Ja så e det

Livet fortsatte iallafall ganska ok!

En dag 1992 fixade en av mina bästa vänner. Micke, en blind date till mig!
Det var min son född 93 nästa pappa.
Det var ju inte planerat, men vilka kids!
Ensamstånde mamma IGEN! he he ja ja..........
Efter mammaledigheten med han så började jag på DHL och köra kurir.
Himla roligt jobb, passade mig som handsken.
Det som var det negativa var att barnen fick tillbringa för mycket tid på dagiset.
Upp klockan 6 iväg till dagiset vid sju, sen hämtade jag dom vid sex på kvällen, dom var hur trötta som helst och jag var helt färdig.
Men vi kämpade på!

Efter ca 1 års tid kämpande och jag kände att jag inte var någon bra mamma, inte för att jag misskötte dom på något sätt utan att jag bara inte kunde ge allt jag ville och kände.
Jag pratade med lillpojkens pappa, som är en helt suverän pappa fast vi har haft våra duster genom åren.
Och sagt och gjort lillpojken flyttade hem till sin pappa som tog väl hand om pojken.
Johnny kommer till mig varannan helg och halva loven sedan han var i tre års åldern.
Verkligen perfekt!
Klart att det blev en del funderingar i min omgivning, kommentarer som,
-"Hur kan du lämna bort ditt eget barn?" osv osv
Men vad? Mitt eget barn? Jag är väl ingen jungfru Maria heller?
Jag kände nu att jag hade både ork och tid att vara den mamma och ge mina barn den uppmärksamhet dom faktiskt hade rätt till. Allt kändes mycket bra.

På DHLs julfest 95 träffade jag min nuvarande husbonde............OLA
1997 kom våran kanske inte välplanerade son men även han var välkommen till jorden när han kom!
Nu bodde vi i Varberg och allt är frid och fröjd.
Roberts nedkomst, den minsta pojken alltså gjorde en ganska dramatisk entre till jordelivet.
Både han och jag höll på att falla offer för liemannen, men sega som vi är än idag klarade vi oss tack vare en barnmorska som förstod att något var galet och det blev ett katastrof snitt.
Jag gick med blommor till henne 3 år efter hans födelse för att visa min tacksamhet.

Runt julen 97 då Robert var 7 månader ringde telefonen från Sydamerika, det var min farsas nya frus syster som ringde och berättade att han fått en stor hjärnblödning och att ja borde ta mitt ansvar som dotter!
Den nya frun ville ta ut skilsmässa och skicka hem han till SVerige, för nu kunde han ju inte tjäna pengar och försörja hela släkten i Chile.
Jaha, nu fick han smaka på egen medicin, på nåt sätt.
Jag stod med telefon luren helt chockad och undrade varför JAG helt plötsligt var intressesant för dessa människor som hade brytt sig NOLL om mitt välbefinnande.
Dom gapade och skrek i luren...............

Senare skickade dom hem han till Sverige och han placerades på ett hem i Högsbo.
Jag spirade väl inte av entusiasm att besöka han.
Men tillslut åkte jag och familjen, vilken tidpunkt detta var kan jag inte minnas.
Men där satt en ensam och avmagrad man i rullstol som liknade min farsa.
Klart att jag tyckte synd om han trots att han inte hade varit världens bästa pappa under min uppväxt.

Han återhämtade sig såpass att han flyttade till egen lägenhet i Göteborg, men fast i rullstol resten av hans liv.
Helt förlamad på vänster sida, men han klarade sig so msagt hyfsat bra.

Tiden som följde var en tuff period.
Vi bodde i Varberg och åkte till Göteborg varje vecka för att hämta tvätt och städa, även handla åt farsan.
Vid nyår 98 flyttade vi till Partille, skönt att vara hemma igen.
Jag började arbeta efter min mamma ledighet, nu var livet helt ok igen.
Trodde vi!
Farsan ringde titt som tätt och va stup full och behövdve hjälp, jag vet inte hur ofta jag mitt i natten satte mig i bilen dom där två milen och hjälpte han upp från golvet.
Hans syster, min faster alltså ringde oftare och sa att jag var tvungen att åka dit och kolla till han för han svarade inte i telefonen.
I samma veva så råkade jag ut för en ganska omfattande trafikolycka på arbetet..........10 mars 1998.
Jag som hade börjat ta mc kort som jag alltid drömt om!
Jag hade ju bara en dubbel lektion kvar i stort sätt.
Men nu fick vi sälja våran mc och lägga dom planerna på hyllan.
Det var en tuff väg tillbaka, fast jag har än idag inte kommit hela vägen tillbaka pga skadan jag fick vid olyckan.
7 år blev jag sjukskriven, drygt 2 år gick jag på rehabilitering på Neuroteamet på Mölndals sjukhus. Underbar personal!

Men jag fortsatte att försöka ta hand om farsan, senare något år senare måste det ha varit så fick min lilla mor reda på att hon hade lungcancer, men skulle klara sig genom en operation och sedan strålning!
Ja det var ju tur i otruren.
Så med min egen skada, en handikappad farsa och en sjuk liten mamma som jag ofta följde med till sjukan för att ge stöd så var livet åter igen hyfsat tufft.
Farsans syster som bodde i Märsta tyckte att jag tog dåligt hand om hennes bror vilket ledde till att i smyg tog hon upp honom till Märsta.
Ja ja, en skön lättnad.