tjena moss nu har det hunnit bli 2013 den 10 november!
japp, det va ju ett tag sen kanske jag skulle börja blogga igen men på ett annat sätt !
japp ska sätta mig med det nån dag snart....
be back soon
lördag 9 november 2013
söndag 8 november 2009
BACK ONTRACK AGAIN
Jaha, long time no see!
Men nu får la jag börja, det har varit många förändringar här det senaste.
Men framför allt har jag varit dödstrött på mitt JÄVLA jobb, nä faktiskt inte jobbet för jobbet e faktiskt jäkligt trivsamt o roligt, men CHEFEN!
O my good!
Hur orkar man vara så som människa överhuvud taget, men nu har han fått tillsägelse både här o därifrån så för tillfället är han nästan som en normal chef.
Men jag tänker inte ödsla tid på att skriva om han, han e inte värd det, inte ens när det bara är negatvit så e han inte värd den uppmärksamheten!
För det som jag är jäkligt trött på ÄR: FALSKA, OSNÄLLA, UTSTUDERAT ELAKA, OÄRLIGA OSV OSV MÄNNISKOR.......
När jag själv är SÅ jäkla schysst OFALSK, ibland tillgränsen FÖR ärlig....jag e faktiskt det...
Har alltid ställt upp o ordnat saker för gud o alla människor JÄMT, men NU är det min tid!
Ser ni på mitt skrivande att jag e trött eller...hehe, fast med gott mod i sinnet ändå, för är det nåt jag alltid gör så e det o tar nya tag, det beundrar jag mest hos mig själv, min starkhet.
Men jag har en hemlighet...som jag inte tänker skriva om här...utan bara ge lite ledtrådar så EN människa förhoppningsvis kommer att förstå vad det handlar om...
Jag har talat om denna hemlighet för mina hundar och jag ska tala om det för min häst som kommer hem på fredag.
Jo, nu har jag snart uppfyllt alla mina drömmar.
1) Underbara kids-det har jag!
2) Ta mc kort o köra mc-det har jag gjort!
3) Ha en cheva blazer-har jag haft
4) Köra folkrace- har jag INTE gjort, kanske börjar bli för gammal för det
5) Min flickdröm från ca 7 års ålder, ha en egen häst-det har jag snart!
6) Åka till Afrika på safari-har jag inte gjort än, men hoppas en dag att kunna göra det
Sen finns det säkert fler som jag har glömt bort, men det kommer väl.
Vi har sålt radhuset här!
Nu ska vi bo i en hyreslägenhet på tredje våningen, både billigt o litet.
Jag är SÅ trött på att ha det stort, så mycket att städa o h ålla ordning på.
Givetvis så e jag lite rädd för att bo i en liten vanlig lägenhet, det var ju många år sedan jag gjorde det sist, men det går säkert bra.
För nu kommer ALLA mina pengar att gå åt till mig o min häst.
Det är min tid nu!
Och det känner jag mig så lycklig för!
I lördags åkte jag till Timmersdala för att titta på ytterligare en häst.
Har ju vart runt hit o dit o kollat på en o annan kuse!
O blivit lika besviken varje gång.
MEN, jag säger MEN med stora bokstäver att i lördags träffade jag HENNE med stort H..
Jag kan säga så här det var länge sen jag kände äkta kärlek LÄNGE LÄNGE SEDAN!
True love!
Vilken passion!
Vilka pirriga känslor det fullkomligt svallade i mig när jag träffade henne.....WILMA..heter hon tills jag blir ägare till henne på fredag, då ska hon heta Saga af Andersson, kallas för SAGA!
Jag känner mig som ett litet flicke-barn...det e nästan så jag går omkring o ritar hjärtan o skriver hennes namn i...som jag gjorde förut när jag va liten o va kär i en o annan häst..
Det finns en till som jag hade liknande pirriga känslor för en gång....tror jag...inte så länge sen
herrå
Men nu får la jag börja, det har varit många förändringar här det senaste.
Men framför allt har jag varit dödstrött på mitt JÄVLA jobb, nä faktiskt inte jobbet för jobbet e faktiskt jäkligt trivsamt o roligt, men CHEFEN!
O my good!
Hur orkar man vara så som människa överhuvud taget, men nu har han fått tillsägelse både här o därifrån så för tillfället är han nästan som en normal chef.
Men jag tänker inte ödsla tid på att skriva om han, han e inte värd det, inte ens när det bara är negatvit så e han inte värd den uppmärksamheten!
För det som jag är jäkligt trött på ÄR: FALSKA, OSNÄLLA, UTSTUDERAT ELAKA, OÄRLIGA OSV OSV MÄNNISKOR.......
När jag själv är SÅ jäkla schysst OFALSK, ibland tillgränsen FÖR ärlig....jag e faktiskt det...
Har alltid ställt upp o ordnat saker för gud o alla människor JÄMT, men NU är det min tid!
Ser ni på mitt skrivande att jag e trött eller...hehe, fast med gott mod i sinnet ändå, för är det nåt jag alltid gör så e det o tar nya tag, det beundrar jag mest hos mig själv, min starkhet.
Men jag har en hemlighet...som jag inte tänker skriva om här...utan bara ge lite ledtrådar så EN människa förhoppningsvis kommer att förstå vad det handlar om...
Jag har talat om denna hemlighet för mina hundar och jag ska tala om det för min häst som kommer hem på fredag.
Jo, nu har jag snart uppfyllt alla mina drömmar.
1) Underbara kids-det har jag!
2) Ta mc kort o köra mc-det har jag gjort!
3) Ha en cheva blazer-har jag haft
4) Köra folkrace- har jag INTE gjort, kanske börjar bli för gammal för det
5) Min flickdröm från ca 7 års ålder, ha en egen häst-det har jag snart!
6) Åka till Afrika på safari-har jag inte gjort än, men hoppas en dag att kunna göra det
Sen finns det säkert fler som jag har glömt bort, men det kommer väl.
Vi har sålt radhuset här!
Nu ska vi bo i en hyreslägenhet på tredje våningen, både billigt o litet.
Jag är SÅ trött på att ha det stort, så mycket att städa o h ålla ordning på.
Givetvis så e jag lite rädd för att bo i en liten vanlig lägenhet, det var ju många år sedan jag gjorde det sist, men det går säkert bra.
För nu kommer ALLA mina pengar att gå åt till mig o min häst.
Det är min tid nu!
Och det känner jag mig så lycklig för!
I lördags åkte jag till Timmersdala för att titta på ytterligare en häst.
Har ju vart runt hit o dit o kollat på en o annan kuse!
O blivit lika besviken varje gång.
MEN, jag säger MEN med stora bokstäver att i lördags träffade jag HENNE med stort H..
Jag kan säga så här det var länge sen jag kände äkta kärlek LÄNGE LÄNGE SEDAN!
True love!
Vilken passion!
Vilka pirriga känslor det fullkomligt svallade i mig när jag träffade henne.....WILMA..heter hon tills jag blir ägare till henne på fredag, då ska hon heta Saga af Andersson, kallas för SAGA!
Jag känner mig som ett litet flicke-barn...det e nästan så jag går omkring o ritar hjärtan o skriver hennes namn i...som jag gjorde förut när jag va liten o va kär i en o annan häst..
Det finns en till som jag hade liknande pirriga känslor för en gång....tror jag...inte så länge sen
herrå
torsdag 21 maj 2009
Enda stället
Här är enda stället jag tänker berätta om hur jag mår IFALL nåt skulle hända.
För jag vill inte vara en gnäll kärring som har ont överallt osv osv, för ändå sen olyckan -98 har det varit mycket gnäll om sjukdomar, JAG som aldrig var sjuk eller gnällde innan det.
Så mycket sjukhus o sån skit har det varit sen dess. Nä förresten, det började dessvärre tidigare än så. I samband med min sista förlossning var det tydligen kört..hehe, om man kan uttrycka sig så.
Världens goaste unge kom till världen på ett brutalt sätt. Både han och jag är kämpar, vi skulle redan då ha varit hos änglarna men tack vare en barnmorskas snabba beslut och kunskap räddade hon livet på både mig o pojken.
Efter det blev det komplikationer som gjorde att jag blödde som ett såll, jag åkte in o ut på sjukan för att sy och bränna och allt vad dom gjorde.
Blodvärdet var nere vid ca 70 och dom övervägde att ge mig blod, men bestämde att avvakta.
Under denna tid hade jag även lovat att köra ut Hallands tidningen vilket jag gjorde. Var ute o joggade ALLT för att inte låtsas om att jag var ganska illa däran.
Så jag kan visst hålla med om att till den största del är mitt eget fel att ge den bild att TINA klarar sig själv i ALLA lägen.
Strax därefter då när jag hade börjat jobba, nästan ett år efter förlossningen kom nästa smäll då, trafikolyckan vilken jag var så lite orsak till som obefintlig. Det kom en direktör som pratade i telefon o körde rakt in i mig bakifrån i ca 70 km /h, själv stod jag nästan still.
Ni kan tänka er den smällen!
Toyota Hiace, den nya modellen med nos, som tur var, tror jag, ibland har jag önskat annorlunda...blev skrot. Dom på verkstaden undrade vad jag mer hade kört in i, men det hade jag ju inte. För hela bärande balken(tror jag det heter) hade förskjutits, så dom hade svårt att tro att "bara" en påkörning bakifrån hade orsakat denna skada.
MEN så var fallet iallafall, vet än idag om dom trodde på det eller ej. Ganska oväsentligt.
Strax efter det så blev min älskade mamma sjuk, jag bodde på tredje våningen i Partille vid tillfälle och försökte handskas med mitt förändrade liv.
När mamma som så ofta hongjorde efter sitt arbets-pass på Polisen i Kortedala(administrativ) kom och hälsade på mig och fikade med mig , när hon hade tagit sig upp för tre trappor var hon alldeles blå om läpparna.
Jag förstod att nånting var galet.
Jag tjatade på henne att uppsöka läkare, och med mycket motvilja gjorde hon det efter jag hade beställt tid osv.
Vi gick till en stor klåpare till läkare som sa att hon led av TBC, en utdöd sjukdom sedan miljoner år, nädå inte så länge men ni vet.
Hon blev inte bättre så jag beställde en tid hos en annan läkare en tid efter.
Vi gick dit och denna klåpare sa att hon var allergisk mot sin katt,mmmm ja säkert.
Utan mer kött på benen å gick tiden, hon kämpade på på sitt jobb och jag på mitt håll med Neuro-teamet på Mölndals sjukhus ett par gånger i veckan.
Mamma hade en tid hos sin hjärt läkare, en tid efter första läkarbesöket där det sas att hon hade TBC, och han konstaterade att mamma hade lung cancer.
Det var inledningen på en ganska lång väg i sjukhusmiljö med många svåra stunder.
Samtidigt som jag själv försökte få ett liv efter min trafikolycka skulle jag ta hand om min pappa som hade drabbats av stroke julen -97 och blev för livet sittande i rullstol med vänster sidas förlamning, skulle jag vara ett stöd för min älskade lilla mamma på hennes strålningar och andra hemska undersökningar. STACKARS stackars min lilla mamma. HON som också hatade allt va sjukhus hette.
Jag kan säga att det var en MYCKET hård och tuff period.
MEN TINA, klarade sig, eller hur?
Ensam är stark, jag vet inte egentligen på vilket sätt jag visar att jag klarar mig själv.
Men på nåt sätt gör jag nog det.
Men iallafall slutade det med att min lilla mamma dog skolavslutningen 2001.
Och jag tog pappa till Alingsås för att ha närmare att ta hand om han.
Så var det iallafall, och nu sitter jag här, liv-rädd att faktiskt åka på en hjärtinfarkt vilken sekund som helst.
Vill inte berätta för detta för någon i närmaste kretsen, eller vill inte berätta för någon förutom här.
Varför?
Vet inte!
klarar mig själv ju.
Jag har haft högt blodtryck i minst tre år nu och jag har gjort allt för att klara mig utan medicin.
Motionerat, joggat, fast jag har min jäkla värk, slutat röka periodvis men får alltid återfall.
Men förra året lyckades jag ganksa bra med allt, men det slutade med att jag inte kudne jogga pga fötterna och lederna gjorde så ont.
Inte lätt att stå emot cigen o tycka synd om sig själv i såna lägen.
Naturligtvis resulterade det i att det höga blodrycket blev högre.
Tröttheten blev så märkbar att jag var tvungen att söka läkare.
Är man yrkeschaufför så måste man ta sitt ansvar mycket mycket tidigare än vad jag gjorde.
Att utsätta mina medtrfikanter och kunder är idiotiskt.
För att försöka hålla sig vaken när man kör från Alingsås till Landvetter blev en strid för överlevnad.
Jag fick krypa till korset nu den sista tiden och börja med dessa jäkla tabletter. För då tyckte tom JAG att trycket var för högt för ignorera.
Jag blev sjukskriven några veckor heltid först, och jag sov o sov o sov o sov.....trodde att NU ska det väl iallafall kännas 100 bra o utvilad.
JA ELLER hur?
Förra onsdagen, fick jag kramp i vänsteranr o under armhålan, blev svimfärdig och kallsvettades.
Skulle jag ringa ambulans? Ola på jobbet? Eller?
Jag gick ut och tog lite luft tänkte att det är det jag behöver.
Men det blev inte bättre.
Vill inte störa ambulanspersonalen eller Ola på jobbet, så jag tar min bil ner till sjukan själv, VA FAN sysslar jag med?
ja ja,skit samma.
Nåväl, väl där sätter dom på mig EKG och tar en massa prover.
Vill behålla mig för observation, men förklarar att jag inte riktigt har tid.
Hm, då får du åka härifrån på eget ansvar.
Ja inga problem!
Torsdagen ringer jag till vårdcentralen istället när ja får samma ihärdiga kramp.
Jag får komma ner och ta EKG osv osv
Dom tar mig nog inte på allvar, jag kan förstå dom till en viss del, för jag tar mig inte själv på allvar.
Men proverna var inte 100 % bra, men vad gör det?
Igår Kristi Himmelfärdsdag, lediga, vaknar med samma kramp o värk, säger inget till Ola utan genomlider denna smärta o obehag själv. VARFÖR?
JAg vet inte ...jag vet fan inte, men jag vill verkligen inte störa med mitt gnäll jjag vill vara frisk o pigg...som jag alltid har varit?!
Så iallafall, idag är det fredag, klämdag.
Ola jobbar, ungarna e iofs lediga.
MEN, här sitter jag med kramp IGEN i arm-fan och mår riktigt uselt.
Ringde till vårdcentralen och jag ska vara där kvart över elva idag och prata med läkaren.
Ingen vet!
Förutom min blogg!
Jag kan inte förmå mig att säga nåt till någon!
Men jag känner ju själv hur dåligt jag mår och det ÄR INTE psykiskt, klart det blir det ju utav denna fysiska smärta.
Så nu först, efter en veckas dåligt mående, börjar jag faktiskt få dödsångest.
Jag vill nog inte dö, jag vill ju vara med då och då och då, på dom tillfällena, ungarna gör det och det....jag vill inte missa det.
Men jag vet också att dom skulle klara sig utan mig fast det skulle bli jäkligt tufft i början. Men jag har gett dom styrka hoppas jag, att det har nått fram, men jag hoppas även att dom inte är lika dumdristiga som jag och ska klara ALLT själva, NEJ för 17, nog fasen saknar jag NÅN helst Ola, som håller om mig o tröstar mig. Stöttar mig och ger mig styrka.
Men jag förstår att han inte tror att han räcker till för mig, för TINA är ju så stark.
Visar liksom inget...
Så jag får till den största delen skylla mig själv.
Men som igår när jag blev lessen, riktigt lessen, jag grät i två timmar, INGEN kom och tröstade mig. Jag satt helt öppet och grät från hjärtat.
Robert kom och la sin lilla arm o mmig iallafall...underbart, men jag kan inte begära mer, men det lilla betydde SÅ mycket.
Emelie kom o klappade mig på axeln och sa förlåt, det kändes väldigt bra.
OLA däremot satt och kollade på barnprogram i soffan.
Suck, jag vet inte....men skit samma, nu ska jag iallafall ner till VC IGEN, jag skäms för att vara där så ofta. Vill knappt säga mitt personnummer för då ser dom ju att jag har varit mer där än hemma, känns det som hihi..
För med den erfarenheten jag har av sjukvården så är ALLA hypokondriker tills dom dör.
Ok, men tack för mig för idag!
KANSKE jag skriver en annan dag, den som lever får se
För jag vill inte vara en gnäll kärring som har ont överallt osv osv, för ändå sen olyckan -98 har det varit mycket gnäll om sjukdomar, JAG som aldrig var sjuk eller gnällde innan det.
Så mycket sjukhus o sån skit har det varit sen dess. Nä förresten, det började dessvärre tidigare än så. I samband med min sista förlossning var det tydligen kört..hehe, om man kan uttrycka sig så.
Världens goaste unge kom till världen på ett brutalt sätt. Både han och jag är kämpar, vi skulle redan då ha varit hos änglarna men tack vare en barnmorskas snabba beslut och kunskap räddade hon livet på både mig o pojken.
Efter det blev det komplikationer som gjorde att jag blödde som ett såll, jag åkte in o ut på sjukan för att sy och bränna och allt vad dom gjorde.
Blodvärdet var nere vid ca 70 och dom övervägde att ge mig blod, men bestämde att avvakta.
Under denna tid hade jag även lovat att köra ut Hallands tidningen vilket jag gjorde. Var ute o joggade ALLT för att inte låtsas om att jag var ganska illa däran.
Så jag kan visst hålla med om att till den största del är mitt eget fel att ge den bild att TINA klarar sig själv i ALLA lägen.
Strax därefter då när jag hade börjat jobba, nästan ett år efter förlossningen kom nästa smäll då, trafikolyckan vilken jag var så lite orsak till som obefintlig. Det kom en direktör som pratade i telefon o körde rakt in i mig bakifrån i ca 70 km /h, själv stod jag nästan still.
Ni kan tänka er den smällen!
Toyota Hiace, den nya modellen med nos, som tur var, tror jag, ibland har jag önskat annorlunda...blev skrot. Dom på verkstaden undrade vad jag mer hade kört in i, men det hade jag ju inte. För hela bärande balken(tror jag det heter) hade förskjutits, så dom hade svårt att tro att "bara" en påkörning bakifrån hade orsakat denna skada.
MEN så var fallet iallafall, vet än idag om dom trodde på det eller ej. Ganska oväsentligt.
Strax efter det så blev min älskade mamma sjuk, jag bodde på tredje våningen i Partille vid tillfälle och försökte handskas med mitt förändrade liv.
När mamma som så ofta hongjorde efter sitt arbets-pass på Polisen i Kortedala(administrativ) kom och hälsade på mig och fikade med mig , när hon hade tagit sig upp för tre trappor var hon alldeles blå om läpparna.
Jag förstod att nånting var galet.
Jag tjatade på henne att uppsöka läkare, och med mycket motvilja gjorde hon det efter jag hade beställt tid osv.
Vi gick till en stor klåpare till läkare som sa att hon led av TBC, en utdöd sjukdom sedan miljoner år, nädå inte så länge men ni vet.
Hon blev inte bättre så jag beställde en tid hos en annan läkare en tid efter.
Vi gick dit och denna klåpare sa att hon var allergisk mot sin katt,mmmm ja säkert.
Utan mer kött på benen å gick tiden, hon kämpade på på sitt jobb och jag på mitt håll med Neuro-teamet på Mölndals sjukhus ett par gånger i veckan.
Mamma hade en tid hos sin hjärt läkare, en tid efter första läkarbesöket där det sas att hon hade TBC, och han konstaterade att mamma hade lung cancer.
Det var inledningen på en ganska lång väg i sjukhusmiljö med många svåra stunder.
Samtidigt som jag själv försökte få ett liv efter min trafikolycka skulle jag ta hand om min pappa som hade drabbats av stroke julen -97 och blev för livet sittande i rullstol med vänster sidas förlamning, skulle jag vara ett stöd för min älskade lilla mamma på hennes strålningar och andra hemska undersökningar. STACKARS stackars min lilla mamma. HON som också hatade allt va sjukhus hette.
Jag kan säga att det var en MYCKET hård och tuff period.
MEN TINA, klarade sig, eller hur?
Ensam är stark, jag vet inte egentligen på vilket sätt jag visar att jag klarar mig själv.
Men på nåt sätt gör jag nog det.
Men iallafall slutade det med att min lilla mamma dog skolavslutningen 2001.
Och jag tog pappa till Alingsås för att ha närmare att ta hand om han.
Så var det iallafall, och nu sitter jag här, liv-rädd att faktiskt åka på en hjärtinfarkt vilken sekund som helst.
Vill inte berätta för detta för någon i närmaste kretsen, eller vill inte berätta för någon förutom här.
Varför?
Vet inte!
klarar mig själv ju.
Jag har haft högt blodtryck i minst tre år nu och jag har gjort allt för att klara mig utan medicin.
Motionerat, joggat, fast jag har min jäkla värk, slutat röka periodvis men får alltid återfall.
Men förra året lyckades jag ganksa bra med allt, men det slutade med att jag inte kudne jogga pga fötterna och lederna gjorde så ont.
Inte lätt att stå emot cigen o tycka synd om sig själv i såna lägen.
Naturligtvis resulterade det i att det höga blodrycket blev högre.
Tröttheten blev så märkbar att jag var tvungen att söka läkare.
Är man yrkeschaufför så måste man ta sitt ansvar mycket mycket tidigare än vad jag gjorde.
Att utsätta mina medtrfikanter och kunder är idiotiskt.
För att försöka hålla sig vaken när man kör från Alingsås till Landvetter blev en strid för överlevnad.
Jag fick krypa till korset nu den sista tiden och börja med dessa jäkla tabletter. För då tyckte tom JAG att trycket var för högt för ignorera.
Jag blev sjukskriven några veckor heltid först, och jag sov o sov o sov o sov.....trodde att NU ska det väl iallafall kännas 100 bra o utvilad.
JA ELLER hur?
Förra onsdagen, fick jag kramp i vänsteranr o under armhålan, blev svimfärdig och kallsvettades.
Skulle jag ringa ambulans? Ola på jobbet? Eller?
Jag gick ut och tog lite luft tänkte att det är det jag behöver.
Men det blev inte bättre.
Vill inte störa ambulanspersonalen eller Ola på jobbet, så jag tar min bil ner till sjukan själv, VA FAN sysslar jag med?
ja ja,skit samma.
Nåväl, väl där sätter dom på mig EKG och tar en massa prover.
Vill behålla mig för observation, men förklarar att jag inte riktigt har tid.
Hm, då får du åka härifrån på eget ansvar.
Ja inga problem!
Torsdagen ringer jag till vårdcentralen istället när ja får samma ihärdiga kramp.
Jag får komma ner och ta EKG osv osv
Dom tar mig nog inte på allvar, jag kan förstå dom till en viss del, för jag tar mig inte själv på allvar.
Men proverna var inte 100 % bra, men vad gör det?
Igår Kristi Himmelfärdsdag, lediga, vaknar med samma kramp o värk, säger inget till Ola utan genomlider denna smärta o obehag själv. VARFÖR?
JAg vet inte ...jag vet fan inte, men jag vill verkligen inte störa med mitt gnäll jjag vill vara frisk o pigg...som jag alltid har varit?!
Så iallafall, idag är det fredag, klämdag.
Ola jobbar, ungarna e iofs lediga.
MEN, här sitter jag med kramp IGEN i arm-fan och mår riktigt uselt.
Ringde till vårdcentralen och jag ska vara där kvart över elva idag och prata med läkaren.
Ingen vet!
Förutom min blogg!
Jag kan inte förmå mig att säga nåt till någon!
Men jag känner ju själv hur dåligt jag mår och det ÄR INTE psykiskt, klart det blir det ju utav denna fysiska smärta.
Så nu först, efter en veckas dåligt mående, börjar jag faktiskt få dödsångest.
Jag vill nog inte dö, jag vill ju vara med då och då och då, på dom tillfällena, ungarna gör det och det....jag vill inte missa det.
Men jag vet också att dom skulle klara sig utan mig fast det skulle bli jäkligt tufft i början. Men jag har gett dom styrka hoppas jag, att det har nått fram, men jag hoppas även att dom inte är lika dumdristiga som jag och ska klara ALLT själva, NEJ för 17, nog fasen saknar jag NÅN helst Ola, som håller om mig o tröstar mig. Stöttar mig och ger mig styrka.
Men jag förstår att han inte tror att han räcker till för mig, för TINA är ju så stark.
Visar liksom inget...
Så jag får till den största delen skylla mig själv.
Men som igår när jag blev lessen, riktigt lessen, jag grät i två timmar, INGEN kom och tröstade mig. Jag satt helt öppet och grät från hjärtat.
Robert kom och la sin lilla arm o mmig iallafall...underbart, men jag kan inte begära mer, men det lilla betydde SÅ mycket.
Emelie kom o klappade mig på axeln och sa förlåt, det kändes väldigt bra.
OLA däremot satt och kollade på barnprogram i soffan.
Suck, jag vet inte....men skit samma, nu ska jag iallafall ner till VC IGEN, jag skäms för att vara där så ofta. Vill knappt säga mitt personnummer för då ser dom ju att jag har varit mer där än hemma, känns det som hihi..
För med den erfarenheten jag har av sjukvården så är ALLA hypokondriker tills dom dör.
Ok, men tack för mig för idag!
KANSKE jag skriver en annan dag, den som lever får se
söndag 3 maj 2009
tja
............tears..........tears...........men vem fan bryr sig? Ingen häromkring iallafall, fatta...liksom, här i detta huset kan jag sitta och gråta helt öppet, INGEN bryr sig!!
Det är sant!!!
Så har det alltid varit i mitt liv....naturligtvis händer det inte så ofta eftersom jag passar på att gråta av mig när jag är ensam, i bilen, hemma eller nån annanstans.
Det är enklast för alla!
Men denna gången handlar det om en älskad vän till mig..igen...faktiskt..helt otroligt!
Jag ska skriva om den sanna sanningen...här och ingen annanstans....
Jag köpte min älskade schäferflicka för 8 månader sen, vilken tjej, suveränt psyke o allt det där.
Ja ni vet, grannar som alltid ska bry sig o lägga sig i, oj då jaha har ni skaffat en hund TILL? Ja va fan ser det ut som hade jag god lust att säga, o bry dig liksom...jag har aldrig kommenterat nån annans livstil eller val av olika saker i livet. Alla får leva som dom vill ! Eller hur? Jag hade förstått om jag misskötte mina hundar o folk klagade, men inte då...jag sköter om dom som ingen annan sköter om sin hund som bara har en tex. O andra sidan hade jag misskött dom så hade ingen vågat säga något, eller hur?! Så funkar ju fega svenskar, då hade det snackats bakom ryggen istället o sen hade nån ringt till djurskyddet...
Men iallafall, jo grannar brydde sig, min familj talade omvarje dag hur jobbigt det är med min älskade KIRA, hon skäller o hon gör si o hon gör så, fast hon gjorde faktiskt inte ens nåt jobbigt för att vara unghund.
Inga olater för sig alls.......
Men nog skulle alla klaga, tills i går fick jag nog.....då va KIRA jobbig igen!!!!!
Halv nio samma morgon satte jag in en annons på blocket och sålde henne till en helt underbar tjej som är 17 år som bor i Kungsback på en hästgård.
Allt samman gick fort......men det är väl ödet det med...inte vet jag, jag bryr mig inte längre....
Hade jag nu sagt till dom att det var för att min familj tyckte det va jobbigt med alla hundar så hade dom trott kanske att KIRA var en problem hund, men det är hon långt ifrån, hon är verkligen världens lättaste unghunds schäfer att ha att göra med.
Men nu gjorde jag som jag gjorde och jag hoppas familjen o grannar o alla andra som har haft åsikt om ALLA mina hundar har det bättre nu utan KIRA!
Tack vare henne kom jag igång att jogga igen o ta mig ut i skogen o sluta röka osv osv.....
Nu har jag mina gamla hundar kvar, dom orkar iallafall gå en promenad på nån halvtimme, det är bra.
En papillon som är halvblind o förmodligen har hjärtfel för hon blir verkligen tagen av värme o orkar knappt gå....en papillon som orkar gå säkert en timme om så skulle vara, inga större fel på henne. Våran gamla golden han är 11 år och gammal, han orkar kanske 20 minuter sen får jag bära han resten, men han e go.....osså våran gamla whippet en fd kapplöpningshund som har nån skada i benet som hon får värk i när hon överanstränger sig.
Så e det...
Så här sitter jag, med alla mina tårar.......ingen bryr sig......fan , vad har jag gjort, jo men det var det enda rätta mot alla andra, orkade inte höra mer från alla...
Men jag borde vara van, för hela mitt liv har jag ju faktiskt hört hur kass jag är, o mina ideer hur dåliga dom är osv osv
HAR jag gjort NÅT bra?
NOPE!!!! inte vad jag vet o inte vad nån annan vet heller
O Tina vara lessen? För vad? Äsch, det går över bara vi inte ser henne o låtsas om henne så e det lugnt.
Det är verkligen så här.
sorgligt tycker jag själv
Gud vad jag saknar KIRA, dom ringde nyss o sa att allt går otroligt bra..inga konstigheter, men det visste jag ju, för hon är enkel att ha att göra med.
Men jag är glad för hennes nya mattes skull, dom kommer att bli världsbästisar många många år, det vet jag!
Det är sant!!!
Så har det alltid varit i mitt liv....naturligtvis händer det inte så ofta eftersom jag passar på att gråta av mig när jag är ensam, i bilen, hemma eller nån annanstans.
Det är enklast för alla!
Men denna gången handlar det om en älskad vän till mig..igen...faktiskt..helt otroligt!
Jag ska skriva om den sanna sanningen...här och ingen annanstans....
Jag köpte min älskade schäferflicka för 8 månader sen, vilken tjej, suveränt psyke o allt det där.
Ja ni vet, grannar som alltid ska bry sig o lägga sig i, oj då jaha har ni skaffat en hund TILL? Ja va fan ser det ut som hade jag god lust att säga, o bry dig liksom...jag har aldrig kommenterat nån annans livstil eller val av olika saker i livet. Alla får leva som dom vill ! Eller hur? Jag hade förstått om jag misskötte mina hundar o folk klagade, men inte då...jag sköter om dom som ingen annan sköter om sin hund som bara har en tex. O andra sidan hade jag misskött dom så hade ingen vågat säga något, eller hur?! Så funkar ju fega svenskar, då hade det snackats bakom ryggen istället o sen hade nån ringt till djurskyddet...
Men iallafall, jo grannar brydde sig, min familj talade omvarje dag hur jobbigt det är med min älskade KIRA, hon skäller o hon gör si o hon gör så, fast hon gjorde faktiskt inte ens nåt jobbigt för att vara unghund.
Inga olater för sig alls.......
Men nog skulle alla klaga, tills i går fick jag nog.....då va KIRA jobbig igen!!!!!
Halv nio samma morgon satte jag in en annons på blocket och sålde henne till en helt underbar tjej som är 17 år som bor i Kungsback på en hästgård.
Allt samman gick fort......men det är väl ödet det med...inte vet jag, jag bryr mig inte längre....
Hade jag nu sagt till dom att det var för att min familj tyckte det va jobbigt med alla hundar så hade dom trott kanske att KIRA var en problem hund, men det är hon långt ifrån, hon är verkligen världens lättaste unghunds schäfer att ha att göra med.
Men nu gjorde jag som jag gjorde och jag hoppas familjen o grannar o alla andra som har haft åsikt om ALLA mina hundar har det bättre nu utan KIRA!
Tack vare henne kom jag igång att jogga igen o ta mig ut i skogen o sluta röka osv osv.....
Nu har jag mina gamla hundar kvar, dom orkar iallafall gå en promenad på nån halvtimme, det är bra.
En papillon som är halvblind o förmodligen har hjärtfel för hon blir verkligen tagen av värme o orkar knappt gå....en papillon som orkar gå säkert en timme om så skulle vara, inga större fel på henne. Våran gamla golden han är 11 år och gammal, han orkar kanske 20 minuter sen får jag bära han resten, men han e go.....osså våran gamla whippet en fd kapplöpningshund som har nån skada i benet som hon får värk i när hon överanstränger sig.
Så e det...
Så här sitter jag, med alla mina tårar.......ingen bryr sig......fan , vad har jag gjort, jo men det var det enda rätta mot alla andra, orkade inte höra mer från alla...
Men jag borde vara van, för hela mitt liv har jag ju faktiskt hört hur kass jag är, o mina ideer hur dåliga dom är osv osv
HAR jag gjort NÅT bra?
NOPE!!!! inte vad jag vet o inte vad nån annan vet heller
O Tina vara lessen? För vad? Äsch, det går över bara vi inte ser henne o låtsas om henne så e det lugnt.
Det är verkligen så här.
sorgligt tycker jag själv
Gud vad jag saknar KIRA, dom ringde nyss o sa att allt går otroligt bra..inga konstigheter, men det visste jag ju, för hon är enkel att ha att göra med.
Men jag är glad för hennes nya mattes skull, dom kommer att bli världsbästisar många många år, det vet jag!
onsdag 15 april 2009
JISSES
Det var änna länge sen jag skrev i min lilla blogg!
Nu ska jag snart i väg till jobbet...pust stön stånk
JAG vill hitta på nåt roligt o spännande i mit tliv nu, jag är nog en orolig själ, som aldrig kan få ro.....det e jobbigt...
Jag gillar inte slentrian hela tiden, det måste hända nåt ROLIGT...liksom
Men vad? IDessa bistra tider vågar man ju inte göra nåt, man måste liksom hålla fast vid det man har så länge man har det...
Hmmm, ja ja, annars är allt lugnt eller njae, lite så där faktiskt...
Jag skriver mer en annan dag!
Nu ska jag snart i väg till jobbet...pust stön stånk
JAG vill hitta på nåt roligt o spännande i mit tliv nu, jag är nog en orolig själ, som aldrig kan få ro.....det e jobbigt...
Jag gillar inte slentrian hela tiden, det måste hända nåt ROLIGT...liksom
Men vad? IDessa bistra tider vågar man ju inte göra nåt, man måste liksom hålla fast vid det man har så länge man har det...
Hmmm, ja ja, annars är allt lugnt eller njae, lite så där faktiskt...
Jag skriver mer en annan dag!
torsdag 26 mars 2009
Frölunda?
JA JAG skriver frågetecken, för man kan ju verkligen börja undra!
Va f....n sysslar dom med? 1-6 till HV71 HERREJÄ.....R
Jaha jag ska till matchen ikväll igen, känns inte Så inspirerande men man får väl gå dit och försöka stödja dom, dom har ju gjort en hel del bra genom tiderna trots allt.
Det var det om det!
Jag sitter och funderar, på hur hönsig jag är som mamma, förut "skämdes" jag för det för ungarna tyckte jag var pest och pina med mitt kontrollbehov över dom.
Men idag står jag för mitt hönseri!
Och ungarna verkar acceptera det mer nu, hahahahha, dom har iofs inget val.
Men jag har försökt förklara för dom att det grundar sig i allt jag har varit tvungen att vara med om, man kan ju aldrig föreställa sig ändå en förlust av olika slag förrän man själv blir drabbad.
Så e det ju!
Jaha, annars är det hyfsat bra må jag säga, livet går framåt, oalldeles för fort faktiskt.
Jag går och väntar på att isen ska släppa helt o hållet på Ömmern så jag kan börja fiska igen.
Nu är jag sugen!!!!!
Båten är fixad, fräsch och fin, nu är det bara motorn som ska få sig en genomgång, lite nytt blod osv osv SEN JÄKLARNS, passa er ÖRINGAR för i år ska jag ha tag i minst en av er.
Och ni hamnar på grillen, gäddor ni får en kyss o plums tillbaka, en abborre av storlek hamnar i stekpannan.
Nu ska jag ut i skogen o vandra!
Ha det
Va f....n sysslar dom med? 1-6 till HV71 HERREJÄ.....R
Jaha jag ska till matchen ikväll igen, känns inte Så inspirerande men man får väl gå dit och försöka stödja dom, dom har ju gjort en hel del bra genom tiderna trots allt.
Det var det om det!
Jag sitter och funderar, på hur hönsig jag är som mamma, förut "skämdes" jag för det för ungarna tyckte jag var pest och pina med mitt kontrollbehov över dom.
Men idag står jag för mitt hönseri!
Och ungarna verkar acceptera det mer nu, hahahahha, dom har iofs inget val.
Men jag har försökt förklara för dom att det grundar sig i allt jag har varit tvungen att vara med om, man kan ju aldrig föreställa sig ändå en förlust av olika slag förrän man själv blir drabbad.
Så e det ju!
Jaha, annars är det hyfsat bra må jag säga, livet går framåt, oalldeles för fort faktiskt.
Jag går och väntar på att isen ska släppa helt o hållet på Ömmern så jag kan börja fiska igen.
Nu är jag sugen!!!!!
Båten är fixad, fräsch och fin, nu är det bara motorn som ska få sig en genomgång, lite nytt blod osv osv SEN JÄKLARNS, passa er ÖRINGAR för i år ska jag ha tag i minst en av er.
Och ni hamnar på grillen, gäddor ni får en kyss o plums tillbaka, en abborre av storlek hamnar i stekpannan.
Nu ska jag ut i skogen o vandra!
Ha det
söndag 22 mars 2009
Söndag
Jättegod mat fick vi i går på firmafesen, chefen är generös.
Trevligt, MEN, detta återkommande ordet MEN, ett sånt litet ord kan ha ån stor betydelse?!
Helt otroligt....
Men men det var som det var, jag känner mig fortfarande alldeles tom.
Svårt att koppla av och vara den roliga Tina.....som en del förväntar sig, som jag själv har skapat under hela mitt liv.
Eftersom det är sån jag är och har varit flamsig och sprallig.
Det gäller att hitta tillbaka dit.
MEN det kanske jag gör snart.
Men jag tänker på en annan sak oftare, det är detta falska spel människor spelar.
Jag har varit duktig på att prata om andra, både goda och dåliga saker, MEN har slutat med det dom sista åren om inte den personen är med som man pratar om givetis, men det är ju en annan historia.
Där finns en hel del människor som jag pratar med som gärna pratar om andra människor, för det mesta som alla känner till begreppet "snacka skit".
Jag lyssnar säger oftas inget. Sekunden, dagen, veckan efter, eller ja när som helst, så umgås dessa människor som om ingenting hade hänt.
Varför umgås dom , om dom inte tycker omvarandra!
JAG VET JAG VET, det är så här över allt HELA tiden, men visst är det lustigt?
Ja ja bara en tanke, jag kan säga att jag va ganska djup innan, men detta med min vän har nog fått mig att bli djupare, för livet är så kort och helt plötsligt kan även DU även JAG ryckas från denna planet i denna sekund. Så varför slösar vi bort våran tid med lögner och falskhet?
Vem tjänar på det? Vem vinner nåt på det?
Svaret är SÅ enkelt: INGEN!
Trevligt, MEN, detta återkommande ordet MEN, ett sånt litet ord kan ha ån stor betydelse?!
Helt otroligt....
Men men det var som det var, jag känner mig fortfarande alldeles tom.
Svårt att koppla av och vara den roliga Tina.....som en del förväntar sig, som jag själv har skapat under hela mitt liv.
Eftersom det är sån jag är och har varit flamsig och sprallig.
Det gäller att hitta tillbaka dit.
MEN det kanske jag gör snart.
Men jag tänker på en annan sak oftare, det är detta falska spel människor spelar.
Jag har varit duktig på att prata om andra, både goda och dåliga saker, MEN har slutat med det dom sista åren om inte den personen är med som man pratar om givetis, men det är ju en annan historia.
Där finns en hel del människor som jag pratar med som gärna pratar om andra människor, för det mesta som alla känner till begreppet "snacka skit".
Jag lyssnar säger oftas inget. Sekunden, dagen, veckan efter, eller ja när som helst, så umgås dessa människor som om ingenting hade hänt.
Varför umgås dom , om dom inte tycker omvarandra!
JAG VET JAG VET, det är så här över allt HELA tiden, men visst är det lustigt?
Ja ja bara en tanke, jag kan säga att jag va ganska djup innan, men detta med min vän har nog fått mig att bli djupare, för livet är så kort och helt plötsligt kan även DU även JAG ryckas från denna planet i denna sekund. Så varför slösar vi bort våran tid med lögner och falskhet?
Vem tjänar på det? Vem vinner nåt på det?
Svaret är SÅ enkelt: INGEN!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)