Enda stället

Här är enda stället jag tänker berätta om hur jag mår IFALL nåt skulle hända.
För jag vill inte vara en gnäll kärring som har ont överallt osv osv, för ändå sen olyckan -98 har det varit mycket gnäll om sjukdomar, JAG som aldrig var sjuk eller gnällde innan det.
Så mycket sjukhus o sån skit har det varit sen dess. Nä förresten, det började dessvärre tidigare än så. I samband med min sista förlossning var det tydligen kört..hehe, om man kan uttrycka sig så.
Världens goaste unge kom till världen på ett brutalt sätt. Både han och jag är kämpar, vi skulle redan då ha varit hos änglarna men tack vare en barnmorskas snabba beslut och kunskap räddade hon livet på både mig o pojken.
Efter det blev det komplikationer som gjorde att jag blödde som ett såll, jag åkte in o ut på sjukan för att sy och bränna och allt vad dom gjorde.
Blodvärdet var nere vid ca 70 och dom övervägde att ge mig blod, men bestämde att avvakta.
Under denna tid hade jag även lovat att köra ut Hallands tidningen vilket jag gjorde. Var ute o joggade ALLT för att inte låtsas om att jag var ganska illa däran.

Så jag kan visst hålla med om att till den största del är mitt eget fel att ge den bild att TINA klarar sig själv i ALLA lägen.

Strax därefter då när jag hade börjat jobba, nästan ett år efter förlossningen kom nästa smäll då, trafikolyckan vilken jag var så lite orsak till som obefintlig. Det kom en direktör som pratade i telefon o körde rakt in i mig bakifrån i ca 70 km /h, själv stod jag nästan still.
Ni kan tänka er den smällen!
Toyota Hiace, den nya modellen med nos, som tur var, tror jag, ibland har jag önskat annorlunda...blev skrot. Dom på verkstaden undrade vad jag mer hade kört in i, men det hade jag ju inte. För hela bärande balken(tror jag det heter) hade förskjutits, så dom hade svårt att tro att "bara" en påkörning bakifrån hade orsakat denna skada.
MEN så var fallet iallafall, vet än idag om dom trodde på det eller ej. Ganska oväsentligt.

Strax efter det så blev min älskade mamma sjuk, jag bodde på tredje våningen i Partille vid tillfälle och försökte handskas med mitt förändrade liv.
När mamma som så ofta hongjorde efter sitt arbets-pass på Polisen i Kortedala(administrativ) kom och hälsade på mig och fikade med mig , när hon hade tagit sig upp för tre trappor var hon alldeles blå om läpparna.
Jag förstod att nånting var galet.
Jag tjatade på henne att uppsöka läkare, och med mycket motvilja gjorde hon det efter jag hade beställt tid osv.
Vi gick till en stor klåpare till läkare som sa att hon led av TBC, en utdöd sjukdom sedan miljoner år, nädå inte så länge men ni vet.
Hon blev inte bättre så jag beställde en tid hos en annan läkare en tid efter.
Vi gick dit och denna klåpare sa att hon var allergisk mot sin katt,mmmm ja säkert.

Utan mer kött på benen å gick tiden, hon kämpade på på sitt jobb och jag på mitt håll med Neuro-teamet på Mölndals sjukhus ett par gånger i veckan.

Mamma hade en tid hos sin hjärt läkare, en tid efter första läkarbesöket där det sas att hon hade TBC, och han konstaterade att mamma hade lung cancer.

Det var inledningen på en ganska lång väg i sjukhusmiljö med många svåra stunder.
Samtidigt som jag själv försökte få ett liv efter min trafikolycka skulle jag ta hand om min pappa som hade drabbats av stroke julen -97 och blev för livet sittande i rullstol med vänster sidas förlamning, skulle jag vara ett stöd för min älskade lilla mamma på hennes strålningar och andra hemska undersökningar. STACKARS stackars min lilla mamma. HON som också hatade allt va sjukhus hette.
Jag kan säga att det var en MYCKET hård och tuff period.
MEN TINA, klarade sig, eller hur?
Ensam är stark, jag vet inte egentligen på vilket sätt jag visar att jag klarar mig själv.
Men på nåt sätt gör jag nog det.

Men iallafall slutade det med att min lilla mamma dog skolavslutningen 2001.

Och jag tog pappa till Alingsås för att ha närmare att ta hand om han.

Så var det iallafall, och nu sitter jag här, liv-rädd att faktiskt åka på en hjärtinfarkt vilken sekund som helst.
Vill inte berätta för detta för någon i närmaste kretsen, eller vill inte berätta för någon förutom här.

Varför?

Vet inte!
klarar mig själv ju.

Jag har haft högt blodtryck i minst tre år nu och jag har gjort allt för att klara mig utan medicin.
Motionerat, joggat, fast jag har min jäkla värk, slutat röka periodvis men får alltid återfall.
Men förra året lyckades jag ganksa bra med allt, men det slutade med att jag inte kudne jogga pga fötterna och lederna gjorde så ont.
Inte lätt att stå emot cigen o tycka synd om sig själv i såna lägen.

Naturligtvis resulterade det i att det höga blodrycket blev högre.
Tröttheten blev så märkbar att jag var tvungen att söka läkare.
Är man yrkeschaufför så måste man ta sitt ansvar mycket mycket tidigare än vad jag gjorde.
Att utsätta mina medtrfikanter och kunder är idiotiskt.
För att försöka hålla sig vaken när man kör från Alingsås till Landvetter blev en strid för överlevnad.

Jag fick krypa till korset nu den sista tiden och börja med dessa jäkla tabletter. För då tyckte tom JAG att trycket var för högt för ignorera.
Jag blev sjukskriven några veckor heltid först, och jag sov o sov o sov o sov.....trodde att NU ska det väl iallafall kännas 100 bra o utvilad.
JA ELLER hur?

Förra onsdagen, fick jag kramp i vänsteranr o under armhålan, blev svimfärdig och kallsvettades.
Skulle jag ringa ambulans? Ola på jobbet? Eller?

Jag gick ut och tog lite luft tänkte att det är det jag behöver.
Men det blev inte bättre.
Vill inte störa ambulanspersonalen eller Ola på jobbet, så jag tar min bil ner till sjukan själv, VA FAN sysslar jag med?
ja ja,skit samma.

Nåväl, väl där sätter dom på mig EKG och tar en massa prover.
Vill behålla mig för observation, men förklarar att jag inte riktigt har tid.
Hm, då får du åka härifrån på eget ansvar.
Ja inga problem!

Torsdagen ringer jag till vårdcentralen istället när ja får samma ihärdiga kramp.
Jag får komma ner och ta EKG osv osv
Dom tar mig nog inte på allvar, jag kan förstå dom till en viss del, för jag tar mig inte själv på allvar.
Men proverna var inte 100 % bra, men vad gör det?

Igår Kristi Himmelfärdsdag, lediga, vaknar med samma kramp o värk, säger inget till Ola utan genomlider denna smärta o obehag själv. VARFÖR?
JAg vet inte ...jag vet fan inte, men jag vill verkligen inte störa med mitt gnäll jjag vill vara frisk o pigg...som jag alltid har varit?!

Så iallafall, idag är det fredag, klämdag.
Ola jobbar, ungarna e iofs lediga.
MEN, här sitter jag med kramp IGEN i arm-fan och mår riktigt uselt.
Ringde till vårdcentralen och jag ska vara där kvart över elva idag och prata med läkaren.

Ingen vet!


Förutom min blogg!

Jag kan inte förmå mig att säga nåt till någon!
Men jag känner ju själv hur dåligt jag mår och det ÄR INTE psykiskt, klart det blir det ju utav denna fysiska smärta.

Så nu först, efter en veckas dåligt mående, börjar jag faktiskt få dödsångest.
Jag vill nog inte dö, jag vill ju vara med då och då och då, på dom tillfällena, ungarna gör det och det....jag vill inte missa det.
Men jag vet också att dom skulle klara sig utan mig fast det skulle bli jäkligt tufft i början. Men jag har gett dom styrka hoppas jag, att det har nått fram, men jag hoppas även att dom inte är lika dumdristiga som jag och ska klara ALLT själva, NEJ för 17, nog fasen saknar jag NÅN helst Ola, som håller om mig o tröstar mig. Stöttar mig och ger mig styrka.
Men jag förstår att han inte tror att han räcker till för mig, för TINA är ju så stark.
Visar liksom inget...
Så jag får till den största delen skylla mig själv.

Men som igår när jag blev lessen, riktigt lessen, jag grät i två timmar, INGEN kom och tröstade mig. Jag satt helt öppet och grät från hjärtat.

Robert kom och la sin lilla arm o mmig iallafall...underbart, men jag kan inte begära mer, men det lilla betydde SÅ mycket.
Emelie kom o klappade mig på axeln och sa förlåt, det kändes väldigt bra.
OLA däremot satt och kollade på barnprogram i soffan.

Suck, jag vet inte....men skit samma, nu ska jag iallafall ner till VC IGEN, jag skäms för att vara där så ofta. Vill knappt säga mitt personnummer för då ser dom ju att jag har varit mer där än hemma, känns det som hihi..
För med den erfarenheten jag har av sjukvården så är ALLA hypokondriker tills dom dör.

Ok, men tack för mig för idag!

KANSKE jag skriver en annan dag, den som lever får se

tja

............tears..........tears...........men vem fan bryr sig? Ingen häromkring iallafall, fatta...liksom, här i detta huset kan jag sitta och gråta helt öppet, INGEN bryr sig!!
Det är sant!!!

Så har det alltid varit i mitt liv....naturligtvis händer det inte så ofta eftersom jag passar på att gråta av mig när jag är ensam, i bilen, hemma eller nån annanstans.
Det är enklast för alla!

Men denna gången handlar det om en älskad vän till mig..igen...faktiskt..helt otroligt!
Jag ska skriva om den sanna sanningen...här och ingen annanstans....
Jag köpte min älskade schäferflicka för 8 månader sen, vilken tjej, suveränt psyke o allt det där.
Ja ni vet, grannar som alltid ska bry sig o lägga sig i, oj då jaha har ni skaffat en hund TILL? Ja va fan ser det ut som hade jag god lust att säga, o bry dig liksom...jag har aldrig kommenterat nån annans livstil eller val av olika saker i livet. Alla får leva som dom vill ! Eller hur? Jag hade förstått om jag misskötte mina hundar o folk klagade, men inte då...jag sköter om dom som ingen annan sköter om sin hund som bara har en tex. O andra sidan hade jag misskött dom så hade ingen vågat säga något, eller hur?! Så funkar ju fega svenskar, då hade det snackats bakom ryggen istället o sen hade nån ringt till djurskyddet...

Men iallafall, jo grannar brydde sig, min familj talade omvarje dag hur jobbigt det är med min älskade KIRA, hon skäller o hon gör si o hon gör så, fast hon gjorde faktiskt inte ens nåt jobbigt för att vara unghund.
Inga olater för sig alls.......
Men nog skulle alla klaga, tills i går fick jag nog.....då va KIRA jobbig igen!!!!!

Halv nio samma morgon satte jag in en annons på blocket och sålde henne till en helt underbar tjej som är 17 år som bor i Kungsback på en hästgård.
Allt samman gick fort......men det är väl ödet det med...inte vet jag, jag bryr mig inte längre....

Hade jag nu sagt till dom att det var för att min familj tyckte det va jobbigt med alla hundar så hade dom trott kanske att KIRA var en problem hund, men det är hon långt ifrån, hon är verkligen världens lättaste unghunds schäfer att ha att göra med.
Men nu gjorde jag som jag gjorde och jag hoppas familjen o grannar o alla andra som har haft åsikt om ALLA mina hundar har det bättre nu utan KIRA!

Tack vare henne kom jag igång att jogga igen o ta mig ut i skogen o sluta röka osv osv.....

Nu har jag mina gamla hundar kvar, dom orkar iallafall gå en promenad på nån halvtimme, det är bra.
En papillon som är halvblind o förmodligen har hjärtfel för hon blir verkligen tagen av värme o orkar knappt gå....en papillon som orkar gå säkert en timme om så skulle vara, inga större fel på henne. Våran gamla golden han är 11 år och gammal, han orkar kanske 20 minuter sen får jag bära han resten, men han e go.....osså våran gamla whippet en fd kapplöpningshund som har nån skada i benet som hon får värk i när hon överanstränger sig.

Så e det...

Så här sitter jag, med alla mina tårar.......ingen bryr sig......fan , vad har jag gjort, jo men det var det enda rätta mot alla andra, orkade inte höra mer från alla...
Men jag borde vara van, för hela mitt liv har jag ju faktiskt hört hur kass jag är, o mina ideer hur dåliga dom är osv osv
HAR jag gjort NÅT bra?
NOPE!!!! inte vad jag vet o inte vad nån annan vet heller

O Tina vara lessen? För vad? Äsch, det går över bara vi inte ser henne o låtsas om henne så e det lugnt.
Det är verkligen så här.

sorgligt tycker jag själv

Gud vad jag saknar KIRA, dom ringde nyss o sa att allt går otroligt bra..inga konstigheter, men det visste jag ju, för hon är enkel att ha att göra med.
Men jag är glad för hennes nya mattes skull, dom kommer att bli världsbästisar många många år, det vet jag!