behövt att hända!
Jag är i chock naturligtvis, Anita lämnar efter sig 4 barn, två vuxna barn och två ungdomar!
Jag fattar inget!
VARFÖR?
ÄRLIGT TALAT!!! VARFÖR!
Ni som har läst bloggen från början o ALLT tjat vet vem det är, alltså den kompisen som jag träffade i Bergsjön som samtidigt flyttade från Lerum som jag och vi möttes när våra föräldrar hade skilt oss.
Anita började i våran klass redan i fyran i Aspenäs skolan.
Vi var kompisar från den dagen.
Mycket har vi gått igenom tillsammans.
Jag kan säga att vi har hållt kontakten i alla år, dessvärre dom senaste två åren hade vi hamnat lite i luven på varann, hon gjorde en sak, som jag vill behålla för mig själv, som sårade mig väldigt mycket och en del personer till.
Men det är en annan historia.
Det här var ju en fruktansvärt onödig och tragisk olycka!
FAN, jag blir så förbannad, hade hon lyssnat på mig för redan ett par år sedan hade det här aldrig behövt att hända!
Jag är i chock naturligtvis, Anita lämnar efter sig 4 barn, två vuxna barn och två ungdomar!
Jag fattar inget!
VARFÖR?
ÄRLIGT TALAT!!! VARFÖR!
FRÖÖÖÖÖÖLUNDA
Match onsdag match TORSDAG och Frölunda spelade sig till en semifinal!
Vilka lirare! Ja förstås ALLA EXPERTER säger att ja ja visst dom vann men det va ingen snygg hockey!
Jag har aldrig förstått det uttrycket!?
Men jag är iofs ingen specialist i området utan tycker att det e skit kul bara, men just om matchen igår torsdag var ändå bra och underhållande, gastkramande!
Inte mycket slagsmål och ganska schysst spel om man jämför från onsdagen då det var ganska laddat med både orättvisa domar beslut och annat.
Det var INGEN bra hockey.
Men i går tycker jag att Frölunda kämpade verkligen för att behålla nollan matchen rakt igenom. Med hjälp av 11 000 Frölunda-iter tog dom sig till semi, suveränt!
Jag överraskade min pojk, 12 åringen med biljetter, fick tag i ganska bra biljetter för 300 spänn precis brevid hejjarklacken!
Robert tycker ju att det e SÅ kul att få vara en del av den underbara klacken! Vi satt precis brevid där den stora flaggan uppenbarar sig efter ett Frölunda-mål, så vi satt perfekt!
Enda nackdelen att sitta där är att man ibland kan tappa koncentrationen på själva matchen, men absolut inget störande.
Så nu hoppas jag på att få tag i biljetter till iallafall nån av semi matcherna.
Idag är det fredag och jag jobbar sent, pust, lite tråkigt att jobba sent på en fredag, men glad och tacksam för att ha ett jobb iallafall i dessa tider.
10 och 20 ska jag till naprapaten och bli knäckt!
Ska bli skönt hoppas jag!
Har sån himla jobbig värk igen, och jag är verkligen livrädd att det inte ska släppa liksom.
Men med tanke på att det har blivit värre trots att jag motinerar och sånt där så vet i fan.
Det värsta som kan hända mig är att jag måste dra ner på arbetet.
Vet inte hur jag skulle klara av det igen! Men jag kämpar på som vanligt, men nån gång säger kroppen ifrån på ett mer brutalt sätt förmodar jag!?
Vilka lirare! Ja förstås ALLA EXPERTER säger att ja ja visst dom vann men det va ingen snygg hockey!
Jag har aldrig förstått det uttrycket!?
Men jag är iofs ingen specialist i området utan tycker att det e skit kul bara, men just om matchen igår torsdag var ändå bra och underhållande, gastkramande!
Inte mycket slagsmål och ganska schysst spel om man jämför från onsdagen då det var ganska laddat med både orättvisa domar beslut och annat.
Det var INGEN bra hockey.
Men i går tycker jag att Frölunda kämpade verkligen för att behålla nollan matchen rakt igenom. Med hjälp av 11 000 Frölunda-iter tog dom sig till semi, suveränt!
Jag överraskade min pojk, 12 åringen med biljetter, fick tag i ganska bra biljetter för 300 spänn precis brevid hejjarklacken!
Robert tycker ju att det e SÅ kul att få vara en del av den underbara klacken! Vi satt precis brevid där den stora flaggan uppenbarar sig efter ett Frölunda-mål, så vi satt perfekt!
Enda nackdelen att sitta där är att man ibland kan tappa koncentrationen på själva matchen, men absolut inget störande.
Så nu hoppas jag på att få tag i biljetter till iallafall nån av semi matcherna.
Idag är det fredag och jag jobbar sent, pust, lite tråkigt att jobba sent på en fredag, men glad och tacksam för att ha ett jobb iallafall i dessa tider.
10 och 20 ska jag till naprapaten och bli knäckt!
Ska bli skönt hoppas jag!
Har sån himla jobbig värk igen, och jag är verkligen livrädd att det inte ska släppa liksom.
Men med tanke på att det har blivit värre trots att jag motinerar och sånt där så vet i fan.
Det värsta som kan hända mig är att jag måste dra ner på arbetet.
Vet inte hur jag skulle klara av det igen! Men jag kämpar på som vanligt, men nån gång säger kroppen ifrån på ett mer brutalt sätt förmodar jag!?
måndag 9 mars 2009
hahhahahahahaha
Jaha, det va lite om mig och mitt förflutna!
Fniss
Så nu kan man ju skriva om ganska dagsfärska funderingar, och det kan jag säga det har jag många!
När jag skriver om mig själv om allt detta som har hänt så måste jag säga att jag är ganska stolt över mig själv som är där jag är idag. Med massa ödmjukhet förstås säger jag det.
För tanken på att jag faktiskt bara var ett barn när allt det onda hände stärker mig i mitt självförtroende.
Idag har jag tre kids, en tjej 19 år som är underbar, ambitiös och framtidsstark.
En kille som är 16 år till sommaren, en kul kille!''
Osså lilla Robert som blir 12 nu till våren, vilka underbara ungar. Jag är så lycklig för dom.
Måste berätta om min dag, varje år så har jag och min gubbe Ola en speciell dag och den dagen var idag.
Den kan inträffa vilken dag som helst men runt denna årstiden, alltså VÅREN!
Men varje år tar vi den som VI kallar första vår dagen en lång härlig promenad i skogen med dogsen!
Den dagen var IDAG!
Alltså, det finns ingen bättre dag på året!
Kaffe, ost fralla också en värmande sol! Man VET att våren är nära nu.
Hundarna springer i skog och mark, vi blir inte störda av nån annan!
En och en halv timme var vi ute i vildmarken kring Ängabos skogar.
Stannade två gånger och drack kaffe o bara njöt av värmen och hundarnas lycka att vara fria.
Vi hörs
Fniss
Så nu kan man ju skriva om ganska dagsfärska funderingar, och det kan jag säga det har jag många!
När jag skriver om mig själv om allt detta som har hänt så måste jag säga att jag är ganska stolt över mig själv som är där jag är idag. Med massa ödmjukhet förstås säger jag det.
För tanken på att jag faktiskt bara var ett barn när allt det onda hände stärker mig i mitt självförtroende.
Idag har jag tre kids, en tjej 19 år som är underbar, ambitiös och framtidsstark.
En kille som är 16 år till sommaren, en kul kille!''
Osså lilla Robert som blir 12 nu till våren, vilka underbara ungar. Jag är så lycklig för dom.
Måste berätta om min dag, varje år så har jag och min gubbe Ola en speciell dag och den dagen var idag.
Den kan inträffa vilken dag som helst men runt denna årstiden, alltså VÅREN!
Men varje år tar vi den som VI kallar första vår dagen en lång härlig promenad i skogen med dogsen!
Den dagen var IDAG!
Alltså, det finns ingen bättre dag på året!
Kaffe, ost fralla också en värmande sol! Man VET att våren är nära nu.
Hundarna springer i skog och mark, vi blir inte störda av nån annan!
En och en halv timme var vi ute i vildmarken kring Ängabos skogar.
Stannade två gånger och drack kaffe o bara njöt av värmen och hundarnas lycka att vara fria.
Vi hörs
torsdag 5 mars 2009
jahaaaaaaaa
Helt fucking alone i världen kändes det som...........men jag hade ju iallafall mina älskade barn o gubben......
Den sommaren 2001 bodde vi i ett ruttet hus i Härryda som vi hyrde som tur va!!!
Vi va på G att köpa loss det med gjorde det aldrig som tur va!
Jättefint läge inne i skogen precis vid en bra fiske sjö, men vilket hus...........oj oj oj
Vi bodde där i 9 månader, det var faktiskt ett par goda vänner som hjälpte oss att flytta in som fick oss att flytta ut.
Marlene och Per-Anders dom är goa dom............för dom bodde i Göteborg och längtade ut till landet.
Kanske var det vi som fick dom att börja leta hus på allvar?!
Och det var dom som fick oss att köpa hus när dom slog till att köpa hus.....tänk va man kan påverka varandra.
För det va så det var, Marlene och Per-Anders hittade ett jättefint hus i Rävlanda, de slog till och köpte det och flyttade.............där va vi i vårat ruttna hus........lite avis faktiskt....men då får man göra nåt åt saken...
Vi kollade på hemnet, kommer inte ihåg om kanske Marlene hade gett mig nåt tips......
men i vilket fall som helst så hittade jag ett jättefint hus i Ödenäs...
Kanske var det för långt och bla bla bla bla-..........men vi bestämde oss iallafall för att åka och titta och känna på det.
Vägen till Ödenäs kändes lång första gången man åkte dit, men vacker.....
Ömmern......vilken underbar fiske sjö!
När vi kom fram till huset som var helt underbart, sa Ola att säg nu inte till mäklaren DIREKT att vi tar huset för Ola såg min förtjusning!
Varför han sa så beror ganska mycket på en händelse i Härryda, som grundar sig i ett bilköp.
Jag hade alltid önskat mig en Cheva Blazer och vi var på en firma i Småland , hade hittat en, så fort jag fick se den sa jag högt och ljudligt "-DEN VILL JAG HA" varpå jag sopade undan allt vad prut mån hette!
Så nu när vi stod där framför huset la jag band på mig själv och försökte se allt med kritiska ögon, försöka hitta alla fel på huset!
Det va inte så lätt! Mer än att kanske våran soffa inte passade just där i huset och att vi skulle vara tvungna att köpa ny, kunde inte ta ner priset på huset!
Men hur som helst så blev vi med hus tillslut, mäklaren blev nöjd och vi blev nöjda!
Tänk om min älskade mamma hade fått vara med, då hade vi byggt ett litet hus på våran tomt till henne och Bosse.
Så där bodde vi nu iallafall, vårat egna fina hus, för det var verkligen fint.
En kväll ringde min bror och sa "-VET du vad som hänt?"
-NÄÄÄ
BOSSE är död!
-VA?
Hans arbetskamrater hittade honom på köksgolvet hemma en morgon när han inte hade dykt upp på jobbet. Då hade de åkt hem till han och sett genom fönstret att han låg där.
Dom hade krossat fönstret och tagit sig in, men hans liv gick inte att rädda.
Man kan nästan säga att han sörjde ihjäl sig efter mor hade gått bort.
Slutat att ta sin medicin och allt, men det är klart fast dom hade ett ganska märkligt förhållande så hade dom bestämt sig för att leva livet ut.
Dom sista åren hade dom ju tom slutat med dricken.
Det var vid ett tillfälle när Emelie var kanske runt 9 månader och sjuk med nål i handen som mor alltså Emelies mormor skulle passa henne en kväll för jag skulle jobba.
När jag kom hem senare efter jobbet satt mamma och spelade kort med mina grannar och tog sig en sup.
Hon misskötte inte Emelie på något sett eller var oansenligt full, utan tanken på att Emelie kanske hade behövt åka till sjukan och komma med en mormor som luktade sprit passsade sig inte.
Ja ställde då ett ultimatum på min lilla goding till mams, antingen slutar du att dricka helt och hållet och du får fortsätta träffa ditt förstfödda barnbarn i form av en söt guldlockig flicka ELLER du kan fortsätta att dricka din jäkla alkohol och aldrig ,mer se ditt barnbarn...
Hon valde ju naturligtvis att träffa sitt barnbarn, vilken lättnad!
Sedan dess hade vi en underbar kontakt med både MOR OCH BOSSE!
Men nu va alltså han också död, han stod ut några månader endast utan henne.
Hade jag inte haft mina barn vid det här laget hade jag nog följt med Bosse.
Jag kan säga att dom veckor, månader och år som följde var ett rent helvete!
Sorgen samtidigt som jag bråkade med försäkringskassan om min skada från trafikolycka!
Inte konstigt att man bröt ihop ett par gånger men reste mig ALLTID med nya projekt.
Nu hade även min faster börjat ringa igen och tala om hur bevärligt det var at tta hand om sin bror, alltså min pappa!
Han var nog den bevärligaste människn i hela hennes liv.
Jaha då var det inte så lätt då sa jag till henne!
Och du har väl ändå då ingen sjuk mor att ta hand om samtidigt som du är skadad efter en trafikolycka, för det var ju precis det som hade hänt mig då jag försökte ta hand om farsan ocks.
Då min faster klagade på mig att jag misskötte det och tog han till Sigtuna för att själv ta hand om han.
Men insåg nu efter ett par år bara att det var mer jobb än hon kunde ana.
Lätt att tala om för andra va......mmmmmmm.,
Men iallafall, sån som jag är tog jag min bil och åkte till Sigtuna för att kolla läget!
När jag kom dit fick jag nästan en smärre chock.
I hallen i min farsas lägenhet satt en avmagrad gammal man i sin rullstol.
Det var mörkt och inte alls ombonat.
Unket och opersonligt!
Och där satt han, än en gång............och jag räddade han än en gång!
Va i helvete!
Så här illa hade han det inte ens i Göteborg när vi tog hand om han!
Jaha, tillslut fick jag övertalat farsan att flytta till Alingsås, här kunde han ju inte vara.
Några månader senare var jag tillbaka i Sigtuna för att hämta honom så han kunde komma till oss i Ödenäs att besöka oss.
Vi hade gjort i ordning ett fint rum på nedervåningen till han, som va anpassat efter honom.
Han hade egen tv på rummet och ett badrum som vi hade handikappsanpassat för han.
Samtidigt så sökte jag lägenheter runt om i Alingsås, hade lagt ut lite ansökningar här och där.
Bl annat till Flodens som har eller hade en del hus i centrala Alingsås.
Farsan åkte hem till Sigtuna med flyg efter några veckors vistelse hos oss.
När han kom hem tittade han igenom sin post och hittade ett lägenhetserbjudande från Flodens.
Tiden skulle gå ut nästkommande dag!
HERREGUD vilken tur!
Fort som attan fick jag kontaka Flodens för att få titta på lägenheten så den funkar praktiskt för farsan eftersom han sitter i rullstol efter hjärnblödningen.
JA det gör den, JA vi tar den!
Det var på håret att vi missade den..hade han stannat kanske en dag till så hade vi inte haft chansen att få lägenheten!
Ja, så då var det bara att åka till Sigtuna med bil och släp har jag för mig, packa hans grejjer och dra!
Vad fint han fick det!
Idag är han en social människa med många aktiviteter runt om i stan.
Klarar sig mycket själv förutom att vi städar nångång i veckan där, tvättar hans tvätt och lite annat.
Men handlar och lagar mat gör han själv.
Någon faster har inte hört av sig!
Den sommaren 2001 bodde vi i ett ruttet hus i Härryda som vi hyrde som tur va!!!
Vi va på G att köpa loss det med gjorde det aldrig som tur va!
Jättefint läge inne i skogen precis vid en bra fiske sjö, men vilket hus...........oj oj oj
Vi bodde där i 9 månader, det var faktiskt ett par goda vänner som hjälpte oss att flytta in som fick oss att flytta ut.
Marlene och Per-Anders dom är goa dom............för dom bodde i Göteborg och längtade ut till landet.
Kanske var det vi som fick dom att börja leta hus på allvar?!
Och det var dom som fick oss att köpa hus när dom slog till att köpa hus.....tänk va man kan påverka varandra.
För det va så det var, Marlene och Per-Anders hittade ett jättefint hus i Rävlanda, de slog till och köpte det och flyttade.............där va vi i vårat ruttna hus........lite avis faktiskt....men då får man göra nåt åt saken...
Vi kollade på hemnet, kommer inte ihåg om kanske Marlene hade gett mig nåt tips......
men i vilket fall som helst så hittade jag ett jättefint hus i Ödenäs...
Kanske var det för långt och bla bla bla bla-..........men vi bestämde oss iallafall för att åka och titta och känna på det.
Vägen till Ödenäs kändes lång första gången man åkte dit, men vacker.....
Ömmern......vilken underbar fiske sjö!
När vi kom fram till huset som var helt underbart, sa Ola att säg nu inte till mäklaren DIREKT att vi tar huset för Ola såg min förtjusning!
Varför han sa så beror ganska mycket på en händelse i Härryda, som grundar sig i ett bilköp.
Jag hade alltid önskat mig en Cheva Blazer och vi var på en firma i Småland , hade hittat en, så fort jag fick se den sa jag högt och ljudligt "-DEN VILL JAG HA" varpå jag sopade undan allt vad prut mån hette!
Så nu när vi stod där framför huset la jag band på mig själv och försökte se allt med kritiska ögon, försöka hitta alla fel på huset!
Det va inte så lätt! Mer än att kanske våran soffa inte passade just där i huset och att vi skulle vara tvungna att köpa ny, kunde inte ta ner priset på huset!
Men hur som helst så blev vi med hus tillslut, mäklaren blev nöjd och vi blev nöjda!
Tänk om min älskade mamma hade fått vara med, då hade vi byggt ett litet hus på våran tomt till henne och Bosse.
Så där bodde vi nu iallafall, vårat egna fina hus, för det var verkligen fint.
En kväll ringde min bror och sa "-VET du vad som hänt?"
-NÄÄÄ
BOSSE är död!
-VA?
Hans arbetskamrater hittade honom på köksgolvet hemma en morgon när han inte hade dykt upp på jobbet. Då hade de åkt hem till han och sett genom fönstret att han låg där.
Dom hade krossat fönstret och tagit sig in, men hans liv gick inte att rädda.
Man kan nästan säga att han sörjde ihjäl sig efter mor hade gått bort.
Slutat att ta sin medicin och allt, men det är klart fast dom hade ett ganska märkligt förhållande så hade dom bestämt sig för att leva livet ut.
Dom sista åren hade dom ju tom slutat med dricken.
Det var vid ett tillfälle när Emelie var kanske runt 9 månader och sjuk med nål i handen som mor alltså Emelies mormor skulle passa henne en kväll för jag skulle jobba.
När jag kom hem senare efter jobbet satt mamma och spelade kort med mina grannar och tog sig en sup.
Hon misskötte inte Emelie på något sett eller var oansenligt full, utan tanken på att Emelie kanske hade behövt åka till sjukan och komma med en mormor som luktade sprit passsade sig inte.
Ja ställde då ett ultimatum på min lilla goding till mams, antingen slutar du att dricka helt och hållet och du får fortsätta träffa ditt förstfödda barnbarn i form av en söt guldlockig flicka ELLER du kan fortsätta att dricka din jäkla alkohol och aldrig ,mer se ditt barnbarn...
Hon valde ju naturligtvis att träffa sitt barnbarn, vilken lättnad!
Sedan dess hade vi en underbar kontakt med både MOR OCH BOSSE!
Men nu va alltså han också död, han stod ut några månader endast utan henne.
Hade jag inte haft mina barn vid det här laget hade jag nog följt med Bosse.
Jag kan säga att dom veckor, månader och år som följde var ett rent helvete!
Sorgen samtidigt som jag bråkade med försäkringskassan om min skada från trafikolycka!
Inte konstigt att man bröt ihop ett par gånger men reste mig ALLTID med nya projekt.
Nu hade även min faster börjat ringa igen och tala om hur bevärligt det var at tta hand om sin bror, alltså min pappa!
Han var nog den bevärligaste människn i hela hennes liv.
Jaha då var det inte så lätt då sa jag till henne!
Och du har väl ändå då ingen sjuk mor att ta hand om samtidigt som du är skadad efter en trafikolycka, för det var ju precis det som hade hänt mig då jag försökte ta hand om farsan ocks.
Då min faster klagade på mig att jag misskötte det och tog han till Sigtuna för att själv ta hand om han.
Men insåg nu efter ett par år bara att det var mer jobb än hon kunde ana.
Lätt att tala om för andra va......mmmmmmm.,
Men iallafall, sån som jag är tog jag min bil och åkte till Sigtuna för att kolla läget!
När jag kom dit fick jag nästan en smärre chock.
I hallen i min farsas lägenhet satt en avmagrad gammal man i sin rullstol.
Det var mörkt och inte alls ombonat.
Unket och opersonligt!
Och där satt han, än en gång............och jag räddade han än en gång!
Va i helvete!
Så här illa hade han det inte ens i Göteborg när vi tog hand om han!
Jaha, tillslut fick jag övertalat farsan att flytta till Alingsås, här kunde han ju inte vara.
Några månader senare var jag tillbaka i Sigtuna för att hämta honom så han kunde komma till oss i Ödenäs att besöka oss.
Vi hade gjort i ordning ett fint rum på nedervåningen till han, som va anpassat efter honom.
Han hade egen tv på rummet och ett badrum som vi hade handikappsanpassat för han.
Samtidigt så sökte jag lägenheter runt om i Alingsås, hade lagt ut lite ansökningar här och där.
Bl annat till Flodens som har eller hade en del hus i centrala Alingsås.
Farsan åkte hem till Sigtuna med flyg efter några veckors vistelse hos oss.
När han kom hem tittade han igenom sin post och hittade ett lägenhetserbjudande från Flodens.
Tiden skulle gå ut nästkommande dag!
HERREGUD vilken tur!
Fort som attan fick jag kontaka Flodens för att få titta på lägenheten så den funkar praktiskt för farsan eftersom han sitter i rullstol efter hjärnblödningen.
JA det gör den, JA vi tar den!
Det var på håret att vi missade den..hade han stannat kanske en dag till så hade vi inte haft chansen att få lägenheten!
Ja, så då var det bara att åka till Sigtuna med bil och släp har jag för mig, packa hans grejjer och dra!
Vad fint han fick det!
Idag är han en social människa med många aktiviteter runt om i stan.
Klarar sig mycket själv förutom att vi städar nångång i veckan där, tvättar hans tvätt och lite annat.
Men handlar och lagar mat gör han själv.
Någon faster har inte hört av sig!
måndag 2 mars 2009
tjena
Jaha, vart va vi, jo, systern, min goa faster, skoja bara, hon e INTE go!
Men ops man får visst inte förtala folk....men jag har iallafall inte nämnt hennes namn....fniss.....
Jo, som sagt hon ringde titt som tätt o sa att ja skulle åka o kolla han, så fort han inte svarade i telefonen, irriterande? Nä inte ALLS (ironi)
Men han flyttade iallafall till Sigtuna där faster skulle ta mycket bättre hand om han än jag! Jaja lycka till..............
Så på Sahlgrenska och en massa undersökningar och strålningar o gud vet allt dom plågade min lilla mams med.
Och jag var med på nästan allt, vilken tur i oturen att jag var sjukskriven efter min hemska bilolycka -98
Mmmm.......inte undra på att man hade tankar om att döden skulle vara en lätt utväg vid detta laget.
Men inte Tina inte....o nooooooooo......keep on..........
Så nu kunde jag ägna mycket tid till min älskade mamma!
Sommaren 2000 skulle hon opereras och sedan strålas och annan behandling.
Vi åkte hit och vi åkte dit!
Försökte hålla modet uppe så gott det gick ,läkarna hade ju sagt att hon skulle bli helt frisk!
En period med mycket sjukhusbesök, jag och mor kunde varenda korridor på Sahlgrenska vid det här laget.
Själv hade jag ju tillbringat ca 3 år på Mölndals sjukhus regelbundet efter min olycka så det sjukhuset kunde jag mer än väl eftersom Emelie tillbringade en stor del av sin tid där också.
Runt mars april 2001 kallade läkarna familjen för ett samtal...inklusive mamma alltså....
Är det bra eller dåligt?
Jag vet idag vad det innebär iallafall, men då gick man iallafall dit med en strimma hopp...men vad hjälpte det när läkaren satt i sin jävla stol och förklarade att dom inte kunde göra mer för min mor! Och att månaderna var räknade!
FAN FAN FAN FAN FAN
-JAG VILL INTE DÖ! Skrek mamma...............FAN FAN FAN FAN
VA FAN GÖR MAN?
VA I HELVETE?
TUNGT!
Följande veckor var fruktansvärda, hon blev snabbt sämre och det var in och ut på sjukan i både ambulans och egen bil.......
Hmmm....jag kommer ihåg speciellt ett tillfälle, jag skulle köra henne i min bil från ena avdelningen till andra, det var nån bit emellan, vart hon hade varit kom jag inte ihåg men hon skulle tillbaka till Sahlgrenska, radion spelade SAVAGE GARDEN och orden:
"I'll be your dream I'll be your wish I'll be your fantasy I'll be your hope I'll be your love
Be everything that you need. I love you more with every breath Truly, madly, deeply, do..
I will be strong I will be faithful Because I am counting on a new beginning A reason for living
A deeper meaning yeah I wanna stand with you on a mountain I wanna bathe with you in the sea
I wanna lay like this forever Until the sky falls down on me"
Det gör naturligtvis fruktansvärt ont än idag att höra den låten!
Den 9 juni 2001 dog hon....................
Tänk att jag kunde SÅ många svordomar!
Hmmmm......
Men ops man får visst inte förtala folk....men jag har iallafall inte nämnt hennes namn....fniss.....
Jo, som sagt hon ringde titt som tätt o sa att ja skulle åka o kolla han, så fort han inte svarade i telefonen, irriterande? Nä inte ALLS (ironi)
Men han flyttade iallafall till Sigtuna där faster skulle ta mycket bättre hand om han än jag! Jaja lycka till..............
Så på Sahlgrenska och en massa undersökningar och strålningar o gud vet allt dom plågade min lilla mams med.
Och jag var med på nästan allt, vilken tur i oturen att jag var sjukskriven efter min hemska bilolycka -98
Mmmm.......inte undra på att man hade tankar om att döden skulle vara en lätt utväg vid detta laget.
Men inte Tina inte....o nooooooooo......keep on..........
Så nu kunde jag ägna mycket tid till min älskade mamma!
Sommaren 2000 skulle hon opereras och sedan strålas och annan behandling.
Vi åkte hit och vi åkte dit!
Försökte hålla modet uppe så gott det gick ,läkarna hade ju sagt att hon skulle bli helt frisk!
En period med mycket sjukhusbesök, jag och mor kunde varenda korridor på Sahlgrenska vid det här laget.
Själv hade jag ju tillbringat ca 3 år på Mölndals sjukhus regelbundet efter min olycka så det sjukhuset kunde jag mer än väl eftersom Emelie tillbringade en stor del av sin tid där också.
Runt mars april 2001 kallade läkarna familjen för ett samtal...inklusive mamma alltså....
Är det bra eller dåligt?
Jag vet idag vad det innebär iallafall, men då gick man iallafall dit med en strimma hopp...men vad hjälpte det när läkaren satt i sin jävla stol och förklarade att dom inte kunde göra mer för min mor! Och att månaderna var räknade!
FAN FAN FAN FAN FAN
-JAG VILL INTE DÖ! Skrek mamma...............FAN FAN FAN FAN
VA FAN GÖR MAN?
VA I HELVETE?
TUNGT!
Följande veckor var fruktansvärda, hon blev snabbt sämre och det var in och ut på sjukan i både ambulans och egen bil.......
Hmmm....jag kommer ihåg speciellt ett tillfälle, jag skulle köra henne i min bil från ena avdelningen till andra, det var nån bit emellan, vart hon hade varit kom jag inte ihåg men hon skulle tillbaka till Sahlgrenska, radion spelade SAVAGE GARDEN och orden:
"I'll be your dream I'll be your wish I'll be your fantasy I'll be your hope I'll be your love
Be everything that you need. I love you more with every breath Truly, madly, deeply, do..
I will be strong I will be faithful Because I am counting on a new beginning A reason for living
A deeper meaning yeah I wanna stand with you on a mountain I wanna bathe with you in the sea
I wanna lay like this forever Until the sky falls down on me"
Det gör naturligtvis fruktansvärt ont än idag att höra den låten!
Den 9 juni 2001 dog hon....................
Tänk att jag kunde SÅ många svordomar!
Hmmmm......
fredag 27 februari 2009
Ja så e det
Livet fortsatte iallafall ganska ok!
En dag 1992 fixade en av mina bästa vänner. Micke, en blind date till mig!
Det var min son född 93 nästa pappa.
Det var ju inte planerat, men vilka kids!
Ensamstånde mamma IGEN! he he ja ja..........
Efter mammaledigheten med han så började jag på DHL och köra kurir.
Himla roligt jobb, passade mig som handsken.
Det som var det negativa var att barnen fick tillbringa för mycket tid på dagiset.
Upp klockan 6 iväg till dagiset vid sju, sen hämtade jag dom vid sex på kvällen, dom var hur trötta som helst och jag var helt färdig.
Men vi kämpade på!
Efter ca 1 års tid kämpande och jag kände att jag inte var någon bra mamma, inte för att jag misskötte dom på något sätt utan att jag bara inte kunde ge allt jag ville och kände.
Jag pratade med lillpojkens pappa, som är en helt suverän pappa fast vi har haft våra duster genom åren.
Och sagt och gjort lillpojken flyttade hem till sin pappa som tog väl hand om pojken.
Johnny kommer till mig varannan helg och halva loven sedan han var i tre års åldern.
Verkligen perfekt!
Klart att det blev en del funderingar i min omgivning, kommentarer som,
-"Hur kan du lämna bort ditt eget barn?" osv osv
Men vad? Mitt eget barn? Jag är väl ingen jungfru Maria heller?
Jag kände nu att jag hade både ork och tid att vara den mamma och ge mina barn den uppmärksamhet dom faktiskt hade rätt till. Allt kändes mycket bra.
På DHLs julfest 95 träffade jag min nuvarande husbonde............OLA
1997 kom våran kanske inte välplanerade son men även han var välkommen till jorden när han kom!
Nu bodde vi i Varberg och allt är frid och fröjd.
Roberts nedkomst, den minsta pojken alltså gjorde en ganska dramatisk entre till jordelivet.
Både han och jag höll på att falla offer för liemannen, men sega som vi är än idag klarade vi oss tack vare en barnmorska som förstod att något var galet och det blev ett katastrof snitt.
Jag gick med blommor till henne 3 år efter hans födelse för att visa min tacksamhet.
Runt julen 97 då Robert var 7 månader ringde telefonen från Sydamerika, det var min farsas nya frus syster som ringde och berättade att han fått en stor hjärnblödning och att ja borde ta mitt ansvar som dotter!
Den nya frun ville ta ut skilsmässa och skicka hem han till SVerige, för nu kunde han ju inte tjäna pengar och försörja hela släkten i Chile.
Jaha, nu fick han smaka på egen medicin, på nåt sätt.
Jag stod med telefon luren helt chockad och undrade varför JAG helt plötsligt var intressesant för dessa människor som hade brytt sig NOLL om mitt välbefinnande.
Dom gapade och skrek i luren...............
Senare skickade dom hem han till Sverige och han placerades på ett hem i Högsbo.
Jag spirade väl inte av entusiasm att besöka han.
Men tillslut åkte jag och familjen, vilken tidpunkt detta var kan jag inte minnas.
Men där satt en ensam och avmagrad man i rullstol som liknade min farsa.
Klart att jag tyckte synd om han trots att han inte hade varit världens bästa pappa under min uppväxt.
Han återhämtade sig såpass att han flyttade till egen lägenhet i Göteborg, men fast i rullstol resten av hans liv.
Helt förlamad på vänster sida, men han klarade sig so msagt hyfsat bra.
Tiden som följde var en tuff period.
Vi bodde i Varberg och åkte till Göteborg varje vecka för att hämta tvätt och städa, även handla åt farsan.
Vid nyår 98 flyttade vi till Partille, skönt att vara hemma igen.
Jag började arbeta efter min mamma ledighet, nu var livet helt ok igen.
Trodde vi!
Farsan ringde titt som tätt och va stup full och behövdve hjälp, jag vet inte hur ofta jag mitt i natten satte mig i bilen dom där två milen och hjälpte han upp från golvet.
Hans syster, min faster alltså ringde oftare och sa att jag var tvungen att åka dit och kolla till han för han svarade inte i telefonen.
I samma veva så råkade jag ut för en ganska omfattande trafikolycka på arbetet..........10 mars 1998.
Jag som hade börjat ta mc kort som jag alltid drömt om!
Jag hade ju bara en dubbel lektion kvar i stort sätt.
Men nu fick vi sälja våran mc och lägga dom planerna på hyllan.
Det var en tuff väg tillbaka, fast jag har än idag inte kommit hela vägen tillbaka pga skadan jag fick vid olyckan.
7 år blev jag sjukskriven, drygt 2 år gick jag på rehabilitering på Neuroteamet på Mölndals sjukhus. Underbar personal!
Men jag fortsatte att försöka ta hand om farsan, senare något år senare måste det ha varit så fick min lilla mor reda på att hon hade lungcancer, men skulle klara sig genom en operation och sedan strålning!
Ja det var ju tur i otruren.
Så med min egen skada, en handikappad farsa och en sjuk liten mamma som jag ofta följde med till sjukan för att ge stöd så var livet åter igen hyfsat tufft.
Farsans syster som bodde i Märsta tyckte att jag tog dåligt hand om hennes bror vilket ledde till att i smyg tog hon upp honom till Märsta.
Ja ja, en skön lättnad.
En dag 1992 fixade en av mina bästa vänner. Micke, en blind date till mig!
Det var min son född 93 nästa pappa.
Det var ju inte planerat, men vilka kids!
Ensamstånde mamma IGEN! he he ja ja..........
Efter mammaledigheten med han så började jag på DHL och köra kurir.
Himla roligt jobb, passade mig som handsken.
Det som var det negativa var att barnen fick tillbringa för mycket tid på dagiset.
Upp klockan 6 iväg till dagiset vid sju, sen hämtade jag dom vid sex på kvällen, dom var hur trötta som helst och jag var helt färdig.
Men vi kämpade på!
Efter ca 1 års tid kämpande och jag kände att jag inte var någon bra mamma, inte för att jag misskötte dom på något sätt utan att jag bara inte kunde ge allt jag ville och kände.
Jag pratade med lillpojkens pappa, som är en helt suverän pappa fast vi har haft våra duster genom åren.
Och sagt och gjort lillpojken flyttade hem till sin pappa som tog väl hand om pojken.
Johnny kommer till mig varannan helg och halva loven sedan han var i tre års åldern.
Verkligen perfekt!
Klart att det blev en del funderingar i min omgivning, kommentarer som,
-"Hur kan du lämna bort ditt eget barn?" osv osv
Men vad? Mitt eget barn? Jag är väl ingen jungfru Maria heller?
Jag kände nu att jag hade både ork och tid att vara den mamma och ge mina barn den uppmärksamhet dom faktiskt hade rätt till. Allt kändes mycket bra.
På DHLs julfest 95 träffade jag min nuvarande husbonde............OLA
1997 kom våran kanske inte välplanerade son men även han var välkommen till jorden när han kom!
Nu bodde vi i Varberg och allt är frid och fröjd.
Roberts nedkomst, den minsta pojken alltså gjorde en ganska dramatisk entre till jordelivet.
Både han och jag höll på att falla offer för liemannen, men sega som vi är än idag klarade vi oss tack vare en barnmorska som förstod att något var galet och det blev ett katastrof snitt.
Jag gick med blommor till henne 3 år efter hans födelse för att visa min tacksamhet.
Runt julen 97 då Robert var 7 månader ringde telefonen från Sydamerika, det var min farsas nya frus syster som ringde och berättade att han fått en stor hjärnblödning och att ja borde ta mitt ansvar som dotter!
Den nya frun ville ta ut skilsmässa och skicka hem han till SVerige, för nu kunde han ju inte tjäna pengar och försörja hela släkten i Chile.
Jaha, nu fick han smaka på egen medicin, på nåt sätt.
Jag stod med telefon luren helt chockad och undrade varför JAG helt plötsligt var intressesant för dessa människor som hade brytt sig NOLL om mitt välbefinnande.
Dom gapade och skrek i luren...............
Senare skickade dom hem han till Sverige och han placerades på ett hem i Högsbo.
Jag spirade väl inte av entusiasm att besöka han.
Men tillslut åkte jag och familjen, vilken tidpunkt detta var kan jag inte minnas.
Men där satt en ensam och avmagrad man i rullstol som liknade min farsa.
Klart att jag tyckte synd om han trots att han inte hade varit världens bästa pappa under min uppväxt.
Han återhämtade sig såpass att han flyttade till egen lägenhet i Göteborg, men fast i rullstol resten av hans liv.
Helt förlamad på vänster sida, men han klarade sig so msagt hyfsat bra.
Tiden som följde var en tuff period.
Vi bodde i Varberg och åkte till Göteborg varje vecka för att hämta tvätt och städa, även handla åt farsan.
Vid nyår 98 flyttade vi till Partille, skönt att vara hemma igen.
Jag började arbeta efter min mamma ledighet, nu var livet helt ok igen.
Trodde vi!
Farsan ringde titt som tätt och va stup full och behövdve hjälp, jag vet inte hur ofta jag mitt i natten satte mig i bilen dom där två milen och hjälpte han upp från golvet.
Hans syster, min faster alltså ringde oftare och sa att jag var tvungen att åka dit och kolla till han för han svarade inte i telefonen.
I samma veva så råkade jag ut för en ganska omfattande trafikolycka på arbetet..........10 mars 1998.
Jag som hade börjat ta mc kort som jag alltid drömt om!
Jag hade ju bara en dubbel lektion kvar i stort sätt.
Men nu fick vi sälja våran mc och lägga dom planerna på hyllan.
Det var en tuff väg tillbaka, fast jag har än idag inte kommit hela vägen tillbaka pga skadan jag fick vid olyckan.
7 år blev jag sjukskriven, drygt 2 år gick jag på rehabilitering på Neuroteamet på Mölndals sjukhus. Underbar personal!
Men jag fortsatte att försöka ta hand om farsan, senare något år senare måste det ha varit så fick min lilla mor reda på att hon hade lungcancer, men skulle klara sig genom en operation och sedan strålning!
Ja det var ju tur i otruren.
Så med min egen skada, en handikappad farsa och en sjuk liten mamma som jag ofta följde med till sjukan för att ge stöd så var livet åter igen hyfsat tufft.
Farsans syster som bodde i Märsta tyckte att jag tog dåligt hand om hennes bror vilket ledde till att i smyg tog hon upp honom till Märsta.
Ja ja, en skön lättnad.
torsdag 26 februari 2009
måste berätta........
.....några minnen från denna hemska senaste period jag har skrivit om.
En var som jag kom att tänka på nu när jag har tagit mig tillbaka till denna tid var, när jag och min bror gick utanför Östra sjukhuset i natten då det hemska hände med våran lilla mamma.
Vi gick där alldeles förstörda och de tjag kommer ihåg var att jag hela tiden upprepade frågan, vad ska vi göra om hon dör, vad gör man vad ska jag göra, vad ska vi göra om hon dör??
Snacka om tagna på sängen, det var det hemska minnet!
Och en annan lite roligare incident fast kanske inte, var när mor hade tillfrisknat såpass att hon kunde gå runt på sjukan lite var att hon hade en apparat runt nacken som registrerade hennes hjärtslag ifall något skulle hända.
Rökare som både hon och jag var la vi denna apparat på hennes bord vid sängen och tog oss till rökrummet.
Åter till hennes sjukhussäng stod läakre och var super arga på oss!
-VA I HELA FRIDENS namn sysslar ni med?
NI FÅR ABSOLUT inte ta av denna apparat och absolut INTE RÖKA!
ops
Lite roligt i allt det Oroliga som jag kom att tänka på, så typiskt jag och mor!
En var som jag kom att tänka på nu när jag har tagit mig tillbaka till denna tid var, när jag och min bror gick utanför Östra sjukhuset i natten då det hemska hände med våran lilla mamma.
Vi gick där alldeles förstörda och de tjag kommer ihåg var att jag hela tiden upprepade frågan, vad ska vi göra om hon dör, vad gör man vad ska jag göra, vad ska vi göra om hon dör??
Snacka om tagna på sängen, det var det hemska minnet!
Och en annan lite roligare incident fast kanske inte, var när mor hade tillfrisknat såpass att hon kunde gå runt på sjukan lite var att hon hade en apparat runt nacken som registrerade hennes hjärtslag ifall något skulle hända.
Rökare som både hon och jag var la vi denna apparat på hennes bord vid sängen och tog oss till rökrummet.
Åter till hennes sjukhussäng stod läakre och var super arga på oss!
-VA I HELA FRIDENS namn sysslar ni med?
NI FÅR ABSOLUT inte ta av denna apparat och absolut INTE RÖKA!
ops
Lite roligt i allt det Oroliga som jag kom att tänka på, så typiskt jag och mor!
Jaha
Partille, nybliven mamma 25 år och sambo! Men inte så länge.
Emelies pappa flyttade redan efter några veckor efter hennes inträde till jordelivet.
Ensamstående mamma, jaja, det kunde ju ha varit värre.
Jag hade en bra föräldrarpenning och jobbade extra på ett gatukök i Sävedalen på nätter.
Så pengar hade vi ganska gott om jag och min dotter.
Hade en vänlig kompis som sov hos mig och på det sättet passade Emelie gratis när jag jobbade.
Perfekt.
När Emelie var ca 8 månader gammal förstod jag att något var fell på henne.
Jag gick till vårdcenteralen och förmedlade min oro att Emelie var ovanligt trött och hennes urin luktade skarpt. Dom avfärdade mig och sa att det är naturligt att vara "över" orolig som första mamma och massa annat tjafs.
Det gick nån månad och jag sökte vård titt som tätt, men samma svar, inget fel på henne!
En dag fick jag nog, jag gick ner till vårdcentralen i Partille, barnmottagningen, jag sa att jag tänker inte gå härifrån förrän ni undersöker Emelie ordentligt och tar prover på henne.
Givetvis var dom tvungna att göra som jag bad om eftersom jag stod för vad jag sa, jag tänker INTE gå härifrån frivilligt förrän ni har undersökt henne!
Sagt och gjort, jaja vi får väl göra det då, men vi kommer inte att hitta något fel!
Dagen efter när proverna skulle vara färdiga ringde telefonen ilsket klockan åtta redan.
Äh...hallå.........Tina här.........
Ja godmorgon det var Partille Vårdcentral här, det är bäst att du tar dig ner hit så fort du kan med din dotter Emelie!
???
ÄH! VA?
Det tog oss inte speciellt lång tid att vara på plats!
Barnläkaren förklarade att det var allvarlligt med Emelie, hon hade en ovanlig bakterie i urinvägarna och vi var tvungna att bege oss snarast till Östra sjukhuset.
Ganska omtumlande besked.
Där möttes vi av, som jag idag kan, oprofessionell och opsykologisk personal.
Det som skulle ske nu iallafall var att Emelie skulle få intravenös penicillin behandling.
Ganska tuff period som första mamma och ensam.
Östra sjukhuset skulle sätta nål på Emelie och jag skulle komma till sjukhuset morgon och kväll för injektion av medicinen.
Måste säga att dom skötte det hela mycket klumpigt.
Den första nålen gick väl hyfsat bra för dom, den fick hon ju ha dygnet runt.
Kanske gick det några dagar och det funkade, ,vi åkte taxi fram och tillbaka till sjukhuset morgon och kväll.
Några dagar senare skulle sköterskan sätta ny nål och hon stack, stack, stack och åter stack Emelie både här och där, Emelie skrek så högt att det måste ha hörts över hela Göteborg.
Förtvivlad frågade jag personalen om det inte fanns någon bedövningssalva eller liknande?
Nej, det spelar ingen roll för så här små barn har ingen känsel, hon skriker bara för att vi håller fast henne!
Dom lyckades inte att sätta ny nål på henne, ,don kontaktade vad heter det? Personal som söver.......äh.........operationssköterskor, för dom fick för sig att dom var duktigare på att sätta nålar.
Dom stack henne överallt i hopp om att lyckas, när dom stack henne under fotsulorna och fortfarande misslyckades fick jag NOG!
Jag tog min älskade lilla dotter och förmodligen skrek högre än henne att nu JÄVLAR får det var nog, ta och skicka alla papper, journaler till Mölndals sjukhus!
Ni är ju för fan inte kloka nånstans på det här jävla bygget!
Det fick bära eller brista!
Vad skulle jag göra, jag visste inte ens om Mölndal skulle ta emot oss!
Men det var där jag hade fött Emelie och det var där jag hade fått förtroende för läkare.
Jag och Emelie tog en taxi till Mölndal och jag pratade med barnmedicin där, och givetvis skulle dom ta hand om oss.
Det första dom gjorde i ren behandling var att lägga en salva på Emelies hand, som heter EMLA salva, har jag för mig, en bedövningssalva.
När den hade gjort sitt jobb, tog dom lugnt och fint och stack henne och lyckades att sätta nålern på första försöket.
Fantastiskt!
Sen följde några månader av behandlingar, ibland fick vi åka hem på permis och ibland blev vi kvar på sjukan!
Dom tog urinprov genom att sticka en lång nål genom magen direkt till urinblåsan!
Herregud, stackars barn, inte undra på att hon är rädd för sprutor idag!
Efter några månader av behandling var läget detsamma för Emelie, ingen förbättring, hela tiden åerfall av urinvägsinfektion.
Dessvärre under denna tiden så fick min kära lilla mor hjärtmuskelinfektion, tror jag det hette och höll på att stryka med!
Hon kom till Östra akut och med inte ens 50 % chans att överleva!
Oj oj oj oj oj, den kommande tiden för mig innebar att åka mellan Östra och Mölndals sjukhus för att vara hos mina älskade.
Hur fasen tog jag mig igenom detta, kan jag undra idag!?
Men iallafall blev både Emelie och mor bättre och kunde tillslut skrivas ut från sina sjukhus.
Emelie fick äta medicin tills hon va ca 1 1/2 år.
Jag fick förklarat för mig att något i njurbäckenet inte hade utvecklats som det skulle men var nu återställt! OK!
Vilken PÄRS kan jag erkänna!
Jag började på en lunchresturang när Emelie va 1 1/2 år då det var ok att skola in henne på dagiset.
Jobbet som speditör på firman i Partille hade jag mist eftersom jag skulle ha varit tvungen att börja där efter min mamma ledighet när Emelie fyllt året.
Samtidigt fick man ingen dagis plats förrän barnet hade fyllt 1 1/2 år, hur gick det till, det var bara för föräldrar som kunde vara hemma så länge.
Men men, som alltid ordnade jag det för oss!
På lunchresturangen var det roligt, ett helt nytt jobb med nya uppgifter.
Ganska tidiga mornar, då jag cyklade på morgon vid 6 tiden med Emelie i cykel stolen, på dagiset vid halv sju och på arbetet kvart i sju.
Under denna perioden betalade alla samma summa till dagiset, alltså en ganska hög avgift, jag betalade lika mycket på min lilla inkomst som två föräldrar med välbetalda jobb, ganska snett va?
Vilket gjorde att jag övervägde att säga upp mig och ta Emelie från dagiset och förmodligen leva på sociala.
Men i samma veva jag hade dessa hemska funderingar ändrade dom på lagen och inkomstbaserade avgiften.
Vilken otrolig lättnad!
Jag och Emelie fick det ganska bra.
Och min mamma hade återgått till sitt arbete och mådde mycket bra.
Emelies pappa flyttade redan efter några veckor efter hennes inträde till jordelivet.
Ensamstående mamma, jaja, det kunde ju ha varit värre.
Jag hade en bra föräldrarpenning och jobbade extra på ett gatukök i Sävedalen på nätter.
Så pengar hade vi ganska gott om jag och min dotter.
Hade en vänlig kompis som sov hos mig och på det sättet passade Emelie gratis när jag jobbade.
Perfekt.
När Emelie var ca 8 månader gammal förstod jag att något var fell på henne.
Jag gick till vårdcenteralen och förmedlade min oro att Emelie var ovanligt trött och hennes urin luktade skarpt. Dom avfärdade mig och sa att det är naturligt att vara "över" orolig som första mamma och massa annat tjafs.
Det gick nån månad och jag sökte vård titt som tätt, men samma svar, inget fel på henne!
En dag fick jag nog, jag gick ner till vårdcentralen i Partille, barnmottagningen, jag sa att jag tänker inte gå härifrån förrän ni undersöker Emelie ordentligt och tar prover på henne.
Givetvis var dom tvungna att göra som jag bad om eftersom jag stod för vad jag sa, jag tänker INTE gå härifrån frivilligt förrän ni har undersökt henne!
Sagt och gjort, jaja vi får väl göra det då, men vi kommer inte att hitta något fel!
Dagen efter när proverna skulle vara färdiga ringde telefonen ilsket klockan åtta redan.
Äh...hallå.........Tina här.........
Ja godmorgon det var Partille Vårdcentral här, det är bäst att du tar dig ner hit så fort du kan med din dotter Emelie!
???
ÄH! VA?
Det tog oss inte speciellt lång tid att vara på plats!
Barnläkaren förklarade att det var allvarlligt med Emelie, hon hade en ovanlig bakterie i urinvägarna och vi var tvungna att bege oss snarast till Östra sjukhuset.
Ganska omtumlande besked.
Där möttes vi av, som jag idag kan, oprofessionell och opsykologisk personal.
Det som skulle ske nu iallafall var att Emelie skulle få intravenös penicillin behandling.
Ganska tuff period som första mamma och ensam.
Östra sjukhuset skulle sätta nål på Emelie och jag skulle komma till sjukhuset morgon och kväll för injektion av medicinen.
Måste säga att dom skötte det hela mycket klumpigt.
Den första nålen gick väl hyfsat bra för dom, den fick hon ju ha dygnet runt.
Kanske gick det några dagar och det funkade, ,vi åkte taxi fram och tillbaka till sjukhuset morgon och kväll.
Några dagar senare skulle sköterskan sätta ny nål och hon stack, stack, stack och åter stack Emelie både här och där, Emelie skrek så högt att det måste ha hörts över hela Göteborg.
Förtvivlad frågade jag personalen om det inte fanns någon bedövningssalva eller liknande?
Nej, det spelar ingen roll för så här små barn har ingen känsel, hon skriker bara för att vi håller fast henne!
Dom lyckades inte att sätta ny nål på henne, ,don kontaktade vad heter det? Personal som söver.......äh.........operationssköterskor, för dom fick för sig att dom var duktigare på att sätta nålar.
Dom stack henne överallt i hopp om att lyckas, när dom stack henne under fotsulorna och fortfarande misslyckades fick jag NOG!
Jag tog min älskade lilla dotter och förmodligen skrek högre än henne att nu JÄVLAR får det var nog, ta och skicka alla papper, journaler till Mölndals sjukhus!
Ni är ju för fan inte kloka nånstans på det här jävla bygget!
Det fick bära eller brista!
Vad skulle jag göra, jag visste inte ens om Mölndal skulle ta emot oss!
Men det var där jag hade fött Emelie och det var där jag hade fått förtroende för läkare.
Jag och Emelie tog en taxi till Mölndal och jag pratade med barnmedicin där, och givetvis skulle dom ta hand om oss.
Det första dom gjorde i ren behandling var att lägga en salva på Emelies hand, som heter EMLA salva, har jag för mig, en bedövningssalva.
När den hade gjort sitt jobb, tog dom lugnt och fint och stack henne och lyckades att sätta nålern på första försöket.
Fantastiskt!
Sen följde några månader av behandlingar, ibland fick vi åka hem på permis och ibland blev vi kvar på sjukan!
Dom tog urinprov genom att sticka en lång nål genom magen direkt till urinblåsan!
Herregud, stackars barn, inte undra på att hon är rädd för sprutor idag!
Efter några månader av behandling var läget detsamma för Emelie, ingen förbättring, hela tiden åerfall av urinvägsinfektion.
Dessvärre under denna tiden så fick min kära lilla mor hjärtmuskelinfektion, tror jag det hette och höll på att stryka med!
Hon kom till Östra akut och med inte ens 50 % chans att överleva!
Oj oj oj oj oj, den kommande tiden för mig innebar att åka mellan Östra och Mölndals sjukhus för att vara hos mina älskade.
Hur fasen tog jag mig igenom detta, kan jag undra idag!?
Men iallafall blev både Emelie och mor bättre och kunde tillslut skrivas ut från sina sjukhus.
Emelie fick äta medicin tills hon va ca 1 1/2 år.
Jag fick förklarat för mig att något i njurbäckenet inte hade utvecklats som det skulle men var nu återställt! OK!
Vilken PÄRS kan jag erkänna!
Jag började på en lunchresturang när Emelie va 1 1/2 år då det var ok att skola in henne på dagiset.
Jobbet som speditör på firman i Partille hade jag mist eftersom jag skulle ha varit tvungen att börja där efter min mamma ledighet när Emelie fyllt året.
Samtidigt fick man ingen dagis plats förrän barnet hade fyllt 1 1/2 år, hur gick det till, det var bara för föräldrar som kunde vara hemma så länge.
Men men, som alltid ordnade jag det för oss!
På lunchresturangen var det roligt, ett helt nytt jobb med nya uppgifter.
Ganska tidiga mornar, då jag cyklade på morgon vid 6 tiden med Emelie i cykel stolen, på dagiset vid halv sju och på arbetet kvart i sju.
Under denna perioden betalade alla samma summa till dagiset, alltså en ganska hög avgift, jag betalade lika mycket på min lilla inkomst som två föräldrar med välbetalda jobb, ganska snett va?
Vilket gjorde att jag övervägde att säga upp mig och ta Emelie från dagiset och förmodligen leva på sociala.
Men i samma veva jag hade dessa hemska funderingar ändrade dom på lagen och inkomstbaserade avgiften.
Vilken otrolig lättnad!
Jag och Emelie fick det ganska bra.
Och min mamma hade återgått till sitt arbete och mådde mycket bra.
onsdag 25 februari 2009
Jobbade på
Bor nu i Partille, umgås mycket med en väninna som jag träffade för några år sen och som än idag är min bästa kompis.
Jag har hunnit att bli 21 år och livet är helt ok.
Är med ett annat gäng från Lerum nu och det är fest varje helg i min lägenhen, fast ganska städade.
Är ofta i Göteborg på krogar. Men jobbet sköts till 100 %
Hur det kom sig att jag blev medbjuden av farsan och hans nya kvinna till ett bröllop i England kommer jag inte ihåg . Men hans nya kvinnas syster ska gifta sig med en engelskman.
Trevligt värre!
Bestman till brudgummen heter Steve, vem jag störtförälskar mig i och vips bor jag i England efter dryg ett års pendlande till England fram och tillbaka.
Så vid ca 22-23 års ålder bär det av till Sheffield.
Vad lycklig jag var, och vilken härlig känsla att älska någon så högt.
Efter ca 6 månader blev jag fullständigt rastlös av att vara en engelsk hemmafru!
Så vi pratade om att flytta till Sverige, JIPPPI!!!!! Hem till kompisarna börja jobba och sist och även minst ordagrant hem till min 150 cm långa/korta mamma.
Samma dag vi skulle till svenska ambassaden i London backade plötsligt min Steve ur, han sa han vågade inte flytta och lämna allt i England.
Nähä, hjärtat brast! Fullständigt!
Vilket svårt val jag v ar tvungen att göra nu, Steve eller ett liv?
Jag valde det sistnämnda.
Som tur var hade jag hyrt ut min lägenhet i andra hand och skulle få tillbaka den om tre månader.
Jag fick bo hos min kusin i Stockholm den perioden.
Vilken tung tid, fruktansvärd sorg.
Att det fanns så många tårar i mig, vart kom alla tårar från?
Suck!
Väl hemma i Partille igen var det inga problem att få arbete!
Jag började på Flygspedition som speditör IGEN, jag som aldrig skulle komma tillbaka till Landvetter! Jaja, dom kommentarerna bjöd jag på!
Sakta började livet återvända med glädje igen, men jag säger OM Steve skulle ringa på min dörr än idag och fråga om vi ska gifta oss är risken stor att jag säger -JA! Eller inte...........?
Återfick kontakten med polarna i Lerum , härligt, nu var allt som vanligt igen!
I gänget från Lerum hade det dykt upp ett och annat nytt ansikte.
En var NISSE, som blev min nästa kille.
Problemet var att han bodde 40 mil härifrån, i Nyköping.
Jaha, kanske är det min grej att hitta älsklingarna en bit i från, på distans.
Det blev ett intensivt pendlande mellan Partille och Nyköping.
Han kom lika ofta till mig som jag åkte till han.
Efter något år vid 24 års ålder kände jag att jag måste gå vidare.
Jag bestämde mig för att bryta upp med NISSE.
Ca 8 veckor efter brytningen visade det sig att jag var gravid.
Jag som hade börjat ett nytt arbete i Partille som speditör, hade en framtid där.
Vad skulle jag göra?
Enda lösningen var abort.
Nisse kom till Partille och jag berättade läget.
Jag hade ett enskilt samtal med min chef och sa att jag skulle bli borta någon vecka för på kommande måndag skulle jag göra abort.
Hon förstod och tyckte att det var ett klokt beslut.
Helgen kom och jag med massa funderingar.
Läste om graviditet och foster. Vid 8 veckors ålder börjar hjärtat att slå!
O JESUS!
Min bästa väninna Lena var ett stort stöd under denna tid, hon drog med mig under söndagen, dagen innan abort, till Heden, där det var en stor marknad.
Det stod en husvagn på ett ställe, det stod TAIKON på dörren.
Lena sa, Tina, du måste gå in och spå dig!!!
-NEJ NEJ NEJ, jag tror inte på sånt där.
Men hon lyckades övertala mig.
Det kostade 50 kr och jag skulle ge pengarna om tanten Taikon kunde tala om för mig vad jag hade varit med om i mitt tidigare liv.
Och det gjorde hon med besked...........skrämmande
Jag gav henne pengarna och hon skulle sia om min framtid nu.
CITAT
" Du går och bär på något, du kommer att fatta ett viktigt beslut, någon i din närhet kommer att säga att du har fattat FEL beslut" slut citat
Det är väl just DEN meningen jag kommer i håg, hon sa en massa andra saker också.
NU, senare samma söndagen, bestämde jag mig!
JAG KAN INTE göra abort och döda en annan människa! Jag hade grubblat på detta sedan det blev känt i stort sätt.
På kvällen ringde jag hem till min chef och sa:
Jag kommer till jobbet i morgon för ja ska INTE göra abort!
CITAT
"-Du fattar FEL beslut" slut citat
Kalla kårar genom hela kroppen!
Men måndag morgon satt jag vid mitt skrivbord på jobbet!
Lycklig att jag snart skulle bli mamma vid 25 års ålder.
Nisse blev förstås glad och vi bestämde att vi skulle göra ett försök tillsammans igen.
Han sålde sin lägenhet, vilket jag tyckte var vågat, och flyttade till mig i Partille.
Jag har hunnit att bli 21 år och livet är helt ok.
Är med ett annat gäng från Lerum nu och det är fest varje helg i min lägenhen, fast ganska städade.
Är ofta i Göteborg på krogar. Men jobbet sköts till 100 %
Hur det kom sig att jag blev medbjuden av farsan och hans nya kvinna till ett bröllop i England kommer jag inte ihåg . Men hans nya kvinnas syster ska gifta sig med en engelskman.
Trevligt värre!
Bestman till brudgummen heter Steve, vem jag störtförälskar mig i och vips bor jag i England efter dryg ett års pendlande till England fram och tillbaka.
Så vid ca 22-23 års ålder bär det av till Sheffield.
Vad lycklig jag var, och vilken härlig känsla att älska någon så högt.
Efter ca 6 månader blev jag fullständigt rastlös av att vara en engelsk hemmafru!
Så vi pratade om att flytta till Sverige, JIPPPI!!!!! Hem till kompisarna börja jobba och sist och även minst ordagrant hem till min 150 cm långa/korta mamma.
Samma dag vi skulle till svenska ambassaden i London backade plötsligt min Steve ur, han sa han vågade inte flytta och lämna allt i England.
Nähä, hjärtat brast! Fullständigt!
Vilket svårt val jag v ar tvungen att göra nu, Steve eller ett liv?
Jag valde det sistnämnda.
Som tur var hade jag hyrt ut min lägenhet i andra hand och skulle få tillbaka den om tre månader.
Jag fick bo hos min kusin i Stockholm den perioden.
Vilken tung tid, fruktansvärd sorg.
Att det fanns så många tårar i mig, vart kom alla tårar från?
Suck!
Väl hemma i Partille igen var det inga problem att få arbete!
Jag började på Flygspedition som speditör IGEN, jag som aldrig skulle komma tillbaka till Landvetter! Jaja, dom kommentarerna bjöd jag på!
Sakta började livet återvända med glädje igen, men jag säger OM Steve skulle ringa på min dörr än idag och fråga om vi ska gifta oss är risken stor att jag säger -JA! Eller inte...........?
Återfick kontakten med polarna i Lerum , härligt, nu var allt som vanligt igen!
I gänget från Lerum hade det dykt upp ett och annat nytt ansikte.
En var NISSE, som blev min nästa kille.
Problemet var att han bodde 40 mil härifrån, i Nyköping.
Jaha, kanske är det min grej att hitta älsklingarna en bit i från, på distans.
Det blev ett intensivt pendlande mellan Partille och Nyköping.
Han kom lika ofta till mig som jag åkte till han.
Efter något år vid 24 års ålder kände jag att jag måste gå vidare.
Jag bestämde mig för att bryta upp med NISSE.
Ca 8 veckor efter brytningen visade det sig att jag var gravid.
Jag som hade börjat ett nytt arbete i Partille som speditör, hade en framtid där.
Vad skulle jag göra?
Enda lösningen var abort.
Nisse kom till Partille och jag berättade läget.
Jag hade ett enskilt samtal med min chef och sa att jag skulle bli borta någon vecka för på kommande måndag skulle jag göra abort.
Hon förstod och tyckte att det var ett klokt beslut.
Helgen kom och jag med massa funderingar.
Läste om graviditet och foster. Vid 8 veckors ålder börjar hjärtat att slå!
O JESUS!
Min bästa väninna Lena var ett stort stöd under denna tid, hon drog med mig under söndagen, dagen innan abort, till Heden, där det var en stor marknad.
Det stod en husvagn på ett ställe, det stod TAIKON på dörren.
Lena sa, Tina, du måste gå in och spå dig!!!
-NEJ NEJ NEJ, jag tror inte på sånt där.
Men hon lyckades övertala mig.
Det kostade 50 kr och jag skulle ge pengarna om tanten Taikon kunde tala om för mig vad jag hade varit med om i mitt tidigare liv.
Och det gjorde hon med besked...........skrämmande
Jag gav henne pengarna och hon skulle sia om min framtid nu.
CITAT
" Du går och bär på något, du kommer att fatta ett viktigt beslut, någon i din närhet kommer att säga att du har fattat FEL beslut" slut citat
Det är väl just DEN meningen jag kommer i håg, hon sa en massa andra saker också.
NU, senare samma söndagen, bestämde jag mig!
JAG KAN INTE göra abort och döda en annan människa! Jag hade grubblat på detta sedan det blev känt i stort sätt.
På kvällen ringde jag hem till min chef och sa:
Jag kommer till jobbet i morgon för ja ska INTE göra abort!
CITAT
"-Du fattar FEL beslut" slut citat
Kalla kårar genom hela kroppen!
Men måndag morgon satt jag vid mitt skrivbord på jobbet!
Lycklig att jag snart skulle bli mamma vid 25 års ålder.
Nisse blev förstås glad och vi bestämde att vi skulle göra ett försök tillsammans igen.
Han sålde sin lägenhet, vilket jag tyckte var vågat, och flyttade till mig i Partille.
tisdag 24 februari 2009
Jo
So far so good!
Nu hade det lugnat ner sig för mor min, iallafall på ytan.
Hon och Bosse flyttade till en bättre lägenhet, fast fortfarande i Bergsjön.
Själv flyttade jag hemifrån till en egen liten etta några kvarter i från mamsen.
Jag var ju bara 17 år så min mamma fick skriva konktraktet för lägenheten.
17 år och vuxen med trasig barndom, inte konstigt man är barnslig idag hehe.......
Jag jobbade på och levde ett ganska ok liv, en del fester fast utan droger och skulle så förbli!
Träffade en betydligt äldre kille som jag flyttade i hop med och förlovade oss senare.
Flyttade till hans lägenhet på Hisingen där jag aldrig trivdes riktigt bra.
Därför gick flytten ganska snart till Partille.
Där levde vi, jag och min förlovade och min allra första egna hund, Fredde, en golden retriever.
Ju mer jag lär känna människor desto mer älskar jag mina hundar!
En del hektiska år följde, men roliga på sitt sätt.
Hade regelbunden kontakt med min lilla mamma som levde på med sin Bosse.
Farsan hade nog glömt bort att han hade skaffat barn 18 respektive 21 år tidigare.
Men vem saknade honom? Inte jag och inte min bror.
Lite trassligt med denna killen jag var förlovad med och jag bröt förlovningen drygt 3 år senare.
Kanske var det en fadersgestalt som jag hade saknat under åren, men nu stod jag verkligen på egna ben!
Underbart!
Nu hade det lugnat ner sig för mor min, iallafall på ytan.
Hon och Bosse flyttade till en bättre lägenhet, fast fortfarande i Bergsjön.
Själv flyttade jag hemifrån till en egen liten etta några kvarter i från mamsen.
Jag var ju bara 17 år så min mamma fick skriva konktraktet för lägenheten.
17 år och vuxen med trasig barndom, inte konstigt man är barnslig idag hehe.......
Jag jobbade på och levde ett ganska ok liv, en del fester fast utan droger och skulle så förbli!
Träffade en betydligt äldre kille som jag flyttade i hop med och förlovade oss senare.
Flyttade till hans lägenhet på Hisingen där jag aldrig trivdes riktigt bra.
Därför gick flytten ganska snart till Partille.
Där levde vi, jag och min förlovade och min allra första egna hund, Fredde, en golden retriever.
Ju mer jag lär känna människor desto mer älskar jag mina hundar!
En del hektiska år följde, men roliga på sitt sätt.
Hade regelbunden kontakt med min lilla mamma som levde på med sin Bosse.
Farsan hade nog glömt bort att han hade skaffat barn 18 respektive 21 år tidigare.
Men vem saknade honom? Inte jag och inte min bror.
Lite trassligt med denna killen jag var förlovad med och jag bröt förlovningen drygt 3 år senare.
Kanske var det en fadersgestalt som jag hade saknat under åren, men nu stod jag verkligen på egna ben!
Underbart!
Hm
Jo, efter detta så kom ju nästa chock besked att farsan hade träffat en annan kvinna på en tjänsteresa.
Stackars min lilla mamma! Jag 15 år förstod inte HUR synd det egentligen var om henne!
Så det var ju bara att sälja det fina huset i Lerum och flytta.
Snacka om klass-skillnader, att flytta från Lerum, fin villa till en tre-rummare i Bergsjön.
Fördomar eller inte men klass skillnaderna står kvar!
Givetvis tog min morsa till dricken i allra högsta grad. Idag kan jag förstå henne till en viss del.
Hon fortsatte att sköta sitt arbete givetvis fortfarande i chefs-position.
Vilken kvinna!
Denna lilla spröda kvinna i 40-års åldern 150 hög och vägde kanske hela 40 kg.
En förlust av sin älskade mamma och ett fruktansvärt svek av sin make.
Fasen också, tänk om jag hade haft den livserfarenheten DÅ som jag har nu, vilken tröst jag kunde ha gett henne.
Men istället straffade jag henne säkert genom att fortsätta min värstingbana!
Droger och fylla!
Inga SÅ tunga droger det stannade lyckligstvis vid haschet och spriten.
Stackars min lilla söta mamma, hon måste ju haft ett rent helvete, SÅ ensam!
Iallafal, där bodde vi nu, jag, mamma och min storebror som oftast var borta. Han låg ju i lumpen i Borås och kom sällan hem. Det tog inte lång tid förrän han och hans tjej Carina skaffade egen lägenhet.
Så där var jag och mamma! I en trerummare i Bergsjön, förtvivlade! På våra egna sätt.
Ofta hittade jag dessa vinare, som mor min gömde för att skyla sitt förmodade dåliga samvete gentemot mig, och hällde ut dom!
Jag hittade dom överallt, det tog inte så lång tid att förstå och lista ut vart hennes gömställen var.
Jag då? Jo, jag drälle ju på stan, med raggar gänget dom var iallafall ganska beskedliga jämförelsevis med dom jag umgicks tidigare med.
Då var det en natt/svart klubb på Friggagatan och biljard hallar med riktigt skumrask.
en hemsk tid som jag har förträngt ganska bra.
Men tiden ihop med raggarna komer jag mer ihåg av, det var dels polare från Lerum, många av min brorsas tidigare klasskompisar som vid den här tidpunkten också låg i lumpen, på LV6, Kviberg.
Hur jag och min kompis på den tiden tog oss in på nåt obemärkt sett till luckan och grabbarna och köpte droger, hur fasen gick det till?
Men så höll det på!
Och vid det här laget hade jag ju blivit utslängd från gymnasiet, så skola hade man ju inte att tänka på.
Vi åkte raggarbil, vi festade och vi flummade!
Ofta när kompisarna va på sitt regemente så höll jag och en tjej kompis till i källar gångar med vårat hasch.
Det värsta jag kommer i håg från denna tiden är faktiskt en händelse som kunde slutat i katastrof.
Vi hängde ju ofta nere på Femman i Göteborg, en dag hade vi bara 50 kronor och vi va både drog-sugna och hungriga. Så vad göra?
Där satt en välkänd langare i Femman, vi sa vi ville köpa, visst inga problem!
Men vi vill sen och känna vad vi köper, ja visst inga problem!
Vi tog haschet i våra händer o sprang!
JAGADE!!!
Genom hela Göteborg blev vi jagade av langare. Tillslut sprang vi in på biografen vid Kopparmärra, in på toaletten och väntade!
Väntade, väntade och väntade.
Vi fixade till vårat röka och satt på toaletten tills det var färdig rökt!
Livrädda, eller var vi det, det kanske bara är NU jag är livrädd, DÅ kanske vi inte hade vett på att ens vara försiktiga?
Men vi hade tur, inga langare som väntade på oss på utsidan.
Vilken grej!
Min kompis från Lerum som va med hela tiden bodde också i en lägenhet i Bergsjön.
Samtidigt som mina föräldrar hade skilt sig hade även hennes föräldrar skilt sig och hamnat ett torg från varandra.
Hon bodde på Rymdtorget och jag bodde på Komettorget.
Till skillnad från mig hade båda hennes föräldrar övergivit henne.
Hon bodde själv i denna lägenhet som hennes pappa åtminstone bekostade.
Perfekt tillhåll för oss också.
Vi hade gått i samma klass t o m i Lerum från fjärde klass till nian, och helt plötsligt sprang vi på varandra i BERGSJÖN av alla ställen.
Sen dess höll vi i hop i vått och torrt.
Hur jag senare kom i kontakt med Ungdomscenter vet jag än idag inte. Om det var jag själv som sökte dom eller, jag har ingen aning helt enkelt.
Men jag fick kontakt med ungdomscneter som låg vid SKF, vad jag gjorde där kommer jag heller inte ihåg!
Under en tid hade jag även flyttat hem till farsan som bodde i Partille med sin nya kvinna.
Varför jag flyttade dit kommer jag heller inte ihåg, men jag kan minnas hur ont det gjorde i mig då denna nya kvinnas barn blev väl omhändertagna av min egen far.
Säg att jag bodde där någon månad eller två. Vid nåt tillfälle då jag och min kompis var ensamma hemma där spelade vi på pianot och sjöng.
Någon dag senare kom farsan hem och var vansinnig, VA I HELVETE sysslar du med ungjävel?
JAG fattade INGENTING!
Du kan ju för fan inte spela piano och sjunga så vi får klagomål! Och det har vi fått, ta dina jävla grejjer och försvinn härifrån!
Sagt och gjort, jag var tvungen att ta mina få grejjer och dra!
Förmodligen till nån kompis och sen förmodligen hem till min stackars mamma!
HUR FASEN kan man slänga ut sitt egna barn 16 år och rent ut sagt SKITA i vart barnet tar vägen?
Bra fråga va?
Min mamma hade vid det här laget träffat en konstig karl, vid namn Bosse.
Han va också ganska glad i dricken och det var ju någon som fanns vid mammas sida.
Som sagt, hur det kom sig att jag kom i kontakt med ungdomscenter är en gåta, en större gåta är hur ungdomscenter och farsan fixade någon slags praktikplats på den firma han var importchef på.
Året är 1982.
Men där var jag helt plötsligt iallafall, på en speditions firma som lärling i idryga året som senare skulle ge mig fast anställning.
Jag fortsatte med droger, sprit och fester på flummiga ställen.
Men jag skötte mig på min praktik plats för det mesta.
En dag , säg att jag hade praktiserat ett drygt halvår kanske mer, såg jag mig själv i spegeln en morgon, VA FAN håller jag på med?
Kvällen innnan hade mor min påpekat och frågat varför jag var så rosig om kinderna, det brukar man vara om man tar droger hade hon sagt.
Men väl framför spegeln morgonen efter, VA FAN håller jag på med?
NU får det vara ett slut på det här, sagt och gjort, jag slutade med ALLT!
Hur gick det till?
Fråga mig inte!?
Men min kompis som bodde på torget brevid fortsatte, trots att jag hade slutat.
Det jag kommer i håg är att en kväll kom hon över till mig på en as-trimmad moppe för att kolla läget om jag hade sprit eller något att sälja. Det hade jag inte!
Det roliga i denna lilla historia är att en annan klass kompis vid det här tillfället var med mig, vilket jag har fått berättat för mig förra året.
Vad hon helt plötsligt gjorde i vårat sällskap vet jag inte, inte hon heller, VERY STRANGE!
men i vilket fall som helst så slog nästa blixt ner på mig när jag såg min kompis försvinna på denna trimmade moppen utan sprit eller droger till hennes torg.
Nä va 17, det får vara ett slut på hennes skit också hade jag sagt till denna andra kompis som va med.
KOM!
Jag drog med henne till min kompis torg, till hennes lägenhet där röken låg tung och det fanns en och annan buse som va troligtvis ganska påverkade av både det ena och andra.
Vad som hände med mig när jag såg denna tragedi vet jag ärligt talat inte, jag blev SÅ bestört att jag formligen SLÄNGDE ut allt bus och bad dom dra åt helvete och aldrig visa sig här mer!
Vilket dom inte gjorde, jag ruskade i min kompis och sa till henne att nu får det banne mig vara sluta med droger och skit!
HON LYSSNADE! Helt otroligt!
Fattar NADA!
Där gick våra vägar åt skilda håll eftersom jag praktiserade och hon levde på sociala, träffa nog sina barns pappa där omkring.
Givetvis slutade jag inte att festa på helgerna med kompisarna från LV6, med drogerna var det över med.
När jag var 17 år fick jag fast anställning på speditions firman och det skulle ju firas eller hur?
Jag tog min blåa sjömans säck med öl i, vi förfestade hos mig i Bergsjön och skulle ner till Göteborg och fortsätta på någon klubb.
Jag och gänget bestämde att vi skulle hoppa av i Bellevue och ta en öl och fortsätta med nästa spårvagn.
Vi satt där, as-tuffa och pimpla öl, piketen kom!
Dom som va underåriga att dricka öl lämnade snällt ifrån sig sina resterande oöppnade burkar till Polisen.
JAG, tuffa Tina, menade att poliserna inte hade någon rätt att titta eller snoka i min väska utan visiteringsorder.
dom tog med mig till polis bussen och försökte tala mig till rätta, men jag gav mig inte.
Dom gav sig tillslut och lät mig löpa!
Men beviset för hur dum jag var på den tiden visade sig precis när jag tog sista steget ut från polisbussen, där stod en polis som jag hade retat mig på från början och han var så ful!
DITT JÄVLA TRYNE sa jag! Varpå 6-7 poliser FLÖG på mig kastade in mig i bussen och körde mig till stationen nära ungdomscenter.
Jag fick vara där några timmar sen släppte dom mig, blåmärken över halva kroppen och sönder rivna kläder, härligt gäng poliser va? 17 år 166 lång och vägde säkert 55 kg.
Tur dom var såpass många så dom kunde hantera mig..........
Väl ute väntade kompisarna på mig vid Trädgårdsföreningen.
Dom hade ju fått med sig min blåa sjömanssäck med öl och kastat över den över staketet till Trädgårdsföreningen.
Ni som har tänkt på hur det staketet ser ut undrar säker hur i all världen lyckades jag klättra över det och hämta mina öl för att fortsätta mitt firande av en fast anställning!
Stackars min lilla mamma! Jag 15 år förstod inte HUR synd det egentligen var om henne!
Så det var ju bara att sälja det fina huset i Lerum och flytta.
Snacka om klass-skillnader, att flytta från Lerum, fin villa till en tre-rummare i Bergsjön.
Fördomar eller inte men klass skillnaderna står kvar!
Givetvis tog min morsa till dricken i allra högsta grad. Idag kan jag förstå henne till en viss del.
Hon fortsatte att sköta sitt arbete givetvis fortfarande i chefs-position.
Vilken kvinna!
Denna lilla spröda kvinna i 40-års åldern 150 hög och vägde kanske hela 40 kg.
En förlust av sin älskade mamma och ett fruktansvärt svek av sin make.
Fasen också, tänk om jag hade haft den livserfarenheten DÅ som jag har nu, vilken tröst jag kunde ha gett henne.
Men istället straffade jag henne säkert genom att fortsätta min värstingbana!
Droger och fylla!
Inga SÅ tunga droger det stannade lyckligstvis vid haschet och spriten.
Stackars min lilla söta mamma, hon måste ju haft ett rent helvete, SÅ ensam!
Iallafal, där bodde vi nu, jag, mamma och min storebror som oftast var borta. Han låg ju i lumpen i Borås och kom sällan hem. Det tog inte lång tid förrän han och hans tjej Carina skaffade egen lägenhet.
Så där var jag och mamma! I en trerummare i Bergsjön, förtvivlade! På våra egna sätt.
Ofta hittade jag dessa vinare, som mor min gömde för att skyla sitt förmodade dåliga samvete gentemot mig, och hällde ut dom!
Jag hittade dom överallt, det tog inte så lång tid att förstå och lista ut vart hennes gömställen var.
Jag då? Jo, jag drälle ju på stan, med raggar gänget dom var iallafall ganska beskedliga jämförelsevis med dom jag umgicks tidigare med.
Då var det en natt/svart klubb på Friggagatan och biljard hallar med riktigt skumrask.
en hemsk tid som jag har förträngt ganska bra.
Men tiden ihop med raggarna komer jag mer ihåg av, det var dels polare från Lerum, många av min brorsas tidigare klasskompisar som vid den här tidpunkten också låg i lumpen, på LV6, Kviberg.
Hur jag och min kompis på den tiden tog oss in på nåt obemärkt sett till luckan och grabbarna och köpte droger, hur fasen gick det till?
Men så höll det på!
Och vid det här laget hade jag ju blivit utslängd från gymnasiet, så skola hade man ju inte att tänka på.
Vi åkte raggarbil, vi festade och vi flummade!
Ofta när kompisarna va på sitt regemente så höll jag och en tjej kompis till i källar gångar med vårat hasch.
Det värsta jag kommer i håg från denna tiden är faktiskt en händelse som kunde slutat i katastrof.
Vi hängde ju ofta nere på Femman i Göteborg, en dag hade vi bara 50 kronor och vi va både drog-sugna och hungriga. Så vad göra?
Där satt en välkänd langare i Femman, vi sa vi ville köpa, visst inga problem!
Men vi vill sen och känna vad vi köper, ja visst inga problem!
Vi tog haschet i våra händer o sprang!
JAGADE!!!
Genom hela Göteborg blev vi jagade av langare. Tillslut sprang vi in på biografen vid Kopparmärra, in på toaletten och väntade!
Väntade, väntade och väntade.
Vi fixade till vårat röka och satt på toaletten tills det var färdig rökt!
Livrädda, eller var vi det, det kanske bara är NU jag är livrädd, DÅ kanske vi inte hade vett på att ens vara försiktiga?
Men vi hade tur, inga langare som väntade på oss på utsidan.
Vilken grej!
Min kompis från Lerum som va med hela tiden bodde också i en lägenhet i Bergsjön.
Samtidigt som mina föräldrar hade skilt sig hade även hennes föräldrar skilt sig och hamnat ett torg från varandra.
Hon bodde på Rymdtorget och jag bodde på Komettorget.
Till skillnad från mig hade båda hennes föräldrar övergivit henne.
Hon bodde själv i denna lägenhet som hennes pappa åtminstone bekostade.
Perfekt tillhåll för oss också.
Vi hade gått i samma klass t o m i Lerum från fjärde klass till nian, och helt plötsligt sprang vi på varandra i BERGSJÖN av alla ställen.
Sen dess höll vi i hop i vått och torrt.
Hur jag senare kom i kontakt med Ungdomscenter vet jag än idag inte. Om det var jag själv som sökte dom eller, jag har ingen aning helt enkelt.
Men jag fick kontakt med ungdomscneter som låg vid SKF, vad jag gjorde där kommer jag heller inte ihåg!
Under en tid hade jag även flyttat hem till farsan som bodde i Partille med sin nya kvinna.
Varför jag flyttade dit kommer jag heller inte ihåg, men jag kan minnas hur ont det gjorde i mig då denna nya kvinnas barn blev väl omhändertagna av min egen far.
Säg att jag bodde där någon månad eller två. Vid nåt tillfälle då jag och min kompis var ensamma hemma där spelade vi på pianot och sjöng.
Någon dag senare kom farsan hem och var vansinnig, VA I HELVETE sysslar du med ungjävel?
JAG fattade INGENTING!
Du kan ju för fan inte spela piano och sjunga så vi får klagomål! Och det har vi fått, ta dina jävla grejjer och försvinn härifrån!
Sagt och gjort, jag var tvungen att ta mina få grejjer och dra!
Förmodligen till nån kompis och sen förmodligen hem till min stackars mamma!
HUR FASEN kan man slänga ut sitt egna barn 16 år och rent ut sagt SKITA i vart barnet tar vägen?
Bra fråga va?
Min mamma hade vid det här laget träffat en konstig karl, vid namn Bosse.
Han va också ganska glad i dricken och det var ju någon som fanns vid mammas sida.
Som sagt, hur det kom sig att jag kom i kontakt med ungdomscenter är en gåta, en större gåta är hur ungdomscenter och farsan fixade någon slags praktikplats på den firma han var importchef på.
Året är 1982.
Men där var jag helt plötsligt iallafall, på en speditions firma som lärling i idryga året som senare skulle ge mig fast anställning.
Jag fortsatte med droger, sprit och fester på flummiga ställen.
Men jag skötte mig på min praktik plats för det mesta.
En dag , säg att jag hade praktiserat ett drygt halvår kanske mer, såg jag mig själv i spegeln en morgon, VA FAN håller jag på med?
Kvällen innnan hade mor min påpekat och frågat varför jag var så rosig om kinderna, det brukar man vara om man tar droger hade hon sagt.
Men väl framför spegeln morgonen efter, VA FAN håller jag på med?
NU får det vara ett slut på det här, sagt och gjort, jag slutade med ALLT!
Hur gick det till?
Fråga mig inte!?
Men min kompis som bodde på torget brevid fortsatte, trots att jag hade slutat.
Det jag kommer i håg är att en kväll kom hon över till mig på en as-trimmad moppe för att kolla läget om jag hade sprit eller något att sälja. Det hade jag inte!
Det roliga i denna lilla historia är att en annan klass kompis vid det här tillfället var med mig, vilket jag har fått berättat för mig förra året.
Vad hon helt plötsligt gjorde i vårat sällskap vet jag inte, inte hon heller, VERY STRANGE!
men i vilket fall som helst så slog nästa blixt ner på mig när jag såg min kompis försvinna på denna trimmade moppen utan sprit eller droger till hennes torg.
Nä va 17, det får vara ett slut på hennes skit också hade jag sagt till denna andra kompis som va med.
KOM!
Jag drog med henne till min kompis torg, till hennes lägenhet där röken låg tung och det fanns en och annan buse som va troligtvis ganska påverkade av både det ena och andra.
Vad som hände med mig när jag såg denna tragedi vet jag ärligt talat inte, jag blev SÅ bestört att jag formligen SLÄNGDE ut allt bus och bad dom dra åt helvete och aldrig visa sig här mer!
Vilket dom inte gjorde, jag ruskade i min kompis och sa till henne att nu får det banne mig vara sluta med droger och skit!
HON LYSSNADE! Helt otroligt!
Fattar NADA!
Där gick våra vägar åt skilda håll eftersom jag praktiserade och hon levde på sociala, träffa nog sina barns pappa där omkring.
Givetvis slutade jag inte att festa på helgerna med kompisarna från LV6, med drogerna var det över med.
När jag var 17 år fick jag fast anställning på speditions firman och det skulle ju firas eller hur?
Jag tog min blåa sjömans säck med öl i, vi förfestade hos mig i Bergsjön och skulle ner till Göteborg och fortsätta på någon klubb.
Jag och gänget bestämde att vi skulle hoppa av i Bellevue och ta en öl och fortsätta med nästa spårvagn.
Vi satt där, as-tuffa och pimpla öl, piketen kom!
Dom som va underåriga att dricka öl lämnade snällt ifrån sig sina resterande oöppnade burkar till Polisen.
JAG, tuffa Tina, menade att poliserna inte hade någon rätt att titta eller snoka i min väska utan visiteringsorder.
dom tog med mig till polis bussen och försökte tala mig till rätta, men jag gav mig inte.
Dom gav sig tillslut och lät mig löpa!
Men beviset för hur dum jag var på den tiden visade sig precis när jag tog sista steget ut från polisbussen, där stod en polis som jag hade retat mig på från början och han var så ful!
DITT JÄVLA TRYNE sa jag! Varpå 6-7 poliser FLÖG på mig kastade in mig i bussen och körde mig till stationen nära ungdomscenter.
Jag fick vara där några timmar sen släppte dom mig, blåmärken över halva kroppen och sönder rivna kläder, härligt gäng poliser va? 17 år 166 lång och vägde säkert 55 kg.
Tur dom var såpass många så dom kunde hantera mig..........
Väl ute väntade kompisarna på mig vid Trädgårdsföreningen.
Dom hade ju fått med sig min blåa sjömanssäck med öl och kastat över den över staketet till Trädgårdsföreningen.
Ni som har tänkt på hur det staketet ser ut undrar säker hur i all världen lyckades jag klättra över det och hämta mina öl för att fortsätta mitt firande av en fast anställning!
söndag 22 februari 2009
EN TANKE som slog mig..........
........nu när jag tog en paus med en kopp kaffe och en cig!
HUR kan en vuxen karl misshandla en liten flicka på 14-15 år?
Med slag ock sparkar som kunde ha slutat i en dödsmisshandel.
Jag var runt 160 lång och vägde 50 kg.
Allt känns så overkligt att det är MIG allt handlar om som jag skriver!
En karl som idag sitter i rullstol efter en hjärnblödning för ca 12 år sen.
Som jag ställer upp för och tar hand om!
VARFÖR gör jag det?
En tanke på hur människor kan misshandla andra människor!
Alla vet ju att det förekommer!
Och just JAG har varit i den situationen!
Tanken på att överhuvudtaget använda fysisk våld på mina kids är obefintlig!
Hur kan man?
Misshandla sitt eget barn?
Jag kom i håg när jag va ca 7-8 år gammal hur min mamma skulle slå farsan med en stekpanna i huvet, givetvis under fylla!
Hur kan man låta barn växa upp under såna här förhållanden?
Varför skaffade dom mig? VARFÖR?
Denna fasad utåt!
Fina positioner i yrkeslivet, fin villa fin bil och trasiga kids.
Jag ser mig själv som en vägg, utåt sett är fasaden fin som alla ser, på insidan en fin tapet, iallafall som man tror är fin, men däremellan är det trasigt, fruktansvärt trasigt, spillror!
Hmmmmm..........just tanken på våld och misshandel är en tung tanke!
Vi hörs
HUR kan en vuxen karl misshandla en liten flicka på 14-15 år?
Med slag ock sparkar som kunde ha slutat i en dödsmisshandel.
Jag var runt 160 lång och vägde 50 kg.
Allt känns så overkligt att det är MIG allt handlar om som jag skriver!
En karl som idag sitter i rullstol efter en hjärnblödning för ca 12 år sen.
Som jag ställer upp för och tar hand om!
VARFÖR gör jag det?
En tanke på hur människor kan misshandla andra människor!
Alla vet ju att det förekommer!
Och just JAG har varit i den situationen!
Tanken på att överhuvudtaget använda fysisk våld på mina kids är obefintlig!
Hur kan man?
Misshandla sitt eget barn?
Jag kom i håg när jag va ca 7-8 år gammal hur min mamma skulle slå farsan med en stekpanna i huvet, givetvis under fylla!
Hur kan man låta barn växa upp under såna här förhållanden?
Varför skaffade dom mig? VARFÖR?
Denna fasad utåt!
Fina positioner i yrkeslivet, fin villa fin bil och trasiga kids.
Jag ser mig själv som en vägg, utåt sett är fasaden fin som alla ser, på insidan en fin tapet, iallafall som man tror är fin, men däremellan är det trasigt, fruktansvärt trasigt, spillror!
Hmmmmm..........just tanken på våld och misshandel är en tung tanke!
Vi hörs
lördag 21 februari 2009
Tjena
Söndagmorgon! Låg och funderade på mitt senaste blogg-inlägg inatt.
Jag blir så ivrig när jag skriver att jag går händelser i förväg och hoppar hit och dit, märkte jag!
Så nu ska jag tänka! Mmmmmm, kan ni tänka er att JAG ska tänka.
Så här var det, Tina 15 år är man va när man går i nian?! Jo OCH 16 år.
Under nians gång iallafall så hände allt det där, först med min mormor då, det var en läskig sak.
Hon bodde ett stenkast från Torpskolan. På lunchrasten en måndag gick jag upp till henne för att låna pengar till godis, sa jag till henne.
Hon mådde inte så bra med det va ingen fara med henne övertygade hon mig.
Hon mådde lite illa och hon skulle snart vara på fötter igen.
Jag fick mina pengar och gick direkt och köpte ett paket cig, blå blend.
Vi hade en OÄ lektion runt två tiden den måndagen, ni vet OÄ=onödiga ämnen
Alltså ingen lektion i att skratta utan rolig historia!? VAD?
Jo, under denna tråkiga lektion fick jag helt plötsligt ett hysteriskt skrattanfall, kunde bara inte sluta.
Läraren skickade ut mig i korridoren och jag skulle få komma in när jag slutat att skratta.
Väl ute i korridoren blev jag grav-allvarlig. Så givetvis gick jag in i klassrummet igen, men väl där IGEN började mitt hysteriska skratt! Jag blev utskickad igen, och så där höll det på i 40 minuter.
Efter skolan den här speciella måndag så drog jag och nån kompis til Lerums City och hängde som vi så ofta gjorde. Tuffa som vi va!
Mina föräldrar kom körande i bilen och stannade till när dom fick syn på mig!
Va fan ville dom, jag som trodde dom hade glömt bort att dom hade barn?!
TINA, kom hem på en gång var det enda dom sa!
Men va fan!! Men jag var tvungen att ta mig hem.
Hemma berättade dom att mormor hade gått bort denna måndag runt två tiden!
SKUMT! Det var då jag skrattade för fullt i skolan!
Vilket fall som helst, det var det enda besked jag fick, sen lät mina föräldrar mig löpa!
Varför skulle jag få tröst och stöd i denna situation när jag inte fått det nångång under mina första 15 år?
Så jag drog ju givetvis ner till polarna igen. Gömde min sorg och fruktansvärda smärta efter min mormors plötsliga bortgång.
Strax därefter, alltså det kan handla om månader eller så, nångång, jo jag minns att det var midsommar ju, var jag fortfarande fruktansvärt ensam med min sorg! Visst hade jag kompisar, inga problem, men jag hade INGEN vuxen nu som älskade mig.
Brorsan var som vanligt osynlig i alla sammanhang.
Men vid ett tillfälle hade han kommit hem as-packat och mumlat om att han hade druckit för att sörja sin mormor. Föräldrarna köpte det och förlät han för sin fylla.
Jo, just det ja, det var innan midsommar det, det här med brorsan.
För denna midsommar 1981 var jag i Tollred med några kompisar, vet inte hur vi fick tag i spriten men full blev jag!
Så full att jag blev nästan medvetslös! Eftersom Lerum och Tollered är små samhällen där många känner alla så var det många som visste vem jag var och en taxichaufför som känner mig körde hem mig!
Under vägen hem till Lerum hade jag lyckats att tömma hela min mages innehåll i taxibilen, vilket inte hade gjort taxichauffören speciellt glad.
Föräldrarna släpade ut mig från bilen och farsan slet in mig i huset!
Därefter följde en misshandel som kunde slutat i dödsfall om inte mamma hade gått emellan.
Jag vaknade dagen efter med en fruktansvärd huvudvärk, mycket pga bakfylla men öven som en följd av misshandeln. Hela kroppen ömmade och jag fattade inte varför, jag kom inte ihåg nåt av misshandeln, det fick jag berättat av min mamma senare.
Men det jag kom i håg iallafall och det jag kunde se med egna ögon var att min kropp var fullständigt full av stora ömmande blåmärken, jag hade svårt att gå och röra mig.
När även jag sa att det var till en följd av min mormors bortgång sa dom att, det har gått så lång tid nu att det inte har med saken att göra!!!!!!
Så jag blev inte förläten för min fylla! Jag hade kommit över min sorg efter mormor nu 6 månader senare.
Det följde utegångsförbud! Nu är det ju då plats för skratt, hahahhahahahahaha, utegångsförbud, skulle dom hyra en vakt som inte släppte ut mig?
Dom va ju på sina arbeten! Och jag va ute och drog med polarna
Det hände mycket under Lerums tiden!
Men det var ändå min tryggaste tid.
Föräldrarna var ju snygga helg alkisar, onsdag, fredag och lördag var det vin som gällde.
Dom drack och senare skulle det bli bråk mellan dom med hårda ord och fysisk våld.
Dom få gångerna brorsan va hemma smög jag in till han och gömde mig, för att känna lite trygghet.
Jag kommer ihåg speciellt en gång när vinet hade svepts och den fysiska vålden tog övertaget, så skulle farsan sparka nåt eller någon kanske, men missade och sparkade på en dörrkant så det blev en stor spricka i foten och blodet bara sprutade. Det var Tina 14-15 år som fick plåstra om honom mitti natten!
Att ja skulle till skolan dagen efter hade alla glömt bort säkert även jag som skolkade ofta!
Jag fortsätter senare idag med min biografi!
Jag blir så ivrig när jag skriver att jag går händelser i förväg och hoppar hit och dit, märkte jag!
Så nu ska jag tänka! Mmmmmm, kan ni tänka er att JAG ska tänka.
Så här var det, Tina 15 år är man va när man går i nian?! Jo OCH 16 år.
Under nians gång iallafall så hände allt det där, först med min mormor då, det var en läskig sak.
Hon bodde ett stenkast från Torpskolan. På lunchrasten en måndag gick jag upp till henne för att låna pengar till godis, sa jag till henne.
Hon mådde inte så bra med det va ingen fara med henne övertygade hon mig.
Hon mådde lite illa och hon skulle snart vara på fötter igen.
Jag fick mina pengar och gick direkt och köpte ett paket cig, blå blend.
Vi hade en OÄ lektion runt två tiden den måndagen, ni vet OÄ=onödiga ämnen
Alltså ingen lektion i att skratta utan rolig historia!? VAD?
Jo, under denna tråkiga lektion fick jag helt plötsligt ett hysteriskt skrattanfall, kunde bara inte sluta.
Läraren skickade ut mig i korridoren och jag skulle få komma in när jag slutat att skratta.
Väl ute i korridoren blev jag grav-allvarlig. Så givetvis gick jag in i klassrummet igen, men väl där IGEN började mitt hysteriska skratt! Jag blev utskickad igen, och så där höll det på i 40 minuter.
Efter skolan den här speciella måndag så drog jag och nån kompis til Lerums City och hängde som vi så ofta gjorde. Tuffa som vi va!
Mina föräldrar kom körande i bilen och stannade till när dom fick syn på mig!
Va fan ville dom, jag som trodde dom hade glömt bort att dom hade barn?!
TINA, kom hem på en gång var det enda dom sa!
Men va fan!! Men jag var tvungen att ta mig hem.
Hemma berättade dom att mormor hade gått bort denna måndag runt två tiden!
SKUMT! Det var då jag skrattade för fullt i skolan!
Vilket fall som helst, det var det enda besked jag fick, sen lät mina föräldrar mig löpa!
Varför skulle jag få tröst och stöd i denna situation när jag inte fått det nångång under mina första 15 år?
Så jag drog ju givetvis ner till polarna igen. Gömde min sorg och fruktansvärda smärta efter min mormors plötsliga bortgång.
Strax därefter, alltså det kan handla om månader eller så, nångång, jo jag minns att det var midsommar ju, var jag fortfarande fruktansvärt ensam med min sorg! Visst hade jag kompisar, inga problem, men jag hade INGEN vuxen nu som älskade mig.
Brorsan var som vanligt osynlig i alla sammanhang.
Men vid ett tillfälle hade han kommit hem as-packat och mumlat om att han hade druckit för att sörja sin mormor. Föräldrarna köpte det och förlät han för sin fylla.
Jo, just det ja, det var innan midsommar det, det här med brorsan.
För denna midsommar 1981 var jag i Tollred med några kompisar, vet inte hur vi fick tag i spriten men full blev jag!
Så full att jag blev nästan medvetslös! Eftersom Lerum och Tollered är små samhällen där många känner alla så var det många som visste vem jag var och en taxichaufför som känner mig körde hem mig!
Under vägen hem till Lerum hade jag lyckats att tömma hela min mages innehåll i taxibilen, vilket inte hade gjort taxichauffören speciellt glad.
Föräldrarna släpade ut mig från bilen och farsan slet in mig i huset!
Därefter följde en misshandel som kunde slutat i dödsfall om inte mamma hade gått emellan.
Jag vaknade dagen efter med en fruktansvärd huvudvärk, mycket pga bakfylla men öven som en följd av misshandeln. Hela kroppen ömmade och jag fattade inte varför, jag kom inte ihåg nåt av misshandeln, det fick jag berättat av min mamma senare.
Men det jag kom i håg iallafall och det jag kunde se med egna ögon var att min kropp var fullständigt full av stora ömmande blåmärken, jag hade svårt att gå och röra mig.
När även jag sa att det var till en följd av min mormors bortgång sa dom att, det har gått så lång tid nu att det inte har med saken att göra!!!!!!
Så jag blev inte förläten för min fylla! Jag hade kommit över min sorg efter mormor nu 6 månader senare.
Det följde utegångsförbud! Nu är det ju då plats för skratt, hahahhahahahahaha, utegångsförbud, skulle dom hyra en vakt som inte släppte ut mig?
Dom va ju på sina arbeten! Och jag va ute och drog med polarna
Det hände mycket under Lerums tiden!
Men det var ändå min tryggaste tid.
Föräldrarna var ju snygga helg alkisar, onsdag, fredag och lördag var det vin som gällde.
Dom drack och senare skulle det bli bråk mellan dom med hårda ord och fysisk våld.
Dom få gångerna brorsan va hemma smög jag in till han och gömde mig, för att känna lite trygghet.
Jag kommer ihåg speciellt en gång när vinet hade svepts och den fysiska vålden tog övertaget, så skulle farsan sparka nåt eller någon kanske, men missade och sparkade på en dörrkant så det blev en stor spricka i foten och blodet bara sprutade. Det var Tina 14-15 år som fick plåstra om honom mitti natten!
Att ja skulle till skolan dagen efter hade alla glömt bort säkert även jag som skolkade ofta!
Jag fortsätter senare idag med min biografi!
Lördag och påmind IGEN om mitt förflutna!
Det spelar ingen roll vad jag gör eller så så blir jag på ett eller annat sätt påmind om mitt forna jag!
Jag ska försöka fortsätta där jag slutade, om min barndom.
Äh, det sista jag skrev om var ju dagen då jag hade börjat i ny skola i fjärde klass osv osv,
Fyran och femma avlöpte väl ganksa ok trots bortfallet av föräldrar som stöttade mig.
Sexan var väl ok också men började nog bli en bråkstake redan då. Men det skulle komma mer senare i högstadiet. Jag hade utvecklats till en värsting. Jag bråkade skolkade och lärde mig röka. Men mellan allt detta så ville jag ändå bli sedd på något sätt. Jag provade tex att börja spela handboll , Baltichov tror jag Lerums lag hette, eller om dom fortfarande heter.
Ville ju så gärna att mina föräldrar skulle följa med och se att jag var duktig på nåt. Men inte infann dom sig, noooooooo.....alone again!
Skolkade mig genom hela åttan, kvarsittningslappar skickades hem, men jag va före föräldrarna hem för at tta posten och skriva på lapparna själv och tog senare mitt straff som lärarna trodde att mina föräldrar var medvetna om!
Hur jag tog mig i kragen och pluggade till medelbetyg i nian begriper jag än inte idag!
Men vad hjälpte det?
I vilket fall som helst så tog jag mig in på 2-årig ekonomisk linje på Ånäs-skolan.
Gick där några veckor eller kanske var det månader, kommer inte så noga i håg.
Jag kämpade iallafall, men vid det här laget hade det hänt så mycket annat i mitt liv samtidigt.
Efter nian dog min älskade mormor, den enda person i mitt liv som någonsin hade brytt sig om mig.
Farsan kom hem efter en affärsresa och berätta för mamma att han hade hittat en annan och ville skilja sig.
SAGT och gjort!
Det fina huset blev sålt i Lerum och jag och min mor som var heltbestört vid det laget med två stora förluster i hennes liv, först hennes mammas bortgång och sedan sveket.
Idag kan jag givetvis förstå henne bättre, men det gör man inte som 15 åring.
Iallafall så sa en lärare till mig på Ånäs skolan att det skulle vara skönt om jag försvann från skolan, sagt och gjort.
Vid en lektion reste jag på mig och sa att jag skiter i det här nu!
JA, vad skönt det ska bli och slippa dig svarade min lärare som jag tror var min klassföreståndare.
Ja detsamma sa jag!
Jaha, vad gör man? 15-16 år ensam på Redbergsplatsen!
Morsan hemma med en flaska spit och försökte dränka sina sorger och farsan någonstans i världen med sin nya kvinna.
Va fan skulle jag göra?
Förmodligen åkte jag hem till lägenheten i Bergsjön, träffade på en klasskamrat från Lerum som också hade råkat ut för samma sak som mig.
Skillnaden var att hon bodde ensam i en lägenhet som hennes pappa hyrde till henne.
Det blev vårat tillhåll för fester med alkohol och hasch.
2 stycken taniga små 16 åriga brudar lämnade åt sitt öde! Tack för den liksom!
Fortsätter i morgon!
Jag ska försöka fortsätta där jag slutade, om min barndom.
Äh, det sista jag skrev om var ju dagen då jag hade börjat i ny skola i fjärde klass osv osv,
Fyran och femma avlöpte väl ganksa ok trots bortfallet av föräldrar som stöttade mig.
Sexan var väl ok också men började nog bli en bråkstake redan då. Men det skulle komma mer senare i högstadiet. Jag hade utvecklats till en värsting. Jag bråkade skolkade och lärde mig röka. Men mellan allt detta så ville jag ändå bli sedd på något sätt. Jag provade tex att börja spela handboll , Baltichov tror jag Lerums lag hette, eller om dom fortfarande heter.
Ville ju så gärna att mina föräldrar skulle följa med och se att jag var duktig på nåt. Men inte infann dom sig, noooooooo.....alone again!
Skolkade mig genom hela åttan, kvarsittningslappar skickades hem, men jag va före föräldrarna hem för at tta posten och skriva på lapparna själv och tog senare mitt straff som lärarna trodde att mina föräldrar var medvetna om!
Hur jag tog mig i kragen och pluggade till medelbetyg i nian begriper jag än inte idag!
Men vad hjälpte det?
I vilket fall som helst så tog jag mig in på 2-årig ekonomisk linje på Ånäs-skolan.
Gick där några veckor eller kanske var det månader, kommer inte så noga i håg.
Jag kämpade iallafall, men vid det här laget hade det hänt så mycket annat i mitt liv samtidigt.
Efter nian dog min älskade mormor, den enda person i mitt liv som någonsin hade brytt sig om mig.
Farsan kom hem efter en affärsresa och berätta för mamma att han hade hittat en annan och ville skilja sig.
SAGT och gjort!
Det fina huset blev sålt i Lerum och jag och min mor som var heltbestört vid det laget med två stora förluster i hennes liv, först hennes mammas bortgång och sedan sveket.
Idag kan jag givetvis förstå henne bättre, men det gör man inte som 15 åring.
Iallafall så sa en lärare till mig på Ånäs skolan att det skulle vara skönt om jag försvann från skolan, sagt och gjort.
Vid en lektion reste jag på mig och sa att jag skiter i det här nu!
JA, vad skönt det ska bli och slippa dig svarade min lärare som jag tror var min klassföreståndare.
Ja detsamma sa jag!
Jaha, vad gör man? 15-16 år ensam på Redbergsplatsen!
Morsan hemma med en flaska spit och försökte dränka sina sorger och farsan någonstans i världen med sin nya kvinna.
Va fan skulle jag göra?
Förmodligen åkte jag hem till lägenheten i Bergsjön, träffade på en klasskamrat från Lerum som också hade råkat ut för samma sak som mig.
Skillnaden var att hon bodde ensam i en lägenhet som hennes pappa hyrde till henne.
Det blev vårat tillhåll för fester med alkohol och hasch.
2 stycken taniga små 16 åriga brudar lämnade åt sitt öde! Tack för den liksom!
Fortsätter i morgon!
fredag 20 februari 2009
Tiden har kommit ikapp mig
Suck! För varje dag känner jag mig närmare mitt förflutna.
Jag tror tiden börjar komma i kapp mig!
Ju mer jag läser, tittar på tv och allt annat som är runt mig så får jag upp ögonen vilken trasig barndom jag egentligen har haft!
Jag kan inte blunda längre.
Kanske är det en ide att blogga om det? Inte vet jag, men tänkte iallafall göra ett försök.
Ibland när jag tänker tillbaka på mitt liv, vilket jag gör oftare nu än någonsin innan, kanske för att det behövs, för att hitta sig själv? Jo, nu avbröt jag mig själv IGEN, jo iallafall när jag tänker tillbaka på min faktiskt ganska tragiska barndom/uppväxt så blir jag rädd, rädd för att det är MIG det handlar om dessa tankar!
Jag vet inte om det är detta som kallas 40 års kris eller, nej det kan det väl inte vara?
För 40 års kris är ju när man skiljer sig från sin man/fru och hela familjen och hittar en yngre och börjar om.
Hm, vad vet jag?
På nåt sätt vill jag berätta om det jag har varit med om på ett sätt inte! Men ändå känns det viktigt att berätta det för någon, min familj vet bara en del fragmenter av mitt tidigare liv!
Jisses, det låter som om jag har varit med om det värsta, men inte så illa är det, eller är det?
Hm, bedöm själva!
Jag ska inleda denna resa genom mitt unga liv för er att berätta att jag har läst en bok, eller lyssnat på en cd-bok som heter Svensk Maffia. Det var då jag lite chockad tänkte att jag var ganska nära att "falla dit"
För på 80-talet kom den organiserade brottsligheten hit till Sverige genom Hells Angels i USA!
NEJ NEJ NEJ, tro inte att jag var där, men närainpå, kan jag tänka mig!
För i boken berättar dom om ett ställe på Friggagatan i Göteborg som var ett tillhåll för gangsters, DÄR, däremot befann jag mig i mina unga tonårs-år.
Och nu känner jag mig givetvis tacksam att jag själv var så stark att jag kunde ta mig därifrpn innan det gick längre.
Vart ska jag börja?
Jo min familj, min mamma, min pappa och min storebror bodde i Märsta.
Vid 7 års ålder, jag alltså, flyttade vi till Lerum, underbart att slippa Stockholm, hehe! Flåt!
Men jag trivs så himla bra i Göteborg, nu Alingsås, men ändå på rätt kust sida.
Mamma och pappa fick bra jobb i chefs positioner i Göteborg därav flytten hit!
Vi flyttade till Hulan i ett fint radhus och jag började i skolan där ofcourse.
Båda mina föräldrar var glada i dricken så tidigt som jag kan minnas.
Men dom va "snygga" alkisar. Skötte ju sina arbeten fullt ut och gjorde det bra.
Hur skötte dom sina barn? Tja, själv skulle jag inte drömma om att ta hand om mina barn på samma sätt.
Tur vi hade min mormor, en toppen tant i alla lägen som tyvärr gick bort alldeles för tidigt.
Ni kan tänka er en sån där tant i papiljotter och lagade en underbar söndags stek med små fina ärtor och grädd sås.
När jag sov över hos henne på helgerna ibland så fick jag alltid passionsfrukt på 33 cl flaska och en påse ostbågar. Det var toppen.
På kvällarna innan jag skulle sova gjorde hon iordning mina fötter, först fotbad och sen gnuggade hon fötterna med pimpel sten, vilken underbar omvårdnad, jag älskade det!
På morgonen fick jag varm oboy och the-kaka med räkost på, jag kan känna smaken på det ännu!
Ettan, tvåan och trean gick jag i Hulanskolan, redan då var jag ett busfrö, och hängde med äldre grabbar på kvällar och busade.
När jag skulle börja fyran flyttade vi till ett villaområde högre upp i Lerum.
Jag fick själv hitta vägen till min nya skola!
Mmmmmmmm......
Jag glömmer ALDRIG första dagen i skolan, eller rättare sagt när första dagen var slut och jag skulle gå hem!
VILSE!
Jag kunde inte hitta hem! Jag gick bakom några andra som jag trodde bodde i mitt område!
Tillslut hittade jag hem, kom inte ihåg hur.
Jag tror faktiskt inte mina föräldrar var på ett enda föräldrar möte i skolan under alla mina skolår!
Inte ett enda!
Suck!
Detta är bara början, jag fortsätter i morgon!
Jag tror tiden börjar komma i kapp mig!
Ju mer jag läser, tittar på tv och allt annat som är runt mig så får jag upp ögonen vilken trasig barndom jag egentligen har haft!
Jag kan inte blunda längre.
Kanske är det en ide att blogga om det? Inte vet jag, men tänkte iallafall göra ett försök.
Ibland när jag tänker tillbaka på mitt liv, vilket jag gör oftare nu än någonsin innan, kanske för att det behövs, för att hitta sig själv? Jo, nu avbröt jag mig själv IGEN, jo iallafall när jag tänker tillbaka på min faktiskt ganska tragiska barndom/uppväxt så blir jag rädd, rädd för att det är MIG det handlar om dessa tankar!
Jag vet inte om det är detta som kallas 40 års kris eller, nej det kan det väl inte vara?
För 40 års kris är ju när man skiljer sig från sin man/fru och hela familjen och hittar en yngre och börjar om.
Hm, vad vet jag?
På nåt sätt vill jag berätta om det jag har varit med om på ett sätt inte! Men ändå känns det viktigt att berätta det för någon, min familj vet bara en del fragmenter av mitt tidigare liv!
Jisses, det låter som om jag har varit med om det värsta, men inte så illa är det, eller är det?
Hm, bedöm själva!
Jag ska inleda denna resa genom mitt unga liv för er att berätta att jag har läst en bok, eller lyssnat på en cd-bok som heter Svensk Maffia. Det var då jag lite chockad tänkte att jag var ganska nära att "falla dit"
För på 80-talet kom den organiserade brottsligheten hit till Sverige genom Hells Angels i USA!
NEJ NEJ NEJ, tro inte att jag var där, men närainpå, kan jag tänka mig!
För i boken berättar dom om ett ställe på Friggagatan i Göteborg som var ett tillhåll för gangsters, DÄR, däremot befann jag mig i mina unga tonårs-år.
Och nu känner jag mig givetvis tacksam att jag själv var så stark att jag kunde ta mig därifrpn innan det gick längre.
Vart ska jag börja?
Jo min familj, min mamma, min pappa och min storebror bodde i Märsta.
Vid 7 års ålder, jag alltså, flyttade vi till Lerum, underbart att slippa Stockholm, hehe! Flåt!
Men jag trivs så himla bra i Göteborg, nu Alingsås, men ändå på rätt kust sida.
Mamma och pappa fick bra jobb i chefs positioner i Göteborg därav flytten hit!
Vi flyttade till Hulan i ett fint radhus och jag började i skolan där ofcourse.
Båda mina föräldrar var glada i dricken så tidigt som jag kan minnas.
Men dom va "snygga" alkisar. Skötte ju sina arbeten fullt ut och gjorde det bra.
Hur skötte dom sina barn? Tja, själv skulle jag inte drömma om att ta hand om mina barn på samma sätt.
Tur vi hade min mormor, en toppen tant i alla lägen som tyvärr gick bort alldeles för tidigt.
Ni kan tänka er en sån där tant i papiljotter och lagade en underbar söndags stek med små fina ärtor och grädd sås.
När jag sov över hos henne på helgerna ibland så fick jag alltid passionsfrukt på 33 cl flaska och en påse ostbågar. Det var toppen.
På kvällarna innan jag skulle sova gjorde hon iordning mina fötter, först fotbad och sen gnuggade hon fötterna med pimpel sten, vilken underbar omvårdnad, jag älskade det!
På morgonen fick jag varm oboy och the-kaka med räkost på, jag kan känna smaken på det ännu!
Ettan, tvåan och trean gick jag i Hulanskolan, redan då var jag ett busfrö, och hängde med äldre grabbar på kvällar och busade.
När jag skulle börja fyran flyttade vi till ett villaområde högre upp i Lerum.
Jag fick själv hitta vägen till min nya skola!
Mmmmmmmm......
Jag glömmer ALDRIG första dagen i skolan, eller rättare sagt när första dagen var slut och jag skulle gå hem!
VILSE!
Jag kunde inte hitta hem! Jag gick bakom några andra som jag trodde bodde i mitt område!
Tillslut hittade jag hem, kom inte ihåg hur.
Jag tror faktiskt inte mina föräldrar var på ett enda föräldrar möte i skolan under alla mina skolår!
Inte ett enda!
Suck!
Detta är bara början, jag fortsätter i morgon!
torsdag 19 februari 2009
Torsdag, dagen innan barnbidrag
Alltså den 19 februari!
Förlåt att jag inte har uppdaterat er! Men faktiskt i ärlighetens namn, måste jag säga att jag totalt hade glömt bort min blogg, det var min kära väninna som undrade på facebooken varför jag inte skrev i min blogg mer!!! JISSES, vad är det med min hjärna?
Jag ska berätta vad jag sysslat med, ok?
Men det är lite pinsamt, vet inte om jag vill, jo men va faen, jag måste!
Hahahahahahhahaa!
Jo, så här är det! Rätt o slätt, men skratta inte nu ok? LOVA?!
Nu är det vinter, mmmmm, det ÄR det på riktigt, fy bubblan va trist eller hur, och jag om någon tycker det är ur-trist för jag som älskar att promenera fixar inte det nu helt enkelt!
PGA all jäkla snö o halka o DÅ blir jag deppig, inte allvarligt deppig SÅ utan lite lagomt!
FÖR att sitta och.................ok nu kommer erkännandet om vad som har fått mig att glömma bort att blogga.................nuuuuuuuuuuuu....håll i er.........jag har spelat THE SIMS 2 (djurliv)
Hahahahahhahahaha.......igår hade jag min lediga dag från jobbet och jag satte mig vid datan kl 0800 på morgonen o sa till min son som gick till skolan vid den tidpunkten, jaja, jag ska bara sitta här en timme sen ska jag ut o promenera med dogsen!
HALLÅ! Jag satt o spelade 12 timmar och jag undrar vad det går ut på varje gång!!
Ingen aning, fråga mig inte!
Men det är väl som jag är, jag kommer ihåg hur jag fördrev tiden perioden då min mamma var svårt sjuk i cancer, jag spelade ett annat meningslöst spel på datan som heter SNOOD!
Men nu är jag åter BACK in buissnes, FAAST det e jäkla massa mer snö ute nu o jag verkligen inte kan promenera. Men skit idet, hehe, jag lovar att skriva i morgon igen.
herråååååååå
Förlåt att jag inte har uppdaterat er! Men faktiskt i ärlighetens namn, måste jag säga att jag totalt hade glömt bort min blogg, det var min kära väninna som undrade på facebooken varför jag inte skrev i min blogg mer!!! JISSES, vad är det med min hjärna?
Jag ska berätta vad jag sysslat med, ok?
Men det är lite pinsamt, vet inte om jag vill, jo men va faen, jag måste!
Hahahahahahhahaa!
Jo, så här är det! Rätt o slätt, men skratta inte nu ok? LOVA?!
Nu är det vinter, mmmmm, det ÄR det på riktigt, fy bubblan va trist eller hur, och jag om någon tycker det är ur-trist för jag som älskar att promenera fixar inte det nu helt enkelt!
PGA all jäkla snö o halka o DÅ blir jag deppig, inte allvarligt deppig SÅ utan lite lagomt!
FÖR att sitta och.................ok nu kommer erkännandet om vad som har fått mig att glömma bort att blogga.................nuuuuuuuuuuuu....håll i er.........jag har spelat THE SIMS 2 (djurliv)
Hahahahahhahahaha.......igår hade jag min lediga dag från jobbet och jag satte mig vid datan kl 0800 på morgonen o sa till min son som gick till skolan vid den tidpunkten, jaja, jag ska bara sitta här en timme sen ska jag ut o promenera med dogsen!
HALLÅ! Jag satt o spelade 12 timmar och jag undrar vad det går ut på varje gång!!
Ingen aning, fråga mig inte!
Men det är väl som jag är, jag kommer ihåg hur jag fördrev tiden perioden då min mamma var svårt sjuk i cancer, jag spelade ett annat meningslöst spel på datan som heter SNOOD!
Men nu är jag åter BACK in buissnes, FAAST det e jäkla massa mer snö ute nu o jag verkligen inte kan promenera. Men skit idet, hehe, jag lovar att skriva i morgon igen.
herråååååååå
söndag 8 februari 2009
Söndag
IDag är det tråk-söndag! Varit hos SVÄRMOR och lämnat lill killen där i dag! Det är inte så ofta han har varit där faktiskt. Så det är la roligt varje gång dom gamla har tid at umgås med sina barnbarn. Men ärligt talat så har dom väldigt konstiga relationer i den släkten. När min älskade lilla mamma levde så umgick jag i stort sett 5-7 dagar i veckan med henne. Träffades vi inte så pratade vi med varandra i telefon säkert 5 gånger om dagen. Ja, men så var det, vi hade o prata om VARJE gång vi sågs. Tro det eller ej! Kanske det e FÖR mycket. Men vi hade många förlorade år att ta igen. Men iallafall, det var ju inte det jag skulle berätta om. Min gubbe och hans mamma kanske pratar med varandra i telefon typ2-3 gånger om ÅRET! Ses kanske 3 gånger om året, när han fyller år, när Robert fyller år också nångång runt jul. Sånt tycker jag är riktigt sorgligt. Och som sagt kanske det är 5e gången på 12 år som Robert(sonen, min son) hehe, är där.
Jag saknar min lilla mamma VARJE dag, trots att det snart har gått 8 år sen hon lämnade jordelivet alldeles för tidigt.
Det plågar mig verkligen varje dag att jag inte kan ringa henne, krama henne och allt annat vi gjorde!
Det är inte många som vet om min stora tunga sorg, jag tror faktiskt inte någon vet om den!
Och hur tung den är! Riktigt tung!
När hon dog den 9 juni 2001 så var det så klart begravning och allt som hör till.
Men en sak förundras jag över, vart var alla vänner då? Jag kan inte påstå att jag fick nåt direkt stöd eller tröst, inte ens av mina bästa närmaste vänner.
Men givetvis var alla på begravningen eftersom mina vänner var även min mammas vänner.
Förmodligen var det så att mina vänner visste hur nära vi stod varanna, jag och min mamma, så dom kanske kände att dom inte räckte till att trösta eller inte visste hur dom skulle bete sig!
Så kan det ju vara och så är det förmodligen. Men jag kan fortfarande känna mig besviken på att ingen fanns där för mig då.
Vissa dagar är värre än andra, har alltid denna ständiga fasad på mig!
Många i min omgivning undrar hur jag orkar vara så glad jämt?! Mmmmmmmmmm, bra fråga!
Men jag vet att ingen har varken tid eller lust att höra på ält.
Ni vet ju själva! Fråga du/ni nån; Hur är det? Hur mår du? Så vill du/ni alltid ha svaret: ALLT ÄR BRA!
Men trots allt så går livet vidare och jag är ändå positivt inställd!
ha det
Jag saknar min lilla mamma VARJE dag, trots att det snart har gått 8 år sen hon lämnade jordelivet alldeles för tidigt.
Det plågar mig verkligen varje dag att jag inte kan ringa henne, krama henne och allt annat vi gjorde!
Det är inte många som vet om min stora tunga sorg, jag tror faktiskt inte någon vet om den!
Och hur tung den är! Riktigt tung!
När hon dog den 9 juni 2001 så var det så klart begravning och allt som hör till.
Men en sak förundras jag över, vart var alla vänner då? Jag kan inte påstå att jag fick nåt direkt stöd eller tröst, inte ens av mina bästa närmaste vänner.
Men givetvis var alla på begravningen eftersom mina vänner var även min mammas vänner.
Förmodligen var det så att mina vänner visste hur nära vi stod varanna, jag och min mamma, så dom kanske kände att dom inte räckte till att trösta eller inte visste hur dom skulle bete sig!
Så kan det ju vara och så är det förmodligen. Men jag kan fortfarande känna mig besviken på att ingen fanns där för mig då.
Vissa dagar är värre än andra, har alltid denna ständiga fasad på mig!
Många i min omgivning undrar hur jag orkar vara så glad jämt?! Mmmmmmmmmm, bra fråga!
Men jag vet att ingen har varken tid eller lust att höra på ält.
Ni vet ju själva! Fråga du/ni nån; Hur är det? Hur mår du? Så vill du/ni alltid ha svaret: ALLT ÄR BRA!
Men trots allt så går livet vidare och jag är ändå positivt inställd!
ha det
lördag 7 februari 2009
Lördag idag
Oj, vilken slappar dag! Varit ute o tränat schäfern idag, bara en kort stund sen en promenad till kiosken för lördagsgodis! Ja, sen har jag inte gjort mer, än spelat SIMS, vilket värdelöst spel egentligen! Men tiden går ganska fort iallafall.
Har inte ens varit tankfull idag. Helt tom skulle man kunna beskriva mig idag.
Men nu ska jag iallafall fixa lite käk o för omväxling skull ska jag slappa!
hehe
Suck!
Men förhoppningsvis är jag kanske mer inspirerad att skriva i morgon,
ha det
Har inte ens varit tankfull idag. Helt tom skulle man kunna beskriva mig idag.
Men nu ska jag iallafall fixa lite käk o för omväxling skull ska jag slappa!
hehe
Suck!
Men förhoppningsvis är jag kanske mer inspirerad att skriva i morgon,
ha det
fredag 6 februari 2009
FREDAG!
Jag har inte kunnat släppa tanken på min blogg under hela dagen! Jag arbetar som taxi-slusk, mmmmmmmm jag säger det själv för det är väl under den benämningen vi återfinns för dom flesta som faktiskt underkastar sig att låta oss ta dom från punkt A till B.
Men nån i samhällsstegen måste man ju se ner på, och till den kategorin tillhör VI med säkert andra yrkeskategorier. Men själv har jag kommit fram till att alla är vi människor av kött och blod oavsett yrke, inkomst och fasad. Rullar vi oss i samma gyttjepöl blir vi banne mig lika sketna! Eller? Hmmm....en tanke bara, för det var egentligen det jag ville komma till när jag från början skrev att jag är taxi-slusk att jag TÄNKTE mycket på min blogg idag eftersom det blir en och annan timme i uppenbar ensamhet i bilen under ett arbetspass.
Jag tänkte, vad ska jag skriva om? Jo!!! Det ska jag skriva idag, men nääääää det vill jag inte avslöja. Men om jag skriver SÅ då, men nä hmmm det är för privat.
Så jag har som ni redan förstått av det jag hittils skrivit att jag inte ens kommit på vad jag ska skriva om. Hur jag ska skriva vet jag iallafall, jag ska formulera min blogg som en sorts kommunikation, iallafall en envägs-kommunikation-som vi kvinnor iallafall vet vad det innebär, oj förlåt, ,kunde inte låta bli! Men flickor ni vet vad jag menar! Jo, så jag vill skriva min blogg från mig till alla er som tar er tid att läsa min blogg!
Jag skulle kunna skriva om mitt arbete, om alla dessa möten med människor av ALLA slag, roliga berättelser tråkiga och spännande. Men nej va tråkigt! Jag sitter ju hemma och är ledig då ska jag släppa jobbet!
Som idag känner jag verkligen att jag bara skrivit en massa strunt!
Men jag har hela natten på mig att tänka ut en röd tråd.
I min bil idag iallafall har jag börjat om att läsa/lyssna på Stieg Larssons böcker, suveräna.
Det har varit en ganska behaglig dag över lag. Så nu återstår en kväll av god mat ett glas KALL öl också lite godis och förhoppningsvis nåt bra på tv.
Mina tankar idag har gått till mig själv faktiskt, hur jag känner att jaag börjar bli vuxen, dels för att min äldsta dotterär snart 19 år och förmodligen mer vuxen än jag nånsin kommer att bli?!
Sällan jag ser och träffar henne nu för tiden trots att hon fortfarande bor kvar hemma.
Hon har fullt upp i sitt liv och inte mycket tid över till sin gamla mamma.
Men så är ju livets gång, klokt sagt va?
Hon har det bra, bortskämd, fin pojkvän, bra utbildning och en hyfsat bra månadsinkomst tack vare arbete mellan pluggandet.
Men det är mycket PGA henne jag känner att JAG börjar mogna och bli vuxen.
Börjar få perspektiv på saker och ting!
Samtidigt som det är en ny spännande tid framför mig så är det förstås lite skrämmande också med tanken som följer att man faktiskt tillhör uttrycket medelålders kvinna!
SUCK!
Ha en underbar helg och va positiv!
Men nån i samhällsstegen måste man ju se ner på, och till den kategorin tillhör VI med säkert andra yrkeskategorier. Men själv har jag kommit fram till att alla är vi människor av kött och blod oavsett yrke, inkomst och fasad. Rullar vi oss i samma gyttjepöl blir vi banne mig lika sketna! Eller? Hmmm....en tanke bara, för det var egentligen det jag ville komma till när jag från början skrev att jag är taxi-slusk att jag TÄNKTE mycket på min blogg idag eftersom det blir en och annan timme i uppenbar ensamhet i bilen under ett arbetspass.
Jag tänkte, vad ska jag skriva om? Jo!!! Det ska jag skriva idag, men nääääää det vill jag inte avslöja. Men om jag skriver SÅ då, men nä hmmm det är för privat.
Så jag har som ni redan förstått av det jag hittils skrivit att jag inte ens kommit på vad jag ska skriva om. Hur jag ska skriva vet jag iallafall, jag ska formulera min blogg som en sorts kommunikation, iallafall en envägs-kommunikation-som vi kvinnor iallafall vet vad det innebär, oj förlåt, ,kunde inte låta bli! Men flickor ni vet vad jag menar! Jo, så jag vill skriva min blogg från mig till alla er som tar er tid att läsa min blogg!
Jag skulle kunna skriva om mitt arbete, om alla dessa möten med människor av ALLA slag, roliga berättelser tråkiga och spännande. Men nej va tråkigt! Jag sitter ju hemma och är ledig då ska jag släppa jobbet!
Som idag känner jag verkligen att jag bara skrivit en massa strunt!
Men jag har hela natten på mig att tänka ut en röd tråd.
I min bil idag iallafall har jag börjat om att läsa/lyssna på Stieg Larssons böcker, suveräna.
Det har varit en ganska behaglig dag över lag. Så nu återstår en kväll av god mat ett glas KALL öl också lite godis och förhoppningsvis nåt bra på tv.
Mina tankar idag har gått till mig själv faktiskt, hur jag känner att jaag börjar bli vuxen, dels för att min äldsta dotterär snart 19 år och förmodligen mer vuxen än jag nånsin kommer att bli?!
Sällan jag ser och träffar henne nu för tiden trots att hon fortfarande bor kvar hemma.
Hon har fullt upp i sitt liv och inte mycket tid över till sin gamla mamma.
Men så är ju livets gång, klokt sagt va?
Hon har det bra, bortskämd, fin pojkvän, bra utbildning och en hyfsat bra månadsinkomst tack vare arbete mellan pluggandet.
Men det är mycket PGA henne jag känner att JAG börjar mogna och bli vuxen.
Börjar få perspektiv på saker och ting!
Samtidigt som det är en ny spännande tid framför mig så är det förstås lite skrämmande också med tanken som följer att man faktiskt tillhör uttrycket medelålders kvinna!
SUCK!
Ha en underbar helg och va positiv!
torsdag 5 februari 2009
Första dagen av resten av mitt blogg-liv
Idag är det den 5 februari! 2009..suck
Jisses va tiden går fort.........o det var bättre förr! Eller?
Kul att blogga, tror jag, fick iden av min vän Ulrika från facebook. Ska iallafall prova på det.
Alla som känner mig vet att jag är en riktig pratkvarn, så det kanske blir lite skrivit här.
Men i ärlighetens namn måste jag erkänna att på sista tiden har jag inte varit så mycket för att kall prata med ytliga bekanta. Varför vet jag inte! Saknar mig själv lite i det där tjatet som jag gärna gjorde förut. Men kanske handlar det lite om mognad och lite självupptagenhet?
I hela mitt liv och fortfarande har jag tagit hand om allt o alla HELA tiden på ett eller annat sätt-
Jag själv har kommit i sista hand. Och därför har jag inte haft någon värdefull JAG-tid.
Det ska jag ändra på nu, eller omedvetet har jag ändrat på det sista tiden.........alltså med tanke på att jag inte orkar med kall prat. Det som betyder mycket idag just nu är kontakten med mina kompisar från 20-30 år sen som jag fortfarande har nära relation med. Det uppskattar jag mycket. Behöver liksom inte förklara om min tid i unga livet osv osv....dom vet.....o jag vet om dom..inga krusiduller! Gör det enkelt för mig kanske?! Men det är så det känns nu! Givetvis tycker jag mycket om mina nya vänner, men känner att jag inte har den tid som jag borde unna dom...därav min kommentar att jag är nog lite självupptagen! O det ironiska i detta är att jag faktiskt inte har dåligt samvete för det. Är det nåt fel på mig? Nej, vem skulle avgöra det? Som jag skrev från början, GUD va jag tjatar. he-he-he-he
Idag har jag jobbat.....kört fin volvo xc60, jisses va den går!
Denna bloggen kommer nog mest att handla om känslor o tankar.....mer som en öppen dagbok, men jag avslöjar inte mina mörkaste o hemligaste hemligheter. Fast jag har inte MÖRKA, kanske.....dystra kanske e det rätta ordet....jag e en ganska djup o fundersam människa, som många av mina bekanta inte uppfattar mig som, är jag helt övertygad om.
Kanske har jag inte haft lust o ork att visa det, men jag gör det genom musiken. Som alla vet i min bekanskapskrets älskar jag REM. Deras texter är oerhört viktiga för mig, hjälper mig att ta mig genom svåra tider, stunder i mitt liv men även ger mig glädje när jag behöver det.
En ganska hård barndom har satt sina spår o dom spåren sitter som gjutna som grunden på ett hus.
Nähä, slut för idag kanske...jag får fortsätta filosofera o grubbla på bloggen i morgon kanske!
ha det så bra, det har jag
Jisses va tiden går fort.........o det var bättre förr! Eller?
Kul att blogga, tror jag, fick iden av min vän Ulrika från facebook. Ska iallafall prova på det.
Alla som känner mig vet att jag är en riktig pratkvarn, så det kanske blir lite skrivit här.
Men i ärlighetens namn måste jag erkänna att på sista tiden har jag inte varit så mycket för att kall prata med ytliga bekanta. Varför vet jag inte! Saknar mig själv lite i det där tjatet som jag gärna gjorde förut. Men kanske handlar det lite om mognad och lite självupptagenhet?
I hela mitt liv och fortfarande har jag tagit hand om allt o alla HELA tiden på ett eller annat sätt-
Jag själv har kommit i sista hand. Och därför har jag inte haft någon värdefull JAG-tid.
Det ska jag ändra på nu, eller omedvetet har jag ändrat på det sista tiden.........alltså med tanke på att jag inte orkar med kall prat. Det som betyder mycket idag just nu är kontakten med mina kompisar från 20-30 år sen som jag fortfarande har nära relation med. Det uppskattar jag mycket. Behöver liksom inte förklara om min tid i unga livet osv osv....dom vet.....o jag vet om dom..inga krusiduller! Gör det enkelt för mig kanske?! Men det är så det känns nu! Givetvis tycker jag mycket om mina nya vänner, men känner att jag inte har den tid som jag borde unna dom...därav min kommentar att jag är nog lite självupptagen! O det ironiska i detta är att jag faktiskt inte har dåligt samvete för det. Är det nåt fel på mig? Nej, vem skulle avgöra det? Som jag skrev från början, GUD va jag tjatar. he-he-he-he
Idag har jag jobbat.....kört fin volvo xc60, jisses va den går!
Denna bloggen kommer nog mest att handla om känslor o tankar.....mer som en öppen dagbok, men jag avslöjar inte mina mörkaste o hemligaste hemligheter. Fast jag har inte MÖRKA, kanske.....dystra kanske e det rätta ordet....jag e en ganska djup o fundersam människa, som många av mina bekanta inte uppfattar mig som, är jag helt övertygad om.
Kanske har jag inte haft lust o ork att visa det, men jag gör det genom musiken. Som alla vet i min bekanskapskrets älskar jag REM. Deras texter är oerhört viktiga för mig, hjälper mig att ta mig genom svåra tider, stunder i mitt liv men även ger mig glädje när jag behöver det.
En ganska hård barndom har satt sina spår o dom spåren sitter som gjutna som grunden på ett hus.
Nähä, slut för idag kanske...jag får fortsätta filosofera o grubbla på bloggen i morgon kanske!
ha det så bra, det har jag
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)