Ja så e det

Livet fortsatte iallafall ganska ok!

En dag 1992 fixade en av mina bästa vänner. Micke, en blind date till mig!
Det var min son född 93 nästa pappa.
Det var ju inte planerat, men vilka kids!
Ensamstånde mamma IGEN! he he ja ja..........
Efter mammaledigheten med han så började jag på DHL och köra kurir.
Himla roligt jobb, passade mig som handsken.
Det som var det negativa var att barnen fick tillbringa för mycket tid på dagiset.
Upp klockan 6 iväg till dagiset vid sju, sen hämtade jag dom vid sex på kvällen, dom var hur trötta som helst och jag var helt färdig.
Men vi kämpade på!

Efter ca 1 års tid kämpande och jag kände att jag inte var någon bra mamma, inte för att jag misskötte dom på något sätt utan att jag bara inte kunde ge allt jag ville och kände.
Jag pratade med lillpojkens pappa, som är en helt suverän pappa fast vi har haft våra duster genom åren.
Och sagt och gjort lillpojken flyttade hem till sin pappa som tog väl hand om pojken.
Johnny kommer till mig varannan helg och halva loven sedan han var i tre års åldern.
Verkligen perfekt!
Klart att det blev en del funderingar i min omgivning, kommentarer som,
-"Hur kan du lämna bort ditt eget barn?" osv osv
Men vad? Mitt eget barn? Jag är väl ingen jungfru Maria heller?
Jag kände nu att jag hade både ork och tid att vara den mamma och ge mina barn den uppmärksamhet dom faktiskt hade rätt till. Allt kändes mycket bra.

På DHLs julfest 95 träffade jag min nuvarande husbonde............OLA
1997 kom våran kanske inte välplanerade son men även han var välkommen till jorden när han kom!
Nu bodde vi i Varberg och allt är frid och fröjd.
Roberts nedkomst, den minsta pojken alltså gjorde en ganska dramatisk entre till jordelivet.
Både han och jag höll på att falla offer för liemannen, men sega som vi är än idag klarade vi oss tack vare en barnmorska som förstod att något var galet och det blev ett katastrof snitt.
Jag gick med blommor till henne 3 år efter hans födelse för att visa min tacksamhet.

Runt julen 97 då Robert var 7 månader ringde telefonen från Sydamerika, det var min farsas nya frus syster som ringde och berättade att han fått en stor hjärnblödning och att ja borde ta mitt ansvar som dotter!
Den nya frun ville ta ut skilsmässa och skicka hem han till SVerige, för nu kunde han ju inte tjäna pengar och försörja hela släkten i Chile.
Jaha, nu fick han smaka på egen medicin, på nåt sätt.
Jag stod med telefon luren helt chockad och undrade varför JAG helt plötsligt var intressesant för dessa människor som hade brytt sig NOLL om mitt välbefinnande.
Dom gapade och skrek i luren...............

Senare skickade dom hem han till Sverige och han placerades på ett hem i Högsbo.
Jag spirade väl inte av entusiasm att besöka han.
Men tillslut åkte jag och familjen, vilken tidpunkt detta var kan jag inte minnas.
Men där satt en ensam och avmagrad man i rullstol som liknade min farsa.
Klart att jag tyckte synd om han trots att han inte hade varit världens bästa pappa under min uppväxt.

Han återhämtade sig såpass att han flyttade till egen lägenhet i Göteborg, men fast i rullstol resten av hans liv.
Helt förlamad på vänster sida, men han klarade sig so msagt hyfsat bra.

Tiden som följde var en tuff period.
Vi bodde i Varberg och åkte till Göteborg varje vecka för att hämta tvätt och städa, även handla åt farsan.
Vid nyår 98 flyttade vi till Partille, skönt att vara hemma igen.
Jag började arbeta efter min mamma ledighet, nu var livet helt ok igen.
Trodde vi!
Farsan ringde titt som tätt och va stup full och behövdve hjälp, jag vet inte hur ofta jag mitt i natten satte mig i bilen dom där två milen och hjälpte han upp från golvet.
Hans syster, min faster alltså ringde oftare och sa att jag var tvungen att åka dit och kolla till han för han svarade inte i telefonen.
I samma veva så råkade jag ut för en ganska omfattande trafikolycka på arbetet..........10 mars 1998.
Jag som hade börjat ta mc kort som jag alltid drömt om!
Jag hade ju bara en dubbel lektion kvar i stort sätt.
Men nu fick vi sälja våran mc och lägga dom planerna på hyllan.
Det var en tuff väg tillbaka, fast jag har än idag inte kommit hela vägen tillbaka pga skadan jag fick vid olyckan.
7 år blev jag sjukskriven, drygt 2 år gick jag på rehabilitering på Neuroteamet på Mölndals sjukhus. Underbar personal!

Men jag fortsatte att försöka ta hand om farsan, senare något år senare måste det ha varit så fick min lilla mor reda på att hon hade lungcancer, men skulle klara sig genom en operation och sedan strålning!
Ja det var ju tur i otruren.
Så med min egen skada, en handikappad farsa och en sjuk liten mamma som jag ofta följde med till sjukan för att ge stöd så var livet åter igen hyfsat tufft.
Farsans syster som bodde i Märsta tyckte att jag tog dåligt hand om hennes bror vilket ledde till att i smyg tog hon upp honom till Märsta.
Ja ja, en skön lättnad.

måste berätta........

.....några minnen från denna hemska senaste period jag har skrivit om.
En var som jag kom att tänka på nu när jag har tagit mig tillbaka till denna tid var, när jag och min bror gick utanför Östra sjukhuset i natten då det hemska hände med våran lilla mamma.
Vi gick där alldeles förstörda och de tjag kommer ihåg var att jag hela tiden upprepade frågan, vad ska vi göra om hon dör, vad gör man vad ska jag göra, vad ska vi göra om hon dör??
Snacka om tagna på sängen, det var det hemska minnet!
Och en annan lite roligare incident fast kanske inte, var när mor hade tillfrisknat såpass att hon kunde gå runt på sjukan lite var att hon hade en apparat runt nacken som registrerade hennes hjärtslag ifall något skulle hända.
Rökare som både hon och jag var la vi denna apparat på hennes bord vid sängen och tog oss till rökrummet.
Åter till hennes sjukhussäng stod läakre och var super arga på oss!
-VA I HELA FRIDENS namn sysslar ni med?
NI FÅR ABSOLUT inte ta av denna apparat och absolut INTE RÖKA!
ops
Lite roligt i allt det Oroliga som jag kom att tänka på, så typiskt jag och mor!

Jaha

Partille, nybliven mamma 25 år och sambo! Men inte så länge.
Emelies pappa flyttade redan efter några veckor efter hennes inträde till jordelivet.
Ensamstående mamma, jaja, det kunde ju ha varit värre.
Jag hade en bra föräldrarpenning och jobbade extra på ett gatukök i Sävedalen på nätter.
Så pengar hade vi ganska gott om jag och min dotter.
Hade en vänlig kompis som sov hos mig och på det sättet passade Emelie gratis när jag jobbade.
Perfekt.
När Emelie var ca 8 månader gammal förstod jag att något var fell på henne.
Jag gick till vårdcenteralen och förmedlade min oro att Emelie var ovanligt trött och hennes urin luktade skarpt. Dom avfärdade mig och sa att det är naturligt att vara "över" orolig som första mamma och massa annat tjafs.
Det gick nån månad och jag sökte vård titt som tätt, men samma svar, inget fel på henne!
En dag fick jag nog, jag gick ner till vårdcentralen i Partille, barnmottagningen, jag sa att jag tänker inte gå härifrån förrän ni undersöker Emelie ordentligt och tar prover på henne.
Givetvis var dom tvungna att göra som jag bad om eftersom jag stod för vad jag sa, jag tänker INTE gå härifrån frivilligt förrän ni har undersökt henne!
Sagt och gjort, jaja vi får väl göra det då, men vi kommer inte att hitta något fel!

Dagen efter när proverna skulle vara färdiga ringde telefonen ilsket klockan åtta redan.
Äh...hallå.........Tina här.........
Ja godmorgon det var Partille Vårdcentral här, det är bäst att du tar dig ner hit så fort du kan med din dotter Emelie!
???
ÄH! VA?
Det tog oss inte speciellt lång tid att vara på plats!
Barnläkaren förklarade att det var allvarlligt med Emelie, hon hade en ovanlig bakterie i urinvägarna och vi var tvungna att bege oss snarast till Östra sjukhuset.
Ganska omtumlande besked.
Där möttes vi av, som jag idag kan, oprofessionell och opsykologisk personal.
Det som skulle ske nu iallafall var att Emelie skulle få intravenös penicillin behandling.
Ganska tuff period som första mamma och ensam.
Östra sjukhuset skulle sätta nål på Emelie och jag skulle komma till sjukhuset morgon och kväll för injektion av medicinen.
Måste säga att dom skötte det hela mycket klumpigt.
Den första nålen gick väl hyfsat bra för dom, den fick hon ju ha dygnet runt.
Kanske gick det några dagar och det funkade, ,vi åkte taxi fram och tillbaka till sjukhuset morgon och kväll.
Några dagar senare skulle sköterskan sätta ny nål och hon stack, stack, stack och åter stack Emelie både här och där, Emelie skrek så högt att det måste ha hörts över hela Göteborg.
Förtvivlad frågade jag personalen om det inte fanns någon bedövningssalva eller liknande?
Nej, det spelar ingen roll för så här små barn har ingen känsel, hon skriker bara för att vi håller fast henne!
Dom lyckades inte att sätta ny nål på henne, ,don kontaktade vad heter det? Personal som söver.......äh.........operationssköterskor, för dom fick för sig att dom var duktigare på att sätta nålar.
Dom stack henne överallt i hopp om att lyckas, när dom stack henne under fotsulorna och fortfarande misslyckades fick jag NOG!
Jag tog min älskade lilla dotter och förmodligen skrek högre än henne att nu JÄVLAR får det var nog, ta och skicka alla papper, journaler till Mölndals sjukhus!
Ni är ju för fan inte kloka nånstans på det här jävla bygget!
Det fick bära eller brista!
Vad skulle jag göra, jag visste inte ens om Mölndal skulle ta emot oss!
Men det var där jag hade fött Emelie och det var där jag hade fått förtroende för läkare.
Jag och Emelie tog en taxi till Mölndal och jag pratade med barnmedicin där, och givetvis skulle dom ta hand om oss.

Det första dom gjorde i ren behandling var att lägga en salva på Emelies hand, som heter EMLA salva, har jag för mig, en bedövningssalva.
När den hade gjort sitt jobb, tog dom lugnt och fint och stack henne och lyckades att sätta nålern på första försöket.
Fantastiskt!
Sen följde några månader av behandlingar, ibland fick vi åka hem på permis och ibland blev vi kvar på sjukan!
Dom tog urinprov genom att sticka en lång nål genom magen direkt till urinblåsan!
Herregud, stackars barn, inte undra på att hon är rädd för sprutor idag!

Efter några månader av behandling var läget detsamma för Emelie, ingen förbättring, hela tiden åerfall av urinvägsinfektion.
Dessvärre under denna tiden så fick min kära lilla mor hjärtmuskelinfektion, tror jag det hette och höll på att stryka med!
Hon kom till Östra akut och med inte ens 50 % chans att överleva!
Oj oj oj oj oj, den kommande tiden för mig innebar att åka mellan Östra och Mölndals sjukhus för att vara hos mina älskade.
Hur fasen tog jag mig igenom detta, kan jag undra idag!?

Men iallafall blev både Emelie och mor bättre och kunde tillslut skrivas ut från sina sjukhus.
Emelie fick äta medicin tills hon va ca 1 1/2 år.
Jag fick förklarat för mig att något i njurbäckenet inte hade utvecklats som det skulle men var nu återställt! OK!

Vilken PÄRS kan jag erkänna!

Jag började på en lunchresturang när Emelie va 1 1/2 år då det var ok att skola in henne på dagiset.
Jobbet som speditör på firman i Partille hade jag mist eftersom jag skulle ha varit tvungen att börja där efter min mamma ledighet när Emelie fyllt året.
Samtidigt fick man ingen dagis plats förrän barnet hade fyllt 1 1/2 år, hur gick det till, det var bara för föräldrar som kunde vara hemma så länge.
Men men, som alltid ordnade jag det för oss!
På lunchresturangen var det roligt, ett helt nytt jobb med nya uppgifter.
Ganska tidiga mornar, då jag cyklade på morgon vid 6 tiden med Emelie i cykel stolen, på dagiset vid halv sju och på arbetet kvart i sju.

Under denna perioden betalade alla samma summa till dagiset, alltså en ganska hög avgift, jag betalade lika mycket på min lilla inkomst som två föräldrar med välbetalda jobb, ganska snett va?

Vilket gjorde att jag övervägde att säga upp mig och ta Emelie från dagiset och förmodligen leva på sociala.
Men i samma veva jag hade dessa hemska funderingar ändrade dom på lagen och inkomstbaserade avgiften.
Vilken otrolig lättnad!
Jag och Emelie fick det ganska bra.
Och min mamma hade återgått till sitt arbete och mådde mycket bra.

Jobbade på

Bor nu i Partille, umgås mycket med en väninna som jag träffade för några år sen och som än idag är min bästa kompis.
Jag har hunnit att bli 21 år och livet är helt ok.
Är med ett annat gäng från Lerum nu och det är fest varje helg i min lägenhen, fast ganska städade.
Är ofta i Göteborg på krogar. Men jobbet sköts till 100 %

Hur det kom sig att jag blev medbjuden av farsan och hans nya kvinna till ett bröllop i England kommer jag inte ihåg . Men hans nya kvinnas syster ska gifta sig med en engelskman.
Trevligt värre!
Bestman till brudgummen heter Steve, vem jag störtförälskar mig i och vips bor jag i England efter dryg ett års pendlande till England fram och tillbaka.
Så vid ca 22-23 års ålder bär det av till Sheffield.
Vad lycklig jag var, och vilken härlig känsla att älska någon så högt.
Efter ca 6 månader blev jag fullständigt rastlös av att vara en engelsk hemmafru!
Så vi pratade om att flytta till Sverige, JIPPPI!!!!! Hem till kompisarna börja jobba och sist och även minst ordagrant hem till min 150 cm långa/korta mamma.

Samma dag vi skulle till svenska ambassaden i London backade plötsligt min Steve ur, han sa han vågade inte flytta och lämna allt i England.
Nähä, hjärtat brast! Fullständigt!
Vilket svårt val jag v ar tvungen att göra nu, Steve eller ett liv?
Jag valde det sistnämnda.
Som tur var hade jag hyrt ut min lägenhet i andra hand och skulle få tillbaka den om tre månader.
Jag fick bo hos min kusin i Stockholm den perioden.
Vilken tung tid, fruktansvärd sorg.
Att det fanns så många tårar i mig, vart kom alla tårar från?
Suck!

Väl hemma i Partille igen var det inga problem att få arbete!
Jag började på Flygspedition som speditör IGEN, jag som aldrig skulle komma tillbaka till Landvetter! Jaja, dom kommentarerna bjöd jag på!
Sakta började livet återvända med glädje igen, men jag säger OM Steve skulle ringa på min dörr än idag och fråga om vi ska gifta oss är risken stor att jag säger -JA! Eller inte...........?

Återfick kontakten med polarna i Lerum , härligt, nu var allt som vanligt igen!
I gänget från Lerum hade det dykt upp ett och annat nytt ansikte.
En var NISSE, som blev min nästa kille.
Problemet var att han bodde 40 mil härifrån, i Nyköping.
Jaha, kanske är det min grej att hitta älsklingarna en bit i från, på distans.
Det blev ett intensivt pendlande mellan Partille och Nyköping.
Han kom lika ofta till mig som jag åkte till han.
Efter något år vid 24 års ålder kände jag att jag måste gå vidare.
Jag bestämde mig för att bryta upp med NISSE.

Ca 8 veckor efter brytningen visade det sig att jag var gravid.
Jag som hade börjat ett nytt arbete i Partille som speditör, hade en framtid där.
Vad skulle jag göra?
Enda lösningen var abort.
Nisse kom till Partille och jag berättade läget.

Jag hade ett enskilt samtal med min chef och sa att jag skulle bli borta någon vecka för på kommande måndag skulle jag göra abort.
Hon förstod och tyckte att det var ett klokt beslut.

Helgen kom och jag med massa funderingar.
Läste om graviditet och foster. Vid 8 veckors ålder börjar hjärtat att slå!
O JESUS!
Min bästa väninna Lena var ett stort stöd under denna tid, hon drog med mig under söndagen, dagen innan abort, till Heden, där det var en stor marknad.
Det stod en husvagn på ett ställe, det stod TAIKON på dörren.
Lena sa, Tina, du måste gå in och spå dig!!!
-NEJ NEJ NEJ, jag tror inte på sånt där.
Men hon lyckades övertala mig.
Det kostade 50 kr och jag skulle ge pengarna om tanten Taikon kunde tala om för mig vad jag hade varit med om i mitt tidigare liv.
Och det gjorde hon med besked...........skrämmande
Jag gav henne pengarna och hon skulle sia om min framtid nu.
CITAT
" Du går och bär på något, du kommer att fatta ett viktigt beslut, någon i din närhet kommer att säga att du har fattat FEL beslut" slut citat

Det är väl just DEN meningen jag kommer i håg, hon sa en massa andra saker också.

NU, senare samma söndagen, bestämde jag mig!
JAG KAN INTE göra abort och döda en annan människa! Jag hade grubblat på detta sedan det blev känt i stort sätt.
På kvällen ringde jag hem till min chef och sa:
Jag kommer till jobbet i morgon för ja ska INTE göra abort!
CITAT
"-Du fattar FEL beslut" slut citat

Kalla kårar genom hela kroppen!

Men måndag morgon satt jag vid mitt skrivbord på jobbet!
Lycklig att jag snart skulle bli mamma vid 25 års ålder.
Nisse blev förstås glad och vi bestämde att vi skulle göra ett försök tillsammans igen.
Han sålde sin lägenhet, vilket jag tyckte var vågat, och flyttade till mig i Partille.

Jo

So far so good!
Nu hade det lugnat ner sig för mor min, iallafall på ytan.
Hon och Bosse flyttade till en bättre lägenhet, fast fortfarande i Bergsjön.
Själv flyttade jag hemifrån till en egen liten etta några kvarter i från mamsen.
Jag var ju bara 17 år så min mamma fick skriva konktraktet för lägenheten.
17 år och vuxen med trasig barndom, inte konstigt man är barnslig idag hehe.......

Jag jobbade på och levde ett ganska ok liv, en del fester fast utan droger och skulle så förbli!
Träffade en betydligt äldre kille som jag flyttade i hop med och förlovade oss senare.
Flyttade till hans lägenhet på Hisingen där jag aldrig trivdes riktigt bra.
Därför gick flytten ganska snart till Partille.
Där levde vi, jag och min förlovade och min allra första egna hund, Fredde, en golden retriever.
Ju mer jag lär känna människor desto mer älskar jag mina hundar!

En del hektiska år följde, men roliga på sitt sätt.
Hade regelbunden kontakt med min lilla mamma som levde på med sin Bosse.
Farsan hade nog glömt bort att han hade skaffat barn 18 respektive 21 år tidigare.
Men vem saknade honom? Inte jag och inte min bror.

Lite trassligt med denna killen jag var förlovad med och jag bröt förlovningen drygt 3 år senare.
Kanske var det en fadersgestalt som jag hade saknat under åren, men nu stod jag verkligen på egna ben!
Underbart!

Hm

Jo, efter detta så kom ju nästa chock besked att farsan hade träffat en annan kvinna på en tjänsteresa.
Stackars min lilla mamma! Jag 15 år förstod inte HUR synd det egentligen var om henne!
Så det var ju bara att sälja det fina huset i Lerum och flytta.
Snacka om klass-skillnader, att flytta från Lerum, fin villa till en tre-rummare i Bergsjön.
Fördomar eller inte men klass skillnaderna står kvar!
Givetvis tog min morsa till dricken i allra högsta grad. Idag kan jag förstå henne till en viss del.
Hon fortsatte att sköta sitt arbete givetvis fortfarande i chefs-position.
Vilken kvinna!

Denna lilla spröda kvinna i 40-års åldern 150 hög och vägde kanske hela 40 kg.
En förlust av sin älskade mamma och ett fruktansvärt svek av sin make.
Fasen också, tänk om jag hade haft den livserfarenheten DÅ som jag har nu, vilken tröst jag kunde ha gett henne.

Men istället straffade jag henne säkert genom att fortsätta min värstingbana!
Droger och fylla!
Inga SÅ tunga droger det stannade lyckligstvis vid haschet och spriten.
Stackars min lilla söta mamma, hon måste ju haft ett rent helvete, SÅ ensam!

Iallafal, där bodde vi nu, jag, mamma och min storebror som oftast var borta. Han låg ju i lumpen i Borås och kom sällan hem. Det tog inte lång tid förrän han och hans tjej Carina skaffade egen lägenhet.
Så där var jag och mamma! I en trerummare i Bergsjön, förtvivlade! På våra egna sätt.
Ofta hittade jag dessa vinare, som mor min gömde för att skyla sitt förmodade dåliga samvete gentemot mig, och hällde ut dom!
Jag hittade dom överallt, det tog inte så lång tid att förstå och lista ut vart hennes gömställen var.

Jag då? Jo, jag drälle ju på stan, med raggar gänget dom var iallafall ganska beskedliga jämförelsevis med dom jag umgicks tidigare med.
Då var det en natt/svart klubb på Friggagatan och biljard hallar med riktigt skumrask.
en hemsk tid som jag har förträngt ganska bra.

Men tiden ihop med raggarna komer jag mer ihåg av, det var dels polare från Lerum, många av min brorsas tidigare klasskompisar som vid den här tidpunkten också låg i lumpen, på LV6, Kviberg.
Hur jag och min kompis på den tiden tog oss in på nåt obemärkt sett till luckan och grabbarna och köpte droger, hur fasen gick det till?
Men så höll det på!
Och vid det här laget hade jag ju blivit utslängd från gymnasiet, så skola hade man ju inte att tänka på.
Vi åkte raggarbil, vi festade och vi flummade!
Ofta när kompisarna va på sitt regemente så höll jag och en tjej kompis till i källar gångar med vårat hasch.
Det värsta jag kommer i håg från denna tiden är faktiskt en händelse som kunde slutat i katastrof.
Vi hängde ju ofta nere på Femman i Göteborg, en dag hade vi bara 50 kronor och vi va både drog-sugna och hungriga. Så vad göra?
Där satt en välkänd langare i Femman, vi sa vi ville köpa, visst inga problem!
Men vi vill sen och känna vad vi köper, ja visst inga problem!
Vi tog haschet i våra händer o sprang!
JAGADE!!!
Genom hela Göteborg blev vi jagade av langare. Tillslut sprang vi in på biografen vid Kopparmärra, in på toaletten och väntade!
Väntade, väntade och väntade.
Vi fixade till vårat röka och satt på toaletten tills det var färdig rökt!
Livrädda, eller var vi det, det kanske bara är NU jag är livrädd, DÅ kanske vi inte hade vett på att ens vara försiktiga?
Men vi hade tur, inga langare som väntade på oss på utsidan.
Vilken grej!

Min kompis från Lerum som va med hela tiden bodde också i en lägenhet i Bergsjön.
Samtidigt som mina föräldrar hade skilt sig hade även hennes föräldrar skilt sig och hamnat ett torg från varandra.
Hon bodde på Rymdtorget och jag bodde på Komettorget.
Till skillnad från mig hade båda hennes föräldrar övergivit henne.
Hon bodde själv i denna lägenhet som hennes pappa åtminstone bekostade.
Perfekt tillhåll för oss också.
Vi hade gått i samma klass t o m i Lerum från fjärde klass till nian, och helt plötsligt sprang vi på varandra i BERGSJÖN av alla ställen.
Sen dess höll vi i hop i vått och torrt.

Hur jag senare kom i kontakt med Ungdomscenter vet jag än idag inte. Om det var jag själv som sökte dom eller, jag har ingen aning helt enkelt.
Men jag fick kontakt med ungdomscneter som låg vid SKF, vad jag gjorde där kommer jag heller inte ihåg!

Under en tid hade jag även flyttat hem till farsan som bodde i Partille med sin nya kvinna.
Varför jag flyttade dit kommer jag heller inte ihåg, men jag kan minnas hur ont det gjorde i mig då denna nya kvinnas barn blev väl omhändertagna av min egen far.

Säg att jag bodde där någon månad eller två. Vid nåt tillfälle då jag och min kompis var ensamma hemma där spelade vi på pianot och sjöng.
Någon dag senare kom farsan hem och var vansinnig, VA I HELVETE sysslar du med ungjävel?
JAG fattade INGENTING!
Du kan ju för fan inte spela piano och sjunga så vi får klagomål! Och det har vi fått, ta dina jävla grejjer och försvinn härifrån!

Sagt och gjort, jag var tvungen att ta mina få grejjer och dra!
Förmodligen till nån kompis och sen förmodligen hem till min stackars mamma!

HUR FASEN kan man slänga ut sitt egna barn 16 år och rent ut sagt SKITA i vart barnet tar vägen?
Bra fråga va?

Min mamma hade vid det här laget träffat en konstig karl, vid namn Bosse.
Han va också ganska glad i dricken och det var ju någon som fanns vid mammas sida.

Som sagt, hur det kom sig att jag kom i kontakt med ungdomscenter är en gåta, en större gåta är hur ungdomscenter och farsan fixade någon slags praktikplats på den firma han var importchef på.
Året är 1982.

Men där var jag helt plötsligt iallafall, på en speditions firma som lärling i idryga året som senare skulle ge mig fast anställning.

Jag fortsatte med droger, sprit och fester på flummiga ställen.
Men jag skötte mig på min praktik plats för det mesta.
En dag , säg att jag hade praktiserat ett drygt halvår kanske mer, såg jag mig själv i spegeln en morgon, VA FAN håller jag på med?
Kvällen innnan hade mor min påpekat och frågat varför jag var så rosig om kinderna, det brukar man vara om man tar droger hade hon sagt.

Men väl framför spegeln morgonen efter, VA FAN håller jag på med?
NU får det vara ett slut på det här, sagt och gjort, jag slutade med ALLT!
Hur gick det till?
Fråga mig inte!?
Men min kompis som bodde på torget brevid fortsatte, trots att jag hade slutat.
Det jag kommer i håg är att en kväll kom hon över till mig på en as-trimmad moppe för att kolla läget om jag hade sprit eller något att sälja. Det hade jag inte!

Det roliga i denna lilla historia är att en annan klass kompis vid det här tillfället var med mig, vilket jag har fått berättat för mig förra året.
Vad hon helt plötsligt gjorde i vårat sällskap vet jag inte, inte hon heller, VERY STRANGE!
men i vilket fall som helst så slog nästa blixt ner på mig när jag såg min kompis försvinna på denna trimmade moppen utan sprit eller droger till hennes torg.
Nä va 17, det får vara ett slut på hennes skit också hade jag sagt till denna andra kompis som va med.
KOM!
Jag drog med henne till min kompis torg, till hennes lägenhet där röken låg tung och det fanns en och annan buse som va troligtvis ganska påverkade av både det ena och andra.
Vad som hände med mig när jag såg denna tragedi vet jag ärligt talat inte, jag blev SÅ bestört att jag formligen SLÄNGDE ut allt bus och bad dom dra åt helvete och aldrig visa sig här mer!
Vilket dom inte gjorde, jag ruskade i min kompis och sa till henne att nu får det banne mig vara sluta med droger och skit!
HON LYSSNADE! Helt otroligt!
Fattar NADA!

Där gick våra vägar åt skilda håll eftersom jag praktiserade och hon levde på sociala, träffa nog sina barns pappa där omkring.

Givetvis slutade jag inte att festa på helgerna med kompisarna från LV6, med drogerna var det över med.
När jag var 17 år fick jag fast anställning på speditions firman och det skulle ju firas eller hur?

Jag tog min blåa sjömans säck med öl i, vi förfestade hos mig i Bergsjön och skulle ner till Göteborg och fortsätta på någon klubb.
Jag och gänget bestämde att vi skulle hoppa av i Bellevue och ta en öl och fortsätta med nästa spårvagn.
Vi satt där, as-tuffa och pimpla öl, piketen kom!
Dom som va underåriga att dricka öl lämnade snällt ifrån sig sina resterande oöppnade burkar till Polisen.
JAG, tuffa Tina, menade att poliserna inte hade någon rätt att titta eller snoka i min väska utan visiteringsorder.
dom tog med mig till polis bussen och försökte tala mig till rätta, men jag gav mig inte.
Dom gav sig tillslut och lät mig löpa!
Men beviset för hur dum jag var på den tiden visade sig precis när jag tog sista steget ut från polisbussen, där stod en polis som jag hade retat mig på från början och han var så ful!
DITT JÄVLA TRYNE sa jag! Varpå 6-7 poliser FLÖG på mig kastade in mig i bussen och körde mig till stationen nära ungdomscenter.

Jag fick vara där några timmar sen släppte dom mig, blåmärken över halva kroppen och sönder rivna kläder, härligt gäng poliser va? 17 år 166 lång och vägde säkert 55 kg.
Tur dom var såpass många så dom kunde hantera mig..........

Väl ute väntade kompisarna på mig vid Trädgårdsföreningen.
Dom hade ju fått med sig min blåa sjömanssäck med öl och kastat över den över staketet till Trädgårdsföreningen.
Ni som har tänkt på hur det staketet ser ut undrar säker hur i all världen lyckades jag klättra över det och hämta mina öl för att fortsätta mitt firande av en fast anställning!

EN TANKE som slog mig..........

........nu när jag tog en paus med en kopp kaffe och en cig!

HUR kan en vuxen karl misshandla en liten flicka på 14-15 år?
Med slag ock sparkar som kunde ha slutat i en dödsmisshandel.
Jag var runt 160 lång och vägde 50 kg.
Allt känns så overkligt att det är MIG allt handlar om som jag skriver!

En karl som idag sitter i rullstol efter en hjärnblödning för ca 12 år sen.
Som jag ställer upp för och tar hand om!
VARFÖR gör jag det?

En tanke på hur människor kan misshandla andra människor!
Alla vet ju att det förekommer!
Och just JAG har varit i den situationen!
Tanken på att överhuvudtaget använda fysisk våld på mina kids är obefintlig!
Hur kan man?
Misshandla sitt eget barn?

Jag kom i håg när jag va ca 7-8 år gammal hur min mamma skulle slå farsan med en stekpanna i huvet, givetvis under fylla!

Hur kan man låta barn växa upp under såna här förhållanden?
Varför skaffade dom mig? VARFÖR?

Denna fasad utåt!
Fina positioner i yrkeslivet, fin villa fin bil och trasiga kids.
Jag ser mig själv som en vägg, utåt sett är fasaden fin som alla ser, på insidan en fin tapet, iallafall som man tror är fin, men däremellan är det trasigt, fruktansvärt trasigt, spillror!

Hmmmmm..........just tanken på våld och misshandel är en tung tanke!

Vi hörs