Jaha

Partille, nybliven mamma 25 år och sambo! Men inte så länge.
Emelies pappa flyttade redan efter några veckor efter hennes inträde till jordelivet.
Ensamstående mamma, jaja, det kunde ju ha varit värre.
Jag hade en bra föräldrarpenning och jobbade extra på ett gatukök i Sävedalen på nätter.
Så pengar hade vi ganska gott om jag och min dotter.
Hade en vänlig kompis som sov hos mig och på det sättet passade Emelie gratis när jag jobbade.
Perfekt.
När Emelie var ca 8 månader gammal förstod jag att något var fell på henne.
Jag gick till vårdcenteralen och förmedlade min oro att Emelie var ovanligt trött och hennes urin luktade skarpt. Dom avfärdade mig och sa att det är naturligt att vara "över" orolig som första mamma och massa annat tjafs.
Det gick nån månad och jag sökte vård titt som tätt, men samma svar, inget fel på henne!
En dag fick jag nog, jag gick ner till vårdcentralen i Partille, barnmottagningen, jag sa att jag tänker inte gå härifrån förrän ni undersöker Emelie ordentligt och tar prover på henne.
Givetvis var dom tvungna att göra som jag bad om eftersom jag stod för vad jag sa, jag tänker INTE gå härifrån frivilligt förrän ni har undersökt henne!
Sagt och gjort, jaja vi får väl göra det då, men vi kommer inte att hitta något fel!

Dagen efter när proverna skulle vara färdiga ringde telefonen ilsket klockan åtta redan.
Äh...hallå.........Tina här.........
Ja godmorgon det var Partille Vårdcentral här, det är bäst att du tar dig ner hit så fort du kan med din dotter Emelie!
???
ÄH! VA?
Det tog oss inte speciellt lång tid att vara på plats!
Barnläkaren förklarade att det var allvarlligt med Emelie, hon hade en ovanlig bakterie i urinvägarna och vi var tvungna att bege oss snarast till Östra sjukhuset.
Ganska omtumlande besked.
Där möttes vi av, som jag idag kan, oprofessionell och opsykologisk personal.
Det som skulle ske nu iallafall var att Emelie skulle få intravenös penicillin behandling.
Ganska tuff period som första mamma och ensam.
Östra sjukhuset skulle sätta nål på Emelie och jag skulle komma till sjukhuset morgon och kväll för injektion av medicinen.
Måste säga att dom skötte det hela mycket klumpigt.
Den första nålen gick väl hyfsat bra för dom, den fick hon ju ha dygnet runt.
Kanske gick det några dagar och det funkade, ,vi åkte taxi fram och tillbaka till sjukhuset morgon och kväll.
Några dagar senare skulle sköterskan sätta ny nål och hon stack, stack, stack och åter stack Emelie både här och där, Emelie skrek så högt att det måste ha hörts över hela Göteborg.
Förtvivlad frågade jag personalen om det inte fanns någon bedövningssalva eller liknande?
Nej, det spelar ingen roll för så här små barn har ingen känsel, hon skriker bara för att vi håller fast henne!
Dom lyckades inte att sätta ny nål på henne, ,don kontaktade vad heter det? Personal som söver.......äh.........operationssköterskor, för dom fick för sig att dom var duktigare på att sätta nålar.
Dom stack henne överallt i hopp om att lyckas, när dom stack henne under fotsulorna och fortfarande misslyckades fick jag NOG!
Jag tog min älskade lilla dotter och förmodligen skrek högre än henne att nu JÄVLAR får det var nog, ta och skicka alla papper, journaler till Mölndals sjukhus!
Ni är ju för fan inte kloka nånstans på det här jävla bygget!
Det fick bära eller brista!
Vad skulle jag göra, jag visste inte ens om Mölndal skulle ta emot oss!
Men det var där jag hade fött Emelie och det var där jag hade fått förtroende för läkare.
Jag och Emelie tog en taxi till Mölndal och jag pratade med barnmedicin där, och givetvis skulle dom ta hand om oss.

Det första dom gjorde i ren behandling var att lägga en salva på Emelies hand, som heter EMLA salva, har jag för mig, en bedövningssalva.
När den hade gjort sitt jobb, tog dom lugnt och fint och stack henne och lyckades att sätta nålern på första försöket.
Fantastiskt!
Sen följde några månader av behandlingar, ibland fick vi åka hem på permis och ibland blev vi kvar på sjukan!
Dom tog urinprov genom att sticka en lång nål genom magen direkt till urinblåsan!
Herregud, stackars barn, inte undra på att hon är rädd för sprutor idag!

Efter några månader av behandling var läget detsamma för Emelie, ingen förbättring, hela tiden åerfall av urinvägsinfektion.
Dessvärre under denna tiden så fick min kära lilla mor hjärtmuskelinfektion, tror jag det hette och höll på att stryka med!
Hon kom till Östra akut och med inte ens 50 % chans att överleva!
Oj oj oj oj oj, den kommande tiden för mig innebar att åka mellan Östra och Mölndals sjukhus för att vara hos mina älskade.
Hur fasen tog jag mig igenom detta, kan jag undra idag!?

Men iallafall blev både Emelie och mor bättre och kunde tillslut skrivas ut från sina sjukhus.
Emelie fick äta medicin tills hon va ca 1 1/2 år.
Jag fick förklarat för mig att något i njurbäckenet inte hade utvecklats som det skulle men var nu återställt! OK!

Vilken PÄRS kan jag erkänna!

Jag började på en lunchresturang när Emelie va 1 1/2 år då det var ok att skola in henne på dagiset.
Jobbet som speditör på firman i Partille hade jag mist eftersom jag skulle ha varit tvungen att börja där efter min mamma ledighet när Emelie fyllt året.
Samtidigt fick man ingen dagis plats förrän barnet hade fyllt 1 1/2 år, hur gick det till, det var bara för föräldrar som kunde vara hemma så länge.
Men men, som alltid ordnade jag det för oss!
På lunchresturangen var det roligt, ett helt nytt jobb med nya uppgifter.
Ganska tidiga mornar, då jag cyklade på morgon vid 6 tiden med Emelie i cykel stolen, på dagiset vid halv sju och på arbetet kvart i sju.

Under denna perioden betalade alla samma summa till dagiset, alltså en ganska hög avgift, jag betalade lika mycket på min lilla inkomst som två föräldrar med välbetalda jobb, ganska snett va?

Vilket gjorde att jag övervägde att säga upp mig och ta Emelie från dagiset och förmodligen leva på sociala.
Men i samma veva jag hade dessa hemska funderingar ändrade dom på lagen och inkomstbaserade avgiften.
Vilken otrolig lättnad!
Jag och Emelie fick det ganska bra.
Och min mamma hade återgått till sitt arbete och mådde mycket bra.